Annons

Ingen i Sverige verkar lyssna på OECD – och det är allvarligt

Relaterat

Förra veckan lämnade OECD en rapport om den svenska ekonomin. Den här gången tog de speciellt upp skolan i den. Det är verkligen inte första gången OECD kommenterar den svenska skolan, som vi alla vet. Inte minst är deras rapport från 2015 som ju var specialbeställd av svenska staten både läsvärd och intressant.

Man kan undra vad de från sin horisont i Paris tänker om Sverige. De skriver rapport på rapport men ingen i Sverige verkar lyssna. Jag letade förgäves igenom både Dagens Nyheter och Uppsala Nya Tidning efter något omnämnande av deras senaste rapport. Det fanns ingen som helst rapportering av vad OECD säger om den svenska skolan. Jag tycker att det är väldigt intressant. Vad är det som gör att en av de största internationella ekonomiska sammanslutningarnas erkänt skickliga experter inte får nyhetsutrymme i Sverige?

Kan det bero på vad de säger? Trots att det närmast är att betrakta som en marknadsliberal tankesmedja så säger deras experter saker som ”Konkurrens och skolval kan vara kraftfulla verktyg för att förbättra skolkvaliteten, men privata intressen avviker i många fall från samhällets intressen som helhet. Effektiv reglering och styrning måste därför styra privata leverantörer för att leverera till allmänhetens bästa.”

Vi tar det långsamt: De menar att tävling och skolval kan vara bra (vilket närmast är ett ideologiskt uttalande eftersom det inte finns så mycket evidens för det), men sedan säger de att privata intressen kan avvika från samhällets. Det är ett mycket enkelt konstaterande av att möjligheten att tjäna pengar på en verksamhet kan göra att den verksamheten inte gör det vi som samhälle skulle vilja att den gör. Ett aktiebolag t.ex. ska bara tjäna pengar åt sina aktieägare. Men en skola ska uppfostra och förbereda samhällsmedborgare. Det är inte säkert att de två sakerna går ihop. Därför, menar OECD, måste ett skolsystem regleras så att de som agerar i det tvingas uppfylla det samhället vill.

För att tala klartext: OECD menar att vi måste skapa ett regelverk som tvingar friskolorna att fungera för samhällets bästa.

I rapporten illustrerar man detta med att friskolorna bara plockar russinen ur kakan:

När det gäller segregation har för övrigt min och German Benders segragtionsrapport nu översatts och finns här. Och man visar att också att konkurrens (competition) och vinstintresse (for profit) är negativt korrelerat med elevers resultat (konkurrens är inte signifikant men vinstintresse är det):

Lägg märke till att lärartäthet inte spelar någon roll i deras data, att Stockholm uppenbarligen har en bra skolorganisation, att det spelar roll om man har utbildade lärare och att man anpassar undervisningen efter sin elever. Lärarsituationen för oss till en av rapportens tråkigaste bilder:

Den här bilden som ju kommer från OECD:s mätning av lärares arbetsvillkor mm TALIS är ju så oerhört skrämmande för ett land. Och borde leda till en ordentlig självrannsakan bland politiker över hela fältet. Inte till snabba paniklösningar utan till funderingar kring vad som är centralt för läraryrket, för lärares motivation och arbetsglädje. För det är i mötet, det dagliga mötet, timme ut och timme in, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, mellan svenska lärare och barn och ungdomar som vår gemensamma framtid formas.

Vad rekommenderar de då? Jo:

  • En miniminivå av nationell finansiering som styr pengar till de elever som behöver det mest
  • En regionaliserad myndighetsstruktur som arbetar med utveckling, inte minst fortbildning.
  • Ett objektivt nationellt provsystem.
  • Symmetrisk vägning av betyg, och gör det lättare att komma in på gymnasiet.
  • Se till att intag och nya skolor ger en socioekonomisk blandning av elever.
  • Stärk lärarutbildningen så den innehåller mer lärarledd tid, mer praktik och mer forskning.
  • Förstärk kontinuerlig fortbildning och utveckling genom regionalt stöd, systematiskt kollegialt lärande samt, för båda parter gynnsamt, utbyte med universitet och högskolor.

Jag ser fram emot den studie som snart kommer från OECD: André, C., J. Pareliussen and H. Hwang (2019), What drives the performance of Swedish lower secondary schools?, OECD Economics Department Working Papers. Det är alltid intressant att läsa vad de skriver. De har stor integritet, och fast de har ett tydligt marknadsekonomiskt grundperspektiv ramlar de inte ner i de enkla och banala lägen som den svenska skoldebatten så ofta hamnar i.

Om vi ska ha vinstintressen i skolsystemet måste de aktörerna begränsas och tvingas agera så att samhället som helhet får nytta av det. Skola är inte ett verktyg för internationella riskkapitalister att bli rika. Det är ganska självklart och det känns konstigt att behöva säga det.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Statligt avtal är vägen ut ur lärarkrisen

I Sverige är politikerna påtagligt valhänta kring den oerhört allvarliga lärarkrisen. Och på det lokala planet försöker man (med budgeten låst av kommunfullmäktiges prioriteringar där inte alltid skolan är det viktigaste) lösa problemet med så billiga lösningar som möjligt.

Vi vet att en av anledningarna till krisen är hur lärarkåren har uppfattat förändringar i regelverket. Förändringar som gjort att läraryrket gått från ett fritt yrke med stort ansvar till ett där man ska uppfylla så många regler som möjligt på kortast möjliga tid.

Men trots västerlandets värsta lärarbrist är det ingen som vågar föreslå något verkligt radikalt. Något som verkligen skulle både glädja de lärare som finns och locka nya ungdomar till yrket. Vad skulle det kunna vara?

Professor Alma Harris har tillsammans med sin forskarkollega Michelle Jones skrivit en artikel i tidskriften School Leadership & Management som vi i Sverige borde läsa och fundera över.

De börjar med: ”Runt om i världen växer en förståelse av att lärarautonomi och professionellt inflytandet är kritiska komponenter i strävan efter skol- och systemförbättring. Möjligheten och potentialen för lärare att leda i reformer är en central fråga inom den internationella diskursen om utbildningsreform och förändring. Denna möjlighet återspeglas i en rad aktuella publikationer som kraftigt hävdar att lärare borde spela en mycket mer central roll i beslutsfattandet och skapande av politik.”

De beskriver sedan de negativa följderna av om lärare bara blir utsatta för olika reformförsök uppifrån. De kontrasterar det mot arbete som har skett i Ontario där man arbetat med lärares ledarskap i det som kallas Teacher Learning and Leadership Program (TLLP) och som har blivit utvärderat.

Slutsatsen är:

”Beviset är tydligt: dessa lärarledare kommer att göra fantastiska saker; De kommer att initiera, innovera, genomföra och dela ett brett sortiment av projekt som kan utveckla kollegialt lärande, förbättra praxis och stödja elevinlärning. De kommer att uppleva framgång i konkreta resultat - till exempel förändringar i praxis för undervisning och bedömning - och också viktigare, i de ibland omätbara fördelarna med att vara bemyndigad, aktiverad och värderad. De kommer att navigera i personliga, interpersonella och praktiska utmaningar, eftersom deras ledarskap testas och växer. De kommer att lära sig att samarbeta och dela för att sprida kunskap om studentinlärning och upprätthålla förbättringar i praktiken. och de kommer att visa det professionella, pedagogiska och ekonomiska värdet av självinriktade, lärarledda innovativa och effektiva metoder ...”

Det här har jag också sett gång på gång i de kretsar jag rör mig i runt om i landet. Vad som händer när lärare både tar initiativ, men där de också får möjlighet att vara med och utveckla och ta ansvar. Det är där den allra bästa skolutvecklingen finns. För den görs av skickliga, välutbildade personer med stor kunskap i de utmaningar de har i sin vardag. De behöver stöttning, visst – och utmaning. Men de behöver framförallt möjlighet och tillåtelse att göra det. Och för det krävs det ett mindre nervöst ledarskap och en visad tillit.

Harris och Jones avslutar med: ”Ser man framåt finns det mycket att lära av TLLP och från andra projekt som det. Att stödja lärare att vara innovativa, kreativa och samarbetande kan göra en varaktig skillnad för lärande och elever. Det politiska samtalet skiftar oupphörligen och politiska prioriteringar förändras men det som ständigt är konstant är lärarens yrkesmässiga vilja, skicklighet och uthållighet. Finansieringen kan försvinna över natten, politiskt stöd kan sänkas, intressenternas intressen kan vara sidospårade, men den enorma styrkan i lärarledarskapet förblir, uppehåller och överlever.”

Här i avslutningen pekar de på något viktigt. Medan politiker fladdrar från den ena dagsländan till den andra är lärarna hela tiden kvar i klassrummet och på sina skolor. De har en lång utbildning och ett starkt intresse för att det ska gå bra för sina elever. Man kan lita på dem.

Den bästa reformen framöver vore kanske att återställa lärares position som yrkeskår genom att ge dem ett enda bra nationellt avtal att arbeta inom, med tydliga gränser för hur mycket man ska undervisa och med garanterad undervisningsutvecklingstid.

Att återställa läraryrket är statens ansvar och något kommunerna borde välkomna (ett sådant avtal ska naturligtvis också innehålla förslag i linje med Björn Åstrands utredning om karriärvägar och professionsprogram).

Vägen framåt går inte genom att lokala politiker och förvaltningar försöker utnyttja de avtal som finns för att klämma ur lärare så mycket som möjligt utan genom att vi nationellt bestämmer vad läraryrket ska vara. Och i det ger lärare stor makt över sin arbetssituation och ett tydligt inflytande vad gäller reformer som rör undervisningen.

Reagera på inlägget:

Inget mindre än en skandal

I Skolverkets nya allmänna råd tydliggörs att det är läraren som bestämmer om vad som ska dokumenteras för betygsättning. Man skriver: ” Läraren avgör vilken dokumentation som behövs för att stödja elevernas kunskapsutveckling och för att säkerställa ett brett och varierat underlag inför betygssättningen.” och ”Det finns inga krav på̊ att läraren ska dokumentera alla kunskaper vid både formella och informella bedömningssituationer. Det finns inte heller några bestämmelser om hur dokumentationen ska utformas”.

Vi känner alla till miljardturerna kring Stockholms stads IT-plattform och lärare överallt har länge klagat på olika plattformar. Nu har Lärarförbundet undersökt 527 lärares åsikter om dessa som inte sällan kallas ”lärplattformar”. Man kommer fram till att:

  • Sex av tio (59 procent) lärare svarar att den digitala lärplattformen i låg grad fungerar som ett stöd för elevernas lärande.
  • Majoriteten (59 procent) svarar att de inte skulle använda lärplattformen om de inte var tvungna.
  • Mer än åtta av tio (82 procent) lärare instämmer i att dokumentationskraven gör dem stressade.
  • Nära åtta av tio (77 procent) anser att dokumentationskraven minskar deras arbetsglädje.

Det här är fruktansvärt allvarligt. Femtionio procent av de tillfrågade lärarna menar att de är tillsagda att använda verktyg som inte leder till lärande. Det vill säga att skolledningar eller huvudmän bryter mot Skolverkets allmänna råd. Vi kan också i och med detta hädanefter stryka ordet lär i lärplattformar. Lika många skulle INTE använda dem om de inte var tvungna. Vem tvingar lärare att använda verktyg som inte leder till något är en bra fråga. En annan lika bra fråga är ”varför?”. Ännu en bra fråga är varför lärare som kollektiv och som individer accepterat detta?

Vem har satt den här agendan? Är det de ekonomiska intressena i branschen? Är det nämnder som inte litar på lärare? Är det förvaltningschefer med svag förankring i skolans praktik?

Vad det än är så är det dags för förändring. Lärare behöver ta Skolverkets ord på allvar. Det är lärarkåren som är utbildad för betygsättning och ska därmed också bestämma över hur denna ska utföras. Den förvaltning eller skolledning som vill sätta sig över det ska ha väldigt goda skäl för det, eftersom de annars bryter mot den juridiska vägledning som finns.

Som helhet är detta, om Lärarförbundets siffror är representativa, både en skandal och ett bedrövligt sakernas tillstånd.

Reagera på inlägget:

Därför är lilla Uruguay en förebild i skolvärlden

När jag började skriva detta satt jag ute på landet i Uruguay. Tidigare på dagen hade vi lämnat mina vänners barn på deras Escuela Publica Rural, en statlig landsbygdsskola. De hade haft lov och sprang, glada över att få börja i skolan igen, iväg till sina kompisar. Alla var de iklädda sina vita (mycket praktiska) laboratorierockar med blåa rosetter (mindre praktiskt) som är skoluniformen för lågstadiebarn i Uruguay.

När jag hör mina vänner berätta om sina barns lärare slår det mig hur lika skolor över hela världen är. Inte minst drivkrafterna hos lärarna som med stor energi försöker både lära barn det de ska lära sig men också ser till att de på olika sätt växer som människor. Skola är aldrig bara kunskapsproduktion.

Trots att jag var i Uruguay följde jag med i skoldebatten hemma. Och jag slås av att debatten (som vanligt) inte verkar handla om de systemfrågor jag tycker den borde handla mer om. Det som fick mig att börja skriva detta var dock ett inlägg i en Facebook-grupp som länkade till en artikel i en tidningsartikel från USA. Artikeln inleds med:

Philadelphia’s charter schools serve a more affluent and advantaged population than its traditional public schools, according to a new report by the Education Law Center, which questioned whether the charters are complying with civil rights laws.

Ungefär:

Philadelphias friskolor betjänar en mer förmögen och priviligierad befolkning än dess traditionella offentliga skolor, enligt en ny rapport från Education Law Center, som ifrågasätter om friskolorna följer medborgarrättslagstiftning.

Man blir alltså upprörd i USA över segregation som följer i spåren av deras ganska få offentligt finansierade friskolor. Men kanske ändå viktigare är varför. Man menar att ett sådant skeende kan bryta mot lagstiftning. I USA menar man (egentligen) inte att offentliga medel ska kunna användas för att gynna en elit. Det bryter mot hur de grundläggande menar att en demokrati ska fungera, och därmed hur skattemedel ska användas.

Men det de beskriver i artikeln och i meningen ovan har blivit det vanliga i svenska städer:  ett regelverk för skolval, etablering och finansiering av friskolor som med skattemedel möjliggör för vissa befolkningslager att isolera sig. Och det med hjälp av skattemedel som på grund av konstruktionen möjliggör för människor att tanka ut obegränsade vinster ur den verksamheten.

I samtal med en uruguayan sade jag en kväll att Sverige faktiskt har ett mer neoliberalt skolsystem än USA. ”Det var tråkigt att höra”, sade han, ”jag beklagar”. Och han menade det uppriktigt eftersom Uruguay aldrig gick den vägen. Chile som tidigare var det enda land som kunde mäta sig med Sverige i hur neoliberalt ett skolsystem kan vara, har nu tagit bort möjligheten till att ta ut vinst från skolor och förändrat sitt skolvalssystem. Man ska veta att det chilenska exemplet följdes av många länder i Latinamerika. Olika regeringar och andra militärdiktaturer gjorde varianter på det Chile gjorde. Ofta var de i detta påhejade av både USA, Världsbanken och andra.

Men lilla Uruguay gjorde det inte. Här bestämde man sig istället för att gå en helt annan väg. Undervisning skulle vara fri och för alla, sekulär och statlig. När det gäller vinster i välfärden hade man faktiskt en folkomröstning och det röstades ner. Så har också Uruguay ett av de mest likvärdiga skolsystemen i Latinamerika.

En annan sak som utmärker systemet är att lärarfacken har väldigt stor makt över hur och vilka skolreformer som ska genomföras. En av anledningarna till att jag var i Uruguay var faktiskt för att träffa representanter för deras utbildningsdepartement, eftersom jag var nyfiken på deras skolsystem som avviker från många i Latinamerika.

Två frågor jag brottas med när det gäller Sverige är

  • 1. Sverige fick det mest neoliberala skolsystemet i världen. Jag menar i Chile var det en militärdiktatur som införde det. Men varför fattades dessa beslut i Sverige, egentligen?
  • 2. Varför är inte debatten kraftigare i Sverige? Varför protesterar inte elevorganisationer och invandrarföreningar mot den segregation och uppdelning av samhället som pågår?

För det var sådana reaktioner som ledde fram till förändringarna bort från marknadsexperimentet i Chile. Hur kan det komma sig att alla ”borgerliga” partier i Sverige tycker att den enda liberalism som finns är marknadsliberalism, det som andra liberala och konservativa människor i hela världen tycker är extremt och fjärran från demokratins kärna? Beror det på att vi har skapat ett demokratiskt underskott, att vi genom systemen flyttat ansvarsfrågor och påverkan så att ingen i Sverige längre känner att de kan påverka annat än privat genom sina egna val av ”välfärdstjänster”?

Man ska veta att de marknadsliberala reformerna i Chile hade ett väldigt tydligt syfte: att bryta folkrörelsers makt och försäkra eliten deras privilegier.

Jag kanske får svar någon gång.

Det var i alla fall väldigt uppfriskande att här i Uruguay träffa representanter för ett skolsystem som i första hand vill försäkra sig om att alla barn får en bra skola. Och som inte tror att en marknad är vägen dit.

Reagera på inlägget:

Jag blir lite förvirrad, Skolverket

Jag var på en föreläsning med Anette Jahnke där hon gjorde mig uppmärksam på vad Skolverket skriver om vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag måste säga att jag blev förvånad och lite upprörd. Att ”utbildningen ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet” infördes i skollagen under Jan Björklunds tid som skolminister. Det är naturligtvis inget speciellt liberalt eller borgerligt med den skrivningen.

Man kan säga att det bara är formulerandet av något alla redan hade tagit för givet. Men på samma gång var det en tydlig signal till alla som arbetar i skolan om att man skulle tänka mer på vilken evidens som finns när man fattar beslut. 

Ordet ”utbildningen” signalerar att det gäller allt från resursfördelning till hanterandet av enskilda elever. Forskningsbasering är alltså centralt för all verksamhet. Detta borde vara naturligt eftersom vi spenderar oerhörda pengar i samhället på forskning. Det gör vi för att vi menar att det systematiska undersökandet av verkligheten kan ge oss bättre underlag för beslut.

Skrivningen kom till också som en tydlig signal in i skolans värld av det som redan funnits länge inom andra samhällsområden – nämligen just att tillmäta, framförallt kvantitativ, evidens större betydelse vid olika former av beslutsfattande. En utveckling som kommer från medicinen. Men samtidigt som man ville ha en tydlig riktning mot att vetenskap och forskning skulle få större betydelse i skolan tillmätte man också den beprövade erfarenheten stor betydelse. 

Vad är då det? Ja det är inte så lätt att ringa in. På SBU:s hemsida kan man hitta följande: ”Det olyckliga med begreppet "beprövad erfarenhet" är att det saknar en bra definition. Alla tycks lägga olika innebörd i uttrycket, och det blir oklart vad man egentligen menar. Inte heller lagen ger någon beskrivning eller ens fingervisning om hur det tänjbara begreppet ska uppfattas. Förvirringen kring begreppet uppmärksammades vid Läkardagarna i Örebro 1997. Under temat Vetenskap, beprövad erfarenhet eller slentrian – gör vi rätt saker i vården? diskuterades just detta.

Kanske är det fortfarande så, att allt det som krävs för en god sjukvård och som inte ryms i begreppet "vetenskap" läggs i "beprövad erfarenhet" – allt från konsensus, behandlingstradition, professionellt omdöme, sunt förnuft, klinisk blick och lyhördhet till vars och ens personliga värderingar. Samtliga är nödvändiga – men det kan vara meningsfullt att hålla isär dem.”

Det vill säga den beprövade erfarenheten kan omfatta många olika saker som alla ibland kan behövas. Detta eftersom den vetenskapliga kunskapen inte räcker till för alla situationer. 

Specialpedagogiska skolmyndigheten har på sin hemsida en text om vetenskaplig grund: ”Skollagen anger att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Vad betyder det? Jo, det betyder att varje lärare förväntas hålla sig uppdaterad och följa den pedagogiska utvecklingen och forskningen inom sina områden. Det betyder också att förskolechefer och huvudmän har ansvar för att personalen får möjlighet att göra detta – att pedagogerna får utveckla sina ämnes- och metodkunskaper och att de får ta del av relevant forskning.” Det är helt i linje med hur jag tänker. Men de hänvisar sedan till Skolverket för mer material. 

Och där händer något underligt. På hemsidan dyker följande två definitioner upp: ”Vetenskaplig grund innebär att kritiskt granska, pröva och sätta enskilda faktakunskaper i ett sammanhang samt söka efter förklaringar och orsakssamband i tillgänglig relevant forskning.” samt ”För att benämna en erfarenhet beprövad menar Skolverket att den måste vara prövad, dokumenterad och genererad under en längre tidsperiod och av många.

I Skolverkets tolkning av skollagen byggs den beprövade erfarenheten i verksamheten och av professionen och den är lika relevant som den akademiskt framtagna kunskapen. Om beprövad erfarenhet är delad, dokumenterad och utvärderad då kan den också bli överförbar och komma till nytta och användas i flera kontexter.”

För mig blir detta väldigt konstigt. Jag har visserligen i många sammanhang lyft att jag tycker att det är bra att man formulerar den beprövade erfarenheten på det sättet. Det jag då har tänkt på är betydelsen av att lärare tillsammans formulerar, provar och utvärderar och på så vis tar fram kunskaper om undervisning som man kan dela med andra inom professionen. 

Men jag ser också en stor fara med att man snävar in vad beprövad erfarenhet är på det viset. Man riskerar att nedvärdera den enskilda professionellas kunskaper och erfarenheter. Jag återkommer till detta. För det stora problemet ligger i Skolverkets definition av vetenskaplig grund. Hårdrar man deras resonemang framstår ju där närmast en omvänd definition, mot både vad jag tror lagstiftaren ville med lagstiftningen, och vad jag menar är utvecklande för skolan. Enligt Skolverket ska en lärare ”kritiskt” ”granska” ”faktakunskaper” samt ”söka efter orsakssamband” i ”tillgänglig” ”relevant” forskning. Alltså – läraren ska bedöma vad som är bra forskning. 

Men vänta nu – jag trodde meningen med lagtexten var att forskningen skulle säga något om vad som är bra undervisning. Och att forskningen ska berika och utmana praktiken utifrån det faktum att det är kunskap insamlad och utvärderad under kontrollerade former? Men i Skolverkets version är det läraren som ska döma över denna systematiskt insamlade kunskap istället. Jag blir lite förvirrad.

Den beprövade erfarenheten, som sedan länge tolkats just så brett som citatet från SBU:s hemsida visar; den som handlar om att ett genom erfarenhet uppövat omdöme avgöra vad som lämpar sig när. Den ska istället vara prövad, dokumenterad och gärna också delad – dvs den ska vara som det som är själva definitionen på forskning. Skolverket gör alltså ”vetenskaplig grund” till en fråga om enskilt omdöme och den beprövade erfarenheten till ett systematiskt undersökande av verkligheten. Man vänder på begreppen menar jag.

Det här är ganska allvarligt. Lena Adamson som tidigare var chef på Skolforskningsinstitutet skriver i ”Vetenskap och beprövad erfarenhet: Skola” att på vetenskaplig grund betyder: ”att de ska bedriva undervisning med stöd av vetenskapligt underbyggda metoder och arbetssätt”. Detta är en rimlig tolkning av lagtexten. I brist på sådan kunskap (och den bristen är stor), arbetar vi med både kollegialt sammansatt och individuellt förvärvad beprövad erfarenhet, både individuellt och kollektivt.

Att Skolverket osynliggör den individuella beprövade erfarenheten är allvarligt eftersom den är en så viktig del av en skicklig lärares yrkeskunskap. Den är själva grunden för begreppet Pedagogical Content Knowledge som nestorn inom pedagogik Lee Shulman formulerade på 1980-talet. Den är det som gör att det är så oerhört viktigt att observationer av och diskussioner om undervisning är så viktigt både i lärarutbildning och i lärarkollegors utvecklingsarbete. Har man inte förståelse för djupet och bredden i sådan erfarenhet förstår man helt enkelt inte vad kollegialt lärande och yrkesskicklighet är inom läraryrket. 

Men denna beprövade erfarenhet, både enskild och kollegial, kan vara helt fel. Som det står på SBU:s hemsida: ”– Enbart vetenskap kommer nog aldrig att räcka som grund för sjukvårdens beslut. Men "beprövade erfarenhet" bör ständigt omprövas och ifrågasättas. Konsten att tvivla måste hållas levande.”. Man ger exempel som att man tidigare trodde att hjärtattacker botades bäst om hjärtat fick vila. Något man idag vet är helt fel. På samma sätt har hundratusentals lärare i Sverige trott att undersökande pedagogik är bättre när evidensen är tydlig att lärarledd undervisning är mycket mer effektiv (för de flesta elever).

På slutet av sidan där man definierar begreppen ovan lyfter Skolverket också begreppen evidensinformerad och sedan forskningsbaserat förhållningssätt. Och där börjar man landa rätt. Det är viktigt att vi behöver försöka ta reda på så mycket vi kan, men att vi som arbetar i praktiken har svårt att hinna med, veta och läsa allt.

Vi får helt enkelt göra så gott vi kan. Men att då missleda i frågan om begreppen på det vis Skolverket öppnar för det första för en relativistisk kunskapssyn. Detta samtidigt som man osynliggör lärares påtagliga tysta kunskap. Det är inte ok.

Reagera på inlägget:

Sidor