Vi måste göra något åt den bristande respekten i skolan!

Lärandemiljön i skolan är ett gemensamt ansvar och ska präglas av respekt, trygghet och studiero för alla. En förutsättning för en sådan lärandemiljö är att elever, lärare och annan personal i skolan tar ett gemensamt ansvar och verkligen visar varandra respekt. Politiker ska inte vara inblandade i detta konkreta arbete. Politiker anger mål. De professionella lärarna väljer arbetssätt och arbetsformer.

Elever ska vara med genom att utforma skolans ordningsregler, som naturligtvis också ska följas. Det finns goda förutsättningar för att återinföra respekten i skolan. Skolan måste dock samarbeta med föräldrar och vårdnadshavare för att skapa förutsättningar för en lugn och trygg lärandemiljö i skolan. Om inte det förebyggande arbetet är tillräckligt, ska skolan använda de disciplinära åtgärder som skollagen medger.

I skollagen står det att disciplinära åtgärder inte ska användas för att straffa elever, utan den bakomliggande tanken med de disciplinära åtgärderna är att de ska leda till ett förändrat beteende hos de elever som faller ur ramen. Vad är då disciplinära åtgärder? Vad får man göra egentligen? Det råder en stor osäkerhet om vad skolan kan göra idag. Många lärare väljer att inte göra något på grund av osäkerhet och detta är naturligtvis förödande. Det finns klara riktlinjer.

Vad kan de då vara som stör? Det kan vara föremål (mobilen, som verkligen är i ropet just nu) som stör och sådana föremål har rektor och lärare rätt att ta hand om. Elever som stör eller uppträder olämpligt och inte slutar med det vid lärares tillsägelse får visas ut ur klassrummet. Elever kan också få så kallade kvarsittning. Det är i och för sig en märklig åtgärd eftersom skolan används som straff.

Skolan ska också göra en utredning om varför elever stör. Skolan kan också ge en skriftlig varning och även omplacera den elev som stör, antingen på den egna skolan eller på en helt annan enhet. Det finns också möjlighet att stänga av en elev. Det finns således medel att ta till för att skapa lugn och trygg lärandemiljö i skolan. Det finns ingen som helst tvekan om detta.

Man kan fundera över hur hög lärares uthållighetsribba ska vara. Lärarens auktoritet är inte lika självklar längre som den var förr. Läraren ska alltså egentligen inte främst fungera som ett stöd, utan mera som en ”chef” som fattar beslut och avgör vad gruppen bör göra och hur den ska uppträda etc. Hur läraren ser på eleven och hur eleven uppfattar detta, är avgörande för elevernas utveckling.

Om en lärare börjar se eleverna som ansvarslösa och lata efter flera stökiga undervisningstillfällen bidrar detta till att provokationerna förstärks. En lärare behöver ta hänsyn till vilken situation gruppen befinner sig i. I detta menar man, att desto mindre mogen en grupp är, desto mer styrning behövs och samma sak på motsvarande sätt. Ledaren (läraren) måste anpassa sitt ledarskap till den rådande situationen. Kanske uthållighetsribban både kan höjas och sänkas efter behov?

Elever får faktiskt förstöra sin egen skolgång, men att förstöra för andra är inte tillåtet. Respekt för andra människor lär man sig nog också hemma. Föräldrar måste ha kontroll över sina barn och verkligen säga åt dem när de gör fel, då går det sedan lättare i skolan. Föräldrar är vuxna och vuxna bestämmer. Uppvärdera föräldrarollen! Att lära sina barn respekt är ett föräldraansvar, men som det ser ut i dag har denna plikt mer och mer flyttats till skolan.

Föräldrar måste börja ta sitt ansvar och inte stjälpa över detta arbete på lärarna. I en by i Norrbotten skällde folkskolläraren på en bondpojke för dåligt uppförande och bristande respekt. Magistern skällde och skällde, men i en paus sa bondpojken med hög och klar röst:

”Jag är pappas ’bäst-pöjk’ ändå, jag!” Är man någons ”bäst-pöjk” så klarar man sig bra ändå. Problemet är att det är så få barn som kan säga att de är ”pappas” eller ”mammas” ”bäst-pöjk”! Det kunde naturligtvis ha varit en flicka som sagt detta också.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm