Annons

Behöver professionella lärare en läsa-skriva-räkna-garanti?

Den här bloggen handlar om behovet av en läsa-skriva-räkna-garanti i den svenska skolan.

Med de mål och de skrivningar som redan finns i styrdokumenten kan man verkligen undra om en läsa-skriva-räkna-garanti verkligen är nödvändig? Den som regeringen utlovade redan 2014 innebär att skolorna nu ska vara skyldiga att kartlägga alla elevers kunskaper i svenska, svenska som andra språk och matematik redan från förskoleklass och dessutom sätta in åtgärder för de elever som riskerar att inte nå målen.

Om den nya läsa-skriva-räkna-garantin går igenom ska den träda i kraft till läsåret 2019, säger Gustav Fridolin. Det skulle bli ett år senare än planerat och bygger på att den regering som tillträder efter valet vill genomföra lagstiftningen. Gustav Fridolin tror att den här läsa-skriva-räkna-garantin kommer att bli verklighet, men regeringen drar ändå tillbaka sitt förslag om att införa den. Varken Sverigedemokrater eller Alliansen stöder.

Enligt min tolkning av skolans styrdokument finns den skyldigheten idag utan den så kallade garantin. I varje fall för de elever som har problem med att läsa, skriva och räkna. Frågan är om skolans lärare behöver ett beslut som handlar om att bli skyldiga att kartlägga alla elever oavsett om de har problem eller inte?

Klart att kritikerna anser att det handlar om ökad administration. Det Sveriges lärarkår för yngre elever minst av allt behöver just nu är mer administration och ökad skyldighet att testa. Professionella lärare för de yngre eleverna behöver inte ens instrument för kartläggning. En rutinerad lärare kan avgöra eventuella problem utan särskilda instrument. Erkännande av professionell kompetens behövs däremot.

Det är intressant med användningen av begreppet garanti. Vi har en vårdgaranti. Nu blir det plötsligt en skolgaranti.  

Bra för valutgången i höst säkerligen. Garantier mobiliserar väljare. Garanti är något som en ”säljare” (skolan) kan lämna utöver de rättigheter man som ”köpare” (elever) har, enligt lag (skollagen). Om säljaren (skolan) inte har lämnat någon garanti betyder det inte att man (eleven) går miste om sin lagstadgade reklamationsrätt, hur den nu ser ut i skolan.

”Det här är ingen som helst garanti för mer och bättre kunskap, utan det är en garanti för mer administration, mera tester och mera blanketter för lärarna för de yngre barnen”, säger Christer Nylander som är vice ordförande i utbildningsutskottet, Liberalernas skolpolitiske talesperson. Det är förstås också ett allvarligt underkännande av professionella lärares bedömningsförmåga, och en applåd för den så kallade mäthysterin.

”Det är dags att ge våra barn nyckeln till den framtid som vi vet att de är värda”, säger Gustav Fridolin. En läsa-skriva-räkna-garanti ska tas fram, så att insatser kan sättas in snabbt. När förslaget kom i höstas avstyrkte flera tunga remissinstanser, däribland Skolverket och såväl Sverigedemokraterna som allianspartierna motionerade också.

När riksdagen ska fatta sitt beslut om läsa-skriva-räknagarantin är ännu inte bestämt. Men att åtgärdsgarantin som är tänkt att garantera att en elev i behov av stöd ska kunna få sina behov kartlagda och tillgodosedda från förskoleklass, ska träda i kraft i höst som planerat, verkar allt mindre sannolikt.

Att nu gå in och detaljstyra på politikernivå är helt fel. Politiker ska sätta mål och ge resurser, inget annat. Det ska överlämnas med varm hand till de professionella lärarna hur man ska göra för att nå målen. Varje professionell grundskolelärare bedömer naturligtvis elevers behov av särskilt stöd. Däremot kanske det inte finns ekonomiska ramar för detta. Det är däremot en viktig politikerfråga.

Jag är helt övertygad om att professionella lärare dagligen arbetar med att förstärka elevernas möjligheter till att läsa, skriva och räkna.

Reagera på inlägget:

Varje lärarutbildning måste erbjuda moderna språk

Uppdraget som president i ATEE (Association for Teacher Education in Europe) har gjort att jag har uppmärksammat situationen för moderna språk på sista tiden, både nationellt och internationellt.

EU:s målsättning är att alla medborgare i Europa ska kunna tala två främmande språk. I Sverige har vi långt kvar till detta europeiska strävansmål. Moderna språk är de språk som talas idag. Begreppet sätts ofta – särskilt i akademiska sammanhang – i motsats till klassiska språk (latin och grekiska), som handlar om två historiska språk.

Studier i moderna språk i Sverige förknippas ofta begreppet med tyska, franska och spanska som är eller har varit tillvalsämnen i grundskolan och gymnasieskolan. Det obligatoriska skolämnet engelska tillhör inte begreppet moderna språk.

Hur är det då med moderna språk i Sverige? Var tredje niondeklassare, exempelvis, väljer att inte läsa moderna språk. Det är en illavarslande trend då dagens globala samhälle är förknippat med flerspråkighet, nätverk av internationella aktörer i personers professionella och personliga sfär gör att mångkulturella, språkliga och sociala erfarenheter samspelar och efterfrågas i samhället.

Språkkunniga medborgare är en förutsättning för ett inkluderande förhållningssätt både professionellt och personligt i sociala sammanhang. Språk fördjupar och utvecklar personers livskvalitet.

Lärarnas Riksförbund befarar att ämnen som moderna språk på sikt kommer att försvinna från skolan om inte krafttag tas nu för att säkra lärartillgången. Det här har varit känt länge, men motåtgärderna har inte varit överdrivet många. Åsa Fahlén, LR:s ordförande, intervjuades i tv och hon anser att lärarutbildningen ska koncentreras till färre enheter, så att flera möjligheter att studera moderna språk kan erbjudas blivande studenter. Detta är en förödande hållning i nuläget.

Självklart behöver alla lärosäten som utbildar lärare idag vara kvar och samverka kring utbudet av moderna språk. Enheter kan i nära samverkan erbjuda ett mycket rikt utbud av kurser i moderna språk för blivande lärare. Det går alldeles utmärkt att få ett större och bättre utbud i moderna språk i nära samarbete mellan lärosäten, utan någon koncentration av lärarutbildningen till färre lärosäten. 

Vi har en alarmerande brist på behöriga lärare, sjunkande elevresultat och färre elever som läser vidare på avancerad nivå. Att i detta läge tala för att minska antalet lärosäten är ett mycket kortsiktigt tänkande. Den synnerligen dåliga planeringen av dimensionering och lokalisering av lärarutbildning har både påverkat kvaliteten i lärarutbildningen och naturligtvis tillgången på behöriga lärare. Moderna språk är viktigt och ska erbjudas vid varje lärosäte som utbildar lärare.

Utbildningsdepartementet kan naturligtvis besluta om samplanering för ökat utbud av kurser i moderna språk. De har täta överläggningar med rektorer vid landets lärosäten och makten finns att påverka utbudet i moderna språk. Det handlar inte enbart om att rigga utbildningsvägar. Studenterna måste också vilja utbilda sig i moderna språk och det är problemet idag. Här kan naturligtvis Lärarnas Riksförbund göra en viktig insats.

Reagera på inlägget:

Vi måste göra något åt den bristande respekten i skolan!

Lärandemiljön i skolan är ett gemensamt ansvar och ska präglas av respekt, trygghet och studiero för alla. En förutsättning för en sådan lärandemiljö är att elever, lärare och annan personal i skolan tar ett gemensamt ansvar och verkligen visar varandra respekt. Politiker ska inte vara inblandade i detta konkreta arbete. Politiker anger mål. De professionella lärarna väljer arbetssätt och arbetsformer.

Elever ska vara med genom att utforma skolans ordningsregler, som naturligtvis också ska följas. Det finns goda förutsättningar för att återinföra respekten i skolan. Skolan måste dock samarbeta med föräldrar och vårdnadshavare för att skapa förutsättningar för en lugn och trygg lärandemiljö i skolan. Om inte det förebyggande arbetet är tillräckligt, ska skolan använda de disciplinära åtgärder som skollagen medger.

I skollagen står det att disciplinära åtgärder inte ska användas för att straffa elever, utan den bakomliggande tanken med de disciplinära åtgärderna är att de ska leda till ett förändrat beteende hos de elever som faller ur ramen. Vad är då disciplinära åtgärder? Vad får man göra egentligen? Det råder en stor osäkerhet om vad skolan kan göra idag. Många lärare väljer att inte göra något på grund av osäkerhet och detta är naturligtvis förödande. Det finns klara riktlinjer.

Vad kan de då vara som stör? Det kan vara föremål (mobilen, som verkligen är i ropet just nu) som stör och sådana föremål har rektor och lärare rätt att ta hand om. Elever som stör eller uppträder olämpligt och inte slutar med det vid lärares tillsägelse får visas ut ur klassrummet. Elever kan också få så kallade kvarsittning. Det är i och för sig en märklig åtgärd eftersom skolan används som straff.

Skolan ska också göra en utredning om varför elever stör. Skolan kan också ge en skriftlig varning och även omplacera den elev som stör, antingen på den egna skolan eller på en helt annan enhet. Det finns också möjlighet att stänga av en elev. Det finns således medel att ta till för att skapa lugn och trygg lärandemiljö i skolan. Det finns ingen som helst tvekan om detta.

Man kan fundera över hur hög lärares uthållighetsribba ska vara. Lärarens auktoritet är inte lika självklar längre som den var förr. Läraren ska alltså egentligen inte främst fungera som ett stöd, utan mera som en ”chef” som fattar beslut och avgör vad gruppen bör göra och hur den ska uppträda etc. Hur läraren ser på eleven och hur eleven uppfattar detta, är avgörande för elevernas utveckling.

Om en lärare börjar se eleverna som ansvarslösa och lata efter flera stökiga undervisningstillfällen bidrar detta till att provokationerna förstärks. En lärare behöver ta hänsyn till vilken situation gruppen befinner sig i. I detta menar man, att desto mindre mogen en grupp är, desto mer styrning behövs och samma sak på motsvarande sätt. Ledaren (läraren) måste anpassa sitt ledarskap till den rådande situationen. Kanske uthållighetsribban både kan höjas och sänkas efter behov?

Elever får faktiskt förstöra sin egen skolgång, men att förstöra för andra är inte tillåtet. Respekt för andra människor lär man sig nog också hemma. Föräldrar måste ha kontroll över sina barn och verkligen säga åt dem när de gör fel, då går det sedan lättare i skolan. Föräldrar är vuxna och vuxna bestämmer. Uppvärdera föräldrarollen! Att lära sina barn respekt är ett föräldraansvar, men som det ser ut i dag har denna plikt mer och mer flyttats till skolan.

Föräldrar måste börja ta sitt ansvar och inte stjälpa över detta arbete på lärarna. I en by i Norrbotten skällde folkskolläraren på en bondpojke för dåligt uppförande och bristande respekt. Magistern skällde och skällde, men i en paus sa bondpojken med hög och klar röst:

”Jag är pappas ’bäst-pöjk’ ändå, jag!” Är man någons ”bäst-pöjk” så klarar man sig bra ändå. Problemet är att det är så få barn som kan säga att de är ”pappas” eller ”mammas” ”bäst-pöjk”! Det kunde naturligtvis ha varit en flicka som sagt detta också.

Reagera på inlägget:

Låt lärarna avgöra mobiltelefonens roll i klassrummet

Mobiltelefonen diskuteras nu av politiker på riksnivå, bland annat debatterades det i ett inslag i Aktuellt på SVT. I Frankrike har man nu beslutat om förbud för mobiltelefoner såväl på lektioner som på raster. Kanske borde mobiltelefonen förbjudas här i Sverige? 

Är mobiltelefoners vara eller inte vara verkligen en fråga för våra rikspolitiker?

Idag har skolor – enligt skollagen – rätt att omhänderta mobiltelefoner om de stör ordningen. Nu går våra politiker återigen in i detaljer i skolarbetet, det vill säga de övertar professionella lärarnas arbetsuppgifter och därmed också deras rättmätiga ansvar. I vårt styrsystem sätter politiker mål, ger de professionella ramar och förutsättningar att nå målen. Politiker ska absolut inte detaljstyra verksamheten och samtidigt prata om att lita på de professionella och försöka öka deras status. Att detaljstyra ingår inte i politikeruppdraget. Tar man av de professionella lärarna deras arbetsuppgifter och ansvar, så uppstår osäkerhet, oklarheter och resultatet kan istället bli en ren deprofessionalisering.

Skolans uppgift är alltjämt att disciplinera. Folkskolan etablerades vid 1800-talets mitt på grund av att kyrkan tappade greppet om svenska folket. Skolan blev då kyrkans ”förlängda arm”. Vi går till skolan givetvis för att lära, men vi går också dit för att disciplineras och bli en social samhällsmedborgare. Skolans roll i en värld som präglas av fragmentering (zappar-generationen) och av att barn och ungdomar växer upp i olika sociala rum med olika normer, regler, olika sätt att kommunicera och så vidare är naturligtvis problematisk.

Den skoldebatt som förs idag, utgår nästan aldrig från det samhälle vi lever i och framför allt kommer att leva i framåt i tid. Debatten handlar mest om ett frikopplat kunskapsbegrepp och en längtan tillbaka till hur det var förr – skolan förr, samhället förr, barnen och ungdomarna förr. Men skolan förändras oavsett debatten och skolan påverkas av samhällets utveckling, vare sig vi vill det eller inte. Politiker ska inte gå in på detaljer, inte vara klåfingriga och besluta om mobiltelefonens vara eller inte vara. Det är inte meningen.

Alla som går och sätter sig på ett möte eller deltar i en lektion vet att mobilen kan vara ett fantastiskt arbetsredskap, men också att den kan vara väldigt störande om man inte har gemensamma regler för hur och när och var den ska användas. Kan mobiltelefonen istället bli en integrerad del av det pågående arbetet med skolans digitalisering? Mobilen blir allt viktigare för oss alla i vardagen. Med smartphones har vi kraftfulla datorer och kan vara uppkopplade, delta i social samvaro, följa med i nyheterna, lyssna på musik, betala etc. Mobilen är ett mångsidigt verktyg som både ger nytta och nöje och har utvecklats till en omistlig del av tillvaron för många. Mobiler är också vanliga bland barn och ungdomar i skolan. I stort sett alla elever från tioårsåldern och uppåt har egen mobil, som de också använder i skolan. I skolverkets rapport om IT-användning och IT-kompetens sägs att 69 % av grundskolorna och 93 % av gymnasieskolorna tillåter att eleverna använder egen digital utrustning i skolan.

Skolan behöver dra nytta av teknikens möjligheter för att förbättra och effektivisera skolans undervisning. Det är också viktigt att alla elever ges likvärdiga möjligheter att utveckla digital kompetens. Skolverket föreslår exempelvis att varje elev från och med grundskolan har minst en digital ”enhet”, exempelvis laptop eller platta. Eleverna ska kunna använda egen utrustning om de vill det. Är det då riktigt klokt att hetsa upp sig och säga nej till mobilen?

Den tekniska utvecklingen av mobilerna, och hur de används i skolan, har förändrats mycket, under de senaste åren. Än så länge finns det inte så mycket forskning, men det kommer så småningom intressant forskning. I Karlstad och i Åbo används fallstudier och forskarna observerar och analyserar hur gamla och nya praktiker kring samtal, läsning och skrivning flätas samman när mobilen används i klassrummet. En kritisk reflektion kring hur skolans undervisning ska hantera nya förutsättningar är också en del av forskningen.

Mobilen är tyst och diskret och syns inte konkurrera om något talutrymme i klassrummet. Det speciella med mobilen som artefakt är att den är mångsidig, lockande och gör det möjligt att interagera med andra, utanför klassrummet. Mobilen kan också ses som en utvecklingsmotor för ett förändrat arbetssätt. Det behövs naturligtvis didaktisk forskning och didaktisk utveckling för att få en tydlig bild av hur mobilen ska fungera som ett multimodalt verktyg i skolan. Mobilen kan dock användas för att utmana den traditionella undervisningen i skolan och för att hitta nya vägar. Mobiltelefonen kan förena formellt och informellt lärande, liksom utveckla mer kunskap om hur klassrummet kan kopplas ihop med världen utanför.

Det behövs en didaktisk grund för mobilens roll i skolan, när den ska användas och när den ska stoppas undan. Men den grunden ska skapas av de professionella och inte av politiker.

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons