Vet Björklund skillnaden på metodik och didaktik?

Visste du att Jan Björklund beslöt att föra in metodik i examensordningen på alla lärarprogram den 1 februari 2014? Ett snabbt och oväntat ministerbeslut.  Varför valdes metodik egentligen? Beslutet föregicks inte av någon som helst diskussion, så vi får kanske aldrig veta det. Frågor som väcks är: Vad var orsaken till ett så snabbt beslut? Vad är det för metodik som förts in? Hur kan begreppet metodik förstås i examensordningen? Och vem ska arbeta med metodik?

Eftersom min doktorsavhandling (”Ämnet som nästan blev – en studie av metodiken i lärarutbildningen 1842-1988”, Stockholm: LHS-förlag) handlar om metodiken i lärarutbildningen så fångade beslutet min nyfikenhet. En av orsakerna var säkerligen de sjunkande elevresultaten. Det finns naturligtvis en tydlig koppling till lärarens undervisning. Skolan syna ha nedvärderat metodiken, säger före detta ministern. Ett påstående som jag inte instämmer i. Lärare har alltid värnat om metodiken som praktiskt yrkeskunnande, men vissa, bland annat ämneslektorer, har nedvärderat metodiken, ett erfarenhetsbaserat och icke högskolemässigt ämne, det vill säga den vetenskapliga grunden saknades.  

Björklund ville nog återupprätta katederundervisningen med metodikens hjälp. Han menar nog inte att lärare bokstavligen ska stå i katedern, utan att lärare ska berätta, instruera, repetera och diskutera med eleverna och absolut inte ge ansvaret för lärandet till eleverna. (Kan lärare verkligen ansvara för elevers lärande? Elevers lärande är oftast dolda processer.) Kanske syftar detta beslut egentligen på att ett tydligare ledarskap behövs för lärare och då instämmer jag helt i hans tolkning.

Metodiken hade, enligt min tolkning av äldre stadgor och styrdokument (1846-1988), fokus på lärares undervisning. Under lång tid har ”katederundervisningen” varit den främsta metoden. En modernisering började först genom 1946 års skolkommissions betänkande av skolans metoder. Det yrkespraktiska i lärarutbildningarna har skurits ned under de senaste reformerna, där den teoretiska delen istället utökats. Detta trots att det är det yrkespraktiska man går bet på, när man inte klarar av läraryrket. Metodik ersattes med didaktik, det vill säga undervisning och lärande på vetenskaplig grund.

Beslutet att återinföra metodiken syns som ett tecken på att det inte blivit så bra efter de senaste lärarutbildningsreformerna.  Det ser också ut som ett olycksfall i arbetet. Metodik valdes istället för didaktik. Jag har skrivit brev till nuvarande utbildningsministern Gustav Fridolin och undrat vad han tänker göra. Ingenting var aktuellt just då, direkt efter valet.

Varför valdes då metodik och inte didaktik? Det äldre metodikämnet var erfarenhetsbaserat, med sparsam forskningsanknytning. Metodiken var normerande och föreskrivande och personligt buren med personligt utvecklade metoder. Högskoleförordningen föreskriver att utbildningen skall bedrivas på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.  Visste dåvarande ministern skillnaden?

Vilka ska nu undervisa i metodik och när ska det ske? Metodiklektorer finns inte längre. Metodiklärarna på seminariet förr var lärare i övningsskolan, samtidigt som de undervisade i metodik. Dessa lärare var trovärdiga, eftersom de kunde visa sin lärarkompetens på övningsskolan. De hade aktuell praktisk erfarenhet genom kombinationen både lärare och metodiklärare.

Metodiklektorerna var vanliga lärare som ”headhuntades” in på metodiklektorstjänster. I lärarhögskolan anställdes ämneslektorer som hade disputerat och i ett sådant kollegium blev metodiklektorernas kompetens tunn och de betraktades som ett akademiskt problem. Metodiklektorerna hade skoltjänstgöring på Försöks- och demonstationsskolor. De hade fyra veckotimmar hos någon försöks och demonstrationslärare. De fick också visa att de var duktiga lärare.

Vilka skall undervisa idag i metodik? Den vetenskapliga grunden är det viktigaste för att få anställning i akademin. Visserligen finns det universitetsadjunkter, men de sitter löst eftersom lärosätena prioriterar disputerade lektorer. Högskolans lärare i gemen har ingen lärarutbildning, än mindre egen erfarenhet av förskola/skola och lärarutbildning. De har kanske ingen erfarenhet alls av undervisning, utöver de obligatoriska 10 veckorna i högskolepedagogik, enligt SUHF:s överenskommelse, som är obligatoriska för anställda inom akademin.

Det är väl knappast dessa lärare som ska axla metodikuppdraget? Så kan det väl ändå inte vara tänkt? Här behöver de praktiskt arbetande lärarna på fältet komma tillbaka in för att undervisa i metodik, antingen inom ramen för VFU eller också genom andra konstruktioner, exempelvis genom att anställas som adjungerade adjunkter med den ena foten i skolan och den andra foten i akademin. Ska man undervisa om ett praktiskt yrkeskunnande måste man själv ha ett sådant.  Det ska dessutom vara ett aktuellt praktiskt yrkeskunnande. Man blir snabbt passé, om man inte är praktiskt verksam i läraryrket. Den nya övningsskolan kanske kan vara rekryteringsbas för, de nya metodiklärarna?

Då är cirkeln sluten och vi går tillbaka till en äldre utbildningsmodell för att garantera att lärarstudenterna får en yrkespraktisk lärarutbildning. Välkommen tillbaka in i lärarutbildningen borde vi också säga till alla duktiga och yrkespraktiska lärare!

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm