Annons

Så borde utbildningen förändras för att lösa lärarbristen

Lärarbrist. Jag tänker börja med det ordet för då behövs ingen längre förklaring om vad det här blogginlägget ska handla om. I dag vet nästan alla vad man menar med det och ingen behöver längre argumentera för att lärarbristen är ett faktum. Det pratas i stället om att öka yrkets attraktivitet genom diverse förändringar i utbildningen eller yrket. Det pratas om lättare vägar in i yrket för nyanlända med lärarutbildning eller för andra yrkesgrupper med akademisk utbildning. Det pratas även om incitament för lärare som lämnat yrket, genom val eller pension, att återvända.

Men jag tänker inte skriva något om detta, jag tänker skriva utifrån lärarstudenternas perspektiv. Vi behöver inte höra hur yrket ska bli attraktivare, för vi har redan valt yrket trots dess brister, och inte heller är vi på väg ur yrket eller behöver få en lättare väg in i det. Man skulle kunna tro att vår utbildning inte behöver förändras eftersom vi ju är en del av lösningen på bristen (vi kommer trots allt komma ut med legitimation), men riktigt så enkelt är det inte.

I dagsläget utbildas för få studenter i vissa ämnen (NO-ämnen, slöjd, svenska som andraspråk och moderna språk till exempel) och för många i andra ämnen (samhällskunskap, religion och historia till exempel). Detta kan förbättras genom enklare förändringar än de som vanligtvis diskuteras och som framfördes ovan.

För det första:

Låt studenterna välja ämneskombinationer fritt. Många med mig har kunnat tänka sig att välja ett av de ämnen som det är brist inom men inte kunnat eftersom vårt förstaval inte kan kombineras med detta.

För det andra:

Gör om ämneslärarutbildningen till en ettämnesutbildning med möjlighet till påbyggnad. Som det ser ut nu kan universitet och högskolor lägga upp strukturen själva, vilket i fallet med min utbildning innebär att kurserna inom UVK (den utbildningsvetenskapliga kärnan, tidigare AUO) är utspridda över fem års utbildning med ämnena och VFU där emellan. Om man gör om utbildningen till en ettämnesutbildning skulle det innebära att man läser ett ämne färdigt, tillsammans med VFU och alla UVK-kurser, och därigenom får möjlighet att ta ut en lärarexamen inom detta ämne och den årskurs man valt (högstadiet eller gymnasiet). Eller så kan man välja att vänta med examen och bygga på sin utbildning i ytterligare ett ämne. Om alla lärarutbildningar var tvungna att följa det upplägget skulle studenter kunna välja att bara utbilda sig i ett ämne, och om de vill läsa fler ämnen, inte vara begränsade till sin första studieort, vilket skulle innebära att alla lärosäten inte behövde tillhandahålla så många ämnen. Det skulle dessutom göra det möjligt för många fler att välja utbildningen då den skulle kortas ner till cirka 3 år (för ett ämne), vilket underlättar både studiemedelsmässigt och studielängdsmässigt (för de som inte vill gå så lång utbildning).

För det tredje:

Ge fler möjligheter till påbyggnad via distans eller KPU. Jag är inte ensam om att som ämneslärarstudent kunna tänka mig att undervisa i fler ämnen eller årskurser. Under sommaruppehållen vore det idealiskt med ämnesstudier via distans där man kan läsa in ytterligare ett ämne, exempelvis ett av bristämnena. Tyvärr är det väldigt få kurser som går över distans och speciellt i bristämnen och över sommaren. KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) finns inte heller som alternativ för den ämneslärarstudent som vill läsa in behörighet för att undervisa i grundskolans årskurs 1 till 6 i sina ämnen.

Jag kan inte förstå varför det finns så många begränsningar och så få möjligheter för de som redan är lärare eller studerar till lärare. Med relativt ”enkla” förändringar kan vi få fler lärare, lärare med fler behörigheter och fler lärare inom bristämnena, men av någon anledning verkar vi vilja ha ett oflexibelt system som kör in sig själv i ett hörn.

Reagera på inlägget:

Inträdesprov löser inte skolans och lärarutbildningens kvalitetsproblem

Inträdesproven upphörde 1968, då seminariet ersattes med lärarhögskolan. Det har förekommit lokala inträdesprov sporadiskt och det förekommer även i dag, exempelvis vid Linnéuniversitetet. Dessa inträdesprov arrangerades lokalt och de ägde rum under en till tre dagar. Seminarierna fylldes ett par gånger per år av nervösa blivande seminarister, som fått en inbjudan att delta. Inträdesprov genomfördes både till höst- och vårintag. Upp till fem delprov kunde förekomma.

Ett exempel från Folkskoleseminariet i Gävle, sensommaren, 1964:

En lärare i pedagogik samtalade med den blivande seminaristen om varför han/hon ville bli lärare och vilken bakgrund den sökande hade, och om den lämpade sig för att studera till lärare. Därefter kom två lektionsliknande prov, som handlade om förmågan att kunna berätta och beskriva. Ibland engagerades övningsskolans elever, men lika ofta var det seminariets lärare som var åhörare.

Seminaristerna fick ett ämne och endast en kort stund att förbereda sig på, för att sedan framföra denna presentation. Seminaristerna fick också prov i övningsämnena och de fick såväl sjunga upp, som spela upp, eftersom musik var obligatoriskt för småskollärare.

Det samlade resultatet av inträdesprovet vägdes samman med examensbetyg från realskolan eller från gymnasiet. Några motiveringar gavs inte till de bortsorterade.

Dessa inträdesprov sades mäta ”lärarlämplighet”. Om inträdesproven över huvud taget mätte någonting diskuterades, eftersom olämpliga studenter ändå kom in och dessvärre kom de också ut som lärare. (I vilken yrkesutbildning går detta att förhindra?)

Någon utvärdering fanns inte för dessa inträdesprov, och tilltron till inträdesprovens sorteringsförmåga var blandad. Det var rutinerade lärarutbildare som administrerade proven. De hade sett många blivande lärare och de hade naturligtvis erövrat en viss förmåga att se om en person hade förutsättningar att utbildas till lärare eller inte. Det man förmodligen tittade på var kontaktförmågan, kommunikationsförmågan och intresset och engagemanget. Inträdesproven avvecklades och antagningen blev mera enhetlig i högskolan, 1977.

Lärarlämplighet, eller förutsättningar för att utvecklas till en god lärare, är ett komplicerat begrepp. Man kan inte mäta det som krävs genom några hemsnickrade inträdesprov. Det finns inte heller så många rutinerade lärarutbildare i dag som har förmåga att sortera bort olämpliga lärarstudenter.

I dag finns förresten inga lärarutbildare alls. Det finns lärare i högskolan med tjänstgöring på lärarprogrammet och det är något annat än en rutinerad lärarutbildare. Förr fanns det krav på lärarutbildare, att de skulle ha egen lärarutbildning och egen erfarenhet av skolan, men några särskilda krav finns inte på högskolan i dag. Lärarprogrammet har blivit hela högskolans program med allt vad detta innebär.

Det är viktigt att först och främst se problemet ur studenternas perspektiv. Det handlar om att hjälpa de studenter som inte platsar i läraryrket. Att vara lärare och inte ha förutsättningar för läraryrket är en ren katastrof såväl för individen själv, som för alla som individen möter.  

UKÄ menar att det i dag finns en hel rad olämpliga studenter som borde avskiljas från lärarutbildningen. Många auktoriteter anklagar lärarutbildningarna för att de inte har fullgjort sin uppgift när de examinerat lärare, som absolut inte borde ha blivit lärare. Kanske ligger det något i anklagelserna också.

Det finns olika modeller som har använts för att göra en bedömning av lärarstudenternas möjligheter att klara av läraryrket. Under den första delen av programmet har kursernas upplägg och innehåll varit av yrkesprövande natur. Ett sådant arbetssätt bygger på en tilltro att läraryrket är något man kan lära sig.

Den nya lärarstudenten har försatts i situationer där man kunnat utbilda och samtidigt få en god bild av om lärarstudentens förutsättningar för läraryrket. Under exempelvis yrkesintroduktionen i den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen har man satsat på att utveckla lärarstudentens förmåga att skapa kontakt med barn och vuxna och att utveckla kommunikationsförmågan med barn och vuxna.

Vidare har man försökt att ta reda på vilket intresse och vilket engagemang lärarstudenten visar. Undervisningen på lärarprogrammet har sedan varit av sådan karaktär att utvecklingsförmågan någorlunda säkert har kunnat bedömas.

Med dessa modeller som tillämpats avråds sedan en hel del lärarstudenter från fortsatt lärarutbildning och får hjälp att ta ny ställning till sitt yrkesval. Om många studenter slutar så får lärarprogrammet problem med examinationsgraden, vilket är en paradox.

Det har förekommit kritik mot lärarutbildningarna genom att det är alltför många som avslutar sin lärarutbildning utan examen. Med ett antagningssystem som baseras enbart på betyg är detta helt i sin ordning och inget att oroa sig över. Rådgivande samtal möter de studenter som av olika skäl inte blir godkända och behöver tänka sig en annan utbildning. Om någon lärarstudent önskar byta program, så finns studievägledare som ger yrkesrådgivning.

Det sätt som tillämpas på lärarprogrammet med intagning på betyg och ett yrkesprövande uppläggning av den första delen av lärarprogrammet är ett bra sätt att gallra ut studenter som av olika skäl inte bör fortsätta på lärarprogrammet.

Det viktigaste är ändå att se om studenterna kan utvecklas till goda lärare som på sikt kan uppfylla examensordningens krav. Det ser man på ett bra sätt när de studerat på lärarprogrammet en hel termin och framför allt syns det i den verksamhetsförlagda delen av utbildningen. En äldre mycket rutinerad lärarutbildare av den gamla stammen uttryckte det hela ungefär så här: ”Det är inte fel på foten, för att den inte passar skon. Det vill säga att det inte är fel på Dig som person för att Du inte platsar som lärare”. Det avdramatiserar en avrådan.

Vad kommer återinförandet av inträdesprovet till lärarutbildningen att betyda? I dag finns det knappast någon möjlighet att kasta ut dem som arbetar i skolan utan någon som helst utbildning. Om det inte finns tydliga krav på att lärare ska ha adekvat lärarutbildning, så hjälper det knappast att avhysa lärarstudenter från lärarutbildningen, då de utan vidare kan börja arbeta som outbildade och obehöriga lärare i stället.

De flesta människor anser sig dessvärre vara experter på skolan. Alla vuxna har gått i skolan i många år och tycker sig veta vad de pratar om. Dessa ”kvasiexperter” är förödande för skolan.

Det finns ett politiskt tyckande på en mycket svag grund, om hur vi ska göra för att komma till rätta med skolans problem. De som egentligen borde tillfrågas om skolans problem är de utbildade och utexaminerade professionella lärarna som arbetar i skolan.

Till skillnad från andra verksamheter, exempelvis vårdområdet, betraktas lärarna snarare som en del av skolans problem än de experter på skolans område som de faktiskt är. Lärare hörs inte och de tillfrågas inte.  Det har att göra med att lärarna också sitter på de anklagandes bänk och utgör skolans problem, enligt många kvasi-experter. Skolans lärare är de som ställs inför detta politiska tyckande som resulterar i ständiga omorganiseringar efter vad som för tillfället är politiskt korrekt.

Nu är det exempelvis politiskt korrekt att tycka att inträdesprov är en bra modell för ”att skilja agnarna från vetet.” Inträdesprov är absolut ingen som helst garanti för att vi inte får in mindre lämpliga lärarstudenter i lärarutbildningen.

Jag instämmer till fullo i före detta kanslern Anders Flodströms yttrande i Skolvärlden: ”Alla ska komma in på lärarutbildningen – men alla ska inte komma ut”.

Reagera på inlägget:

Ta bättre hand om vikarierna – de höjer intresset för läraryrket

Under en föreläsning förra veckan frågade läraren hur många av oss som vikarierat i skolan någon gång. Av cirka 60 studenter räckte nästan alla upp handen. Vi hamnade sedan i en diskussion om vad som är svårast med att vikariera och varför, samt hur det relaterar till sociala relationer (vilket är ämnet för kursen).

En förenklad version av slutsatsen är det är väldigt tufft att vikariera. Oftast tuffare än att gå in i klassrummet som lärare eller vfu-student.

Det pratas mycket om vikariebrist i skolorna vilket ofta kan leda till att lärare får gå in och vikariera för frånvarande kollegor, på bekostnad av deras eget arbete och då framför allt på bekostnad av planeringstiden. Samtidigt finns det inget samtal om hur situationen för lärarvikarier ska förbättras. Jag har vikarierat en del på olika skolor och det är stor skillnad i hur man blir bemött som vikarie, vilken lön man får och vilka förutsättningar det finns för att göra ett gott arbete.

Man brukar skämtsamt säga att elever brukar ”testa” vikarier, på olika sätt beroende på ålder. I yngre åldrar handlar det enligt min erfarenhet mest om att se vilka av skol- eller klassrumsreglerna som kan brytas. Då vikarien aldrig eller ytterst sällan får någon information om vilka regler som gäller på skolan finns det naturligtvis utrymme för eleverna att förhandla fram nya regler. I äldre åldrar handlar det oftare om att bryta sociala normer, som exempelvis hur man beter sig i klassrummet eller mot läraren (vikarien). Det är dock inte ett skämt för vikarien utan innebär ytterligare osäkerhet, både i relationen med eleverna och inför arbetsgivaren. Information till vikarier om vilka regler som gäller, vilka som vikarien själv beslutar om och vilka eleverna kan besluta om skulle inte bara underlätta personligen för vikarien utan även ge hen bättre förutsättningar att göra ett bra jobb.

En klass med många elever med svåra hemförhållanden, många nyanlända elever eller många elever med funktionsnedsättningar samt klasser med pågående konflikter och mobbning är en utmaning för vilken lärare som helst. Att sätta in en vikarie ensam i en sådan klass är inte bara oansvarigt mot vikarien utan även mot eleverna. Relationerna med eleverna är ännu viktigare i svårare klasser, och någon utan kännedom om elevers olika möjligheter, bakgrund eller relationer inbördes riskerar att förvärra situationen för klassen och förstärka redan förekommande konflikter. Därför är det oerhört viktigt att vikarier får stöd i dessa klasser eller att man ger vikarien en bättre fungerande klass så att någon lärare som känner eleverna kan gå in för den frånvarande läraren i stället.

Nödvändig information från den frånvarande läraren är självklart viktigt, även om det innebär ett merarbete från hens sida. Det är personligt hur mycket information man som vikarie känner att man vill ha, men viss nödvändig information bör vara med. Inloggningar på nätverk, var man hittar material samt vem man kan fråga om hjälp bör alltid finnas med. En del skolor arbetar fram vikarieformulär som kan användas av både lärare och vikarie, där läraren kan skriva in information utifrån vissa specifikationer och där vikarien kan skriva in en rapport om hur det har fungerat. Rutiner för detta skulle göra vikariernas arbete bättre och undervisningen för eleverna mer konsekvent.

Ett annat problem som finns för vikarier är att de inte alltid känner till lagar och rutiner för arbete i skolan och inte heller informeras om detta. Skolledningen kan inte ta för givet att vikarier förstår vilket ansvar som vilar på dem vad gäller exempelvis anmälningsplikt, tillsynsplikt, kränkningar och mobbning. Dessutom bör varje skolledning fundera över hur man informerar vikarier om rutiner vid exempelvis brand, om en elev skadar sig eller andra akuta händelser inträffar.

Hur man blir bemött av arbetslag och kollegor är naturligtvis oerhört viktigt för trivseln. Även om det är många olika vikarier som cirkulerar och ibland endast är på arbetsplatsen några timmar i taget, är ett välkomnande och hjälpsamt bemötande väl investerad tid. Dels ger det vikarien bättre trivsel vilka ökar möjligheterna för att hen ska komma tillbaka och dels gör det att hen känner större möjligheter att be kollegorna om råd och hjälp vilket gynnar eleverna.

Med tanke på den lärarbrist som gör sig påmind på skolor runt om i Sverige är det förvånansvärt att inte lärarvikariernas situation har lyfts ännu. Många lärarstudenter testar på yrket genom vikarierande och riskerar att bli avskräckta då de ofta riskerar att möta nonchalanta skolledningar, likgiltiga kollegor och misslyckade lektioner. Dessutom är det många unga som efter gymnasiet tar några lärarvikariat innan de väljer yrkesbana. Att så få söker lärarutbildningen kan inte förklaras enbart av detta, men goda förutsättningar för vikarier skulle kunna skapa ett intresse för läraryrket hos de som är nyfikna men vill testa på verkligheten innan de ger sig på en lång utbildning.

Reagera på inlägget:

Vissa studenter ska hoppa av lärarutbildningen

Fler kvinnor än män studerar på högskolan. Andelen kvinnor och män bland studenterna har legat på ungefär samma nivå under läsåren 2002/03–2012/13, på omkring 60 procent kvinnor och 40 procent män. På lärarutbildningen är andelen män dock väsentligt mycket lägre.

UKÄ har studerat lärarutbildningarna och resultatet av studien visar att många lärarstudenter slutar innan examen. Det är nästan var fjärde lärarstudent. Störst är avhoppen bland männen. Det är en oroande utveckling med tanke på att det finns en obalans mellan könen i utbildningen. Männens avhopp är mycket större än kvinnornas, framför allt i lärarutbildningar som riktar sig mot yngre barn som förskola och fritidshem. Det är om detta som den här bloggen handlar.

Det är svårt att svara på varför, men det har funnits en del pedofilfall och män kanske känner sig misstänkliggjorda, menar UKÄ:s utredare. Detta får visst stöd av forskare också, exempelvis Mia Heikiläs resultat som presenterades på radio i P1 häromdagen.  På förskollärarutbildningen, en traditionellt "kvinnodominerad" inriktning, slutade hela 26 procent av de manliga studenterna, mot bara 16 procent av kvinnorna. Ännu större är avhoppen bland de som utbildar sig till ämneslärare för årskurs 7–9 där hela 41 procent av de manliga studenterna slutar.

Min uppfattning är att vissa studenter ska hoppa av, inte minst med tanke på antagningssystemet. Många studenter har diffusa begrepp om vad yrket innebär och upptäcker kanske detta under utbildningen att läraryrket inte var något för dem. Dessa studenter ska givetvis hoppa av och ägna sig åt något annat. Det är inte dessa studenter som samhället ska sörja. Jag har aldrig som lärarutbildare försökt att övertala någon student som vill avsluta utbildningen i förtid, att stanna kvar. Avhopp från lärarutbildningarna har det alltid varit och kommer alltid att bli. Många ungdomar har inte ens läraryrket som sitt förstahandsval och då slutar de om de kommer in på en annan utbildning. Ett annat skäl till avhopp kan vara att de känner när de kommer ut på praktiken att läraryrket inte är något för dem.

Krisen i skolan har fördjupats och bristen på utbildade lärare är stor. Problemet med avhoppen i dag är att det borde utbildas många flera lärare för att klara lärarbristen. UKÄ räknar med 8 000 fler per år för att täcka behovet i en framtid. Tidiga avhopp är allra störst bland de som studerar till ämneslärare med inriktning mot årskurs 7–9 och gymnasiet. Här slutade nästan två av fem studenter eller hela 38 procent, respektive 29 procent i ett tidigt skede. Även bland studenter som läser till grundskolelärare i årskurs 4–9, väljer 27 procent att hoppa av, allt enligt UKÄ:s studie.

Avhoppen mellan lärarutbildningarna varierar och har alltid varierat. I UKÄ:s undersökning tittade man på terminen då studenterna först registrerades på en lärarutbildning och den terminen de senast stod registrerade. Utefter detta gjordes en bedömning av hur troligt det var att en student hoppat av i förtid. I den gamla lärarutbildningen var examensfrekvensen 65 procent, men det är för tidigt att säga hur många som kommer ta examen i den nya utbildningen. Examinationsgraden är låg i den gamla lärarutbildningen. Studenter som läser till ämneslärare via kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) hoppar av i lägre utsträckning än de som läser ordinarie program. Det är intressant att fundera över. UKÄ undersöker hur stor andel av de som påbörjade en lärarutbildning höstterminen 2012 senast var registrerade och därmed hur troligt det är att de slutat i förtid. Resultatet visade att nästan var fjärde student, 23 procent, hoppar av redan första året.

Vi har en enorm lärarbrist framför oss och borde ha en situation där det är köer till lärarutbildningarna. Det hjälper inte att riksdag och regering beslutar om ökat antal platser, om inte några vill gå utbildningen. Man måste komma åt grundproblemen, lärarna måste få högre löner och arbetsvillkoren måste bli bättre.

Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, säger att det finns flera åtgärder regeringen arbetar med. Bland annat satsas tre miljarder kronor på lärarnas löner per år, som en del i projektet nationell samling. Vi måste göra ämneslärarutbildningen mer attraktiv och det ska vi diskutera med andra parter som lärarfacken, universitet och skolor vilka förändringar som måste till. Dessutom är det viktigt att skapa högre kvalitet på utbildningarna med mer lärarledd tid, säger hon. Det behövs mer resurser till lärarutbildningen för att säkerställa kvaliteten till exempel har antalet lärarledda timmar minskat de senaste åren.

Reagera på inlägget:

Policyidéerna för skolan är värda att spridas överallt

Jan-Eric Gustafsson, Sverker Sörlin och Jonas Vlachos lämnade i förra veckan ifrån sig en av de senaste årens bästa och viktigaste rapporter om den svenska skolan. Den heter ”Policyidéer för svensk skola” och jag uppmanar varje person som läser det här inlägget att ladda hem och läsa den (författarna beskriver också rapporten i korthet i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Till skillnad från så många andra rapporter som haglar över oss från höger och vänster är den här inte skriven av en intressegrupp som representerar ett smalt intresse. Inte heller är den skriven bara från till exempel en nationalekonomisk, eller bara en pedagogisk horisont, utan är en balanserad produkt som bygger på både mycket empiri. Men – vilket är viktigt – också har en djup förankring i den svenska skolans grundläggande värderingar. Just det senare är något som jag verkligen uppskattar; man lyfter frågan om vad vi har skola för – egentligen – och hur en skola med det syftet bör gestaltas.

Rapporten som innebär slutet för ett flerårigt forskningsprojekt inom Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) ger både en bakgrundsbild och slutar med ett antal rekommendationer. Jag tar mig friheten att citera dessa ur deras debattartikel:

1. Lärarna.

I nuläget är lärarprofessionen den viktigaste av Sveriges utbildningsfrågor. Denna grupps eftersläpning och statustapp är en nationell olycka. Både kommunaliseringen och friskolereformen har bidragit till detta, men också högskolepolitiken har bidragit. På senare tid har insikten vuxit om lärarnas betydelse, men tempot och ambitionsnivån i åtgärderna måste höjas.

• Utveckla lärarlegitimationen. I sin nuvarande form är den delvis missriktad. Den bör istället fungera som en validering för att öka tillflödet av kompetens från andra kompetensområden och andra länder.

• Stärk lärarutbildningens attraktionskraft genom förstärkt forskningsanknytning, ökning av de praktiska inslagen i utbildningen och resursförstärkningar.

• Satsa långsiktigt och kraftfullt på fortbildning och kompetens hos lärarna, knyt fortbildningen till volymförändringar i elevkohorterna, dvs fortbilda extra mycket under år när elevkullarna minskar.

• Anpassa lärarnas löner till andra högutbildade tjänstemannagruppers.

2. Kunskapsuppföljningen.

Betygsinflation, ett förvirrande och dysfunktionellt betygssystem och systematiska orättvisor i kunskapsbedömningen undergräver moral och framtidstro i svensk skola. Följande åtgärder bör övervägas.

• Inför en nationell resultatuppföljning.

• Ge lärarprofessionen huvudansvaret för sammanvägningen av betygssättningens kriterier.

• Kvalitetssäkra betygen på skolnivå genom att koppla dem till skolans genomsnittliga resultat på nationella prov.

• Ge lokal beslutanderätt över betyg före högstadiet. Detta skulle en gång för alla desarmera den skadliga debatten om betyg i de lägre stadierna. Ingen forskning kan visa att dessa betyg gör någon nytta, men troligen gör de heller ingen större skada.

• Ersätt gymnasiets kursbetyg med ämnesbetyg.

• Ge alla elever tillgång till goda gymnasieutbildningar, oavsett eventuella icke godkända grundskolebetyg.

• Minska tröskeleffekten i meritvärderingen mellan de lägsta betygsstegen (F och E). Idag ger det större effekter på en skolas samlade meritvärde att höja från F till E än att satsa på att nå bättre resultat.

3. Myndighetsstrukturen.

Styrsystemet för svensk skola är otillräckligt. Skolverket och Skolinspektionen gör i och för sig nyttiga analyser. Men mot de stora förändringskrafter som påverkar svensk skola negativt saknar man strängt taget instrument. Kommunernas roll är central, men mycket litet kan i praktiken göras för att kommunerna skall göra rätt. Alltför litet fokus läggs på att stödja förbättringsarbete.

• Ge kommunerna ett bindande uppdrag att aktivt nedbringa bristande likvärdighet (det vill säga ett ansvar för att skollagen efterlevs).

• Se över myndighetsstrukturen med sikte på att skapa regionala stödorganisationer – av typen ”länsskolnämnder” – för skolornas kvalitetsutveckling och fortbildning av lärare.

4. Marknadisering och skolval.

Friskolereformen 1992 styrdes av marknadsfrämjande värderingar med en stark betoning av elevers och föräldrars fria val. Mångfald, pedagogisk förnyelse och konkurrens förutsattes leda till högre utbildningskvalitet men reformen gjordes inte utvärderingsbar eller politiskt prövbar i framtiden.

Idag är det tydligt att marknadslösningar på flera sätt är svårförenliga med skolans uppdrag. Likvärdighet syftar till att stödja svagpresterande enheter medan marknadslogikens förhoppning är att dessa slås ut. Vi har alltså ett system som försöker dra åt två håll samtidigt. På motsvarande sätt skapar marknadslösningar segregationstendenser som man på politisk väg försöker motverka. Det finns även myndighetsaspekter inom skolväsendet som är svårförenliga med en kommersiell logik.

Vi kan därför inte se annat än att en ansvarsfull utveckling av svensk skola inte i samma grad som hittills kan förlita sig på marknadsbaserade lösningar. Istället krävs ett förtroendefullt och likvärdighetsskapande samarbets- och resursfördelningssystem, vilket bland annat rimmar illa med möjligheten att föra resurser ur verksamheten. Samtidigt finns ett värde av mångfald. Våra förslag är därför:

• Inför en nationell skolpeng, viktad efter elevernas förutsättningar och behov, liksom efter andra strukturella kostnadsskillnader.

• Skärp etableringskraven för fristående utbildningsanordnare.

• Begränsa kraftigt möjligheten till vinstutdelning för privata utbildningsanordnare.

• Komplettera vinstutdelningsbegränsningar med en offentlig infrastruktur för lån till godkända utförare.

• Inför lottning som metod att fördela översökta friskoleplatser, exempelvis genom lottning inom kvotgrupper som motsvarar kommunens genomsnittliga elevsammansättning.

• Utveckla nya, icke-kommersiella modeller för skolval som tar tillvara kombinationer av geografisk närhet och mångfald.

Allt är kloka och genomtänkta förslag. Jag hoppas att dessa kan få genomslag och ett politiskt moment.

Min uppmaning till alla är: Läs dem och sprid dem. Bilda en studiegrupp kring deras förslag + OECDs rapport från förra året och börja jobba på en förändring! Tala om för politiker hemma och i Stockholm att det här är något du som lärare tycker är klokt!

Reagera på inlägget:

Sidor