Annons

Skolverkets förslag om aspirantperiod för studenter är bra

Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson reser frågor om lärarutbildningens längd och en möjlig aspiranttjänstgöring i en mycket intressant intervju i Altinget. Grunden för hans ifrågasättande är givetvis den största lärarbristen någonsin i Sverige, som måste åtgärdas.

”Lärarutbildningen omfattar fem år”, säger generaldirektören. Nja, lärarutbildningen är i själva verket minst 180 poäng vilket är tre år. De längsta utbildningarna är däremot fem och ett halvt år långa.  Skillnaden i längd beror på valet av inriktning.

Generaldirektörens exempel är den femåriga utbildningen.

Peter Fredriksson ifrågasätter, modigt nog får man nog säga, om Sverige verkligen har råd att ha lärarstudenterna hela fem år på lärosätena innan de kommer ut som utbildade lärare och kan arbeta i skolan. Han diskuterar i intervjun en möjlig modell där lärarstudenterna skulle ”studera tre år, för att sedan göra någon form av aspirantutbildning”.

Modellen han talar om liknar i stort sett polisutbildningens. I polisutbildningen ingår en aspirantutbildning efter en treårig mera teoretisk högskoleutbildning. På det sättet kan de snabbare komma ut i skolan. Det är ett sätt att åtgärda lärarbristen och den måste givetvis åtgärdas omgående, men det innebär samtidigt att föreslå en sänkning av den akademiska nivån för lärare.

Om lärarutbildningens nivå verkligen kan och bör sänkas, ifrågasätter jag. Generaldirektörens utspel är dock både utmanande, men också oväntat. Lärarutbildningen har sakta men säkert under många år (i princip sedan 1968) baxats framåt steg för steg till en längre och högre akademisk utbildning. Det har i stort sett varit politisk enighet om att lärares utbildning skulle vara en hög akademisk utbildning på vetenskaplig grund vid universitet/högskola med fokus på forskningsanknytning, forskning men också på forskarutbildning. Samma strävanden har funnits och finns alltjämt i stort sett i hela Europa.

Peter Fredriksson menar ändå ”att fem års högskolestudier, fem års studielån, sedan lärartjänstgöring och kanske tjäna 30 000 kronor i månaden med en usel löneutveckling inte är attraktivt”. 

Här kan jag faktiskt verkligen hålla med honom. Det är problematiskt, men en kvalitativt bra skola är en avgörande grund för en god framtid, både för den enskilda individen och för samhället i stort. En bra skola förutsätter välutbildade och kompetenta lärare, och därför kan vikten av en hög lärarutbildning knappast överskattas. Den svenska lärarutbildningen är av nationellt intresse.

Orsakerna till problemen idag bör sökas i utbildningspolitiken. Det finns inte någon akademisk utbildning som är så hårt styrd och detaljreglerad av statsmakterna som lärarutbildningen. Problemen idag för lärarutbildningen är i allt väsentligt ett resultat av klåfingriga detaljerade politiska beslut. Reformer med förändringar i innehåll och form har kommit i stort sett vart tionde år. Endast ett par årgångar lärarstudenter har hunnit lämna lärarutbildningen, innan det är dags för nya förändringar.

Svängningarna i lärarutbildningen är ungefär som att dansa tango. Några steg framåt och några steg bakåt och sedan några turer åt sidorna.  Jämför man med Finland som har mycket få reformer och den stabilitet som finns har absolut gagnat den finska lärarutbildning.

I januariöverenskommelsen skrevs följande:” Reformera lärarutbildningen. Kraven på utbildningen skärps. Intagningskraven höjs. Fler lärarledda timmar införs och kopplingen mellan teori och praktik stärks och fokus på metodiken ökar. Förutsättningarna för akademiker att välja läraryrket underlättas. Längden för kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kortas ner och studietakten höjs. Möjligheterna att jobba på en skola och studera till lärare parallellt förbättras. Sex och samlevnadsundervisning ska vara en obligatorisk del av lärarutbildningen liksom kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. (Genomförs från 2021).”

Övningsskolor har redan införts på försök, men Peter Fredriksson är inte nöjd med praktikskolornas kvalitet. Jag delar hans bedömning. Generaldirektörer tror att lösningen är ”ett regionalt samarbete mellan skolor, men även en regionalisering av skolmyndigheterna”.

Skolverket var decentraliserat från första början och Peter Fredriksson ser en återgång till detta system som en kvalitetshöjning. Det gör inte alla, långt ifrån. Han menar också ”att staten behöver ta ett större ekonomiskt ansvar, men han vill att kommunerna ska behålla huvudansvaret”. Han anser att det skulle minska polariseringen av statligt och kommunalt och så kan det naturligtvis vara.

Det är faktiskt mycket bra synpunkter, enligt min mening.

Om generaldirektörens förslag på en treårig lärarutbildning med aspirantperiod ska genomföras, så innebär det mycket genomgripande förändringar. Det innebär en ordentlig sänkning av lärarutbildningens akademiska nivå. Vill vi i Sverige verkligen sänka den med mycket möda och stort besvär uppnådda utbildningsnivån för lärarkåren? Det skulle innebära en rejäl tillbakagång. Skolans problem kan svårligen lösas genom lägre krav på lärarnas utbildning och kompetens.

Förslaget som lyfts fram av Peter Fredriksson om en ändrad lärarutbildningsstruktur vitaliserar ändå diskussionerna om lärarutbildningens utformning och den rådande lärarbristen, vare sig det blir något av förslaget eller inte. Januariöverenskommelsen syns dock kräva en ny lärarutbildningsreform och här får vi helt enkelt vänta och se.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer