Annons

Därför är jag besviken på Skolverkets lägesbedömning

Idag släpptes Skolverkets lägesbedömning 2020. När jag läser den slås jag egentligen av två saker. Det ena är att den hade kunnat skrivas betydligt kortare om den hade befriats från alla fromma förhoppningar, från de nästan rituella snällheterna och uppmaningarna och från de myndighetsinterna säkerhetshängslen (-ängslen?) man sätter på sig i sin kommunikation.

Här är kortversionen:

”Det är ganska bra. Pandemin var inte bra men skolan klarade det bra. Nu måste alla göra lite bättre, fast det är mest några som ska göra det och lärarbristen ska hanteras genom att alla gör det bättre att bli lärare. Den statliga styrningen är för detaljerad men bör flytta närmare huvudmännen och det finns segregation och det är inte bra”.

Att antalet förväntade examinerade högstadielärare förväntas bli en tredjedel av behovet fram till 2033 swishar till exempel förbi i en tabell. Jag har svårt att tro att det finns något annat land i Europa som skulle hantera sin lärarförsörjning så. Att friskolor har betydligt lägre andel behöriga lärare nämns inte (av politiska skäl?).

Man tar lite försiktig ställning för att några av de förslag som förts fram av statliga utredningar, som till exempel ett nationellt kvalitetsuppföljningssystem för skolan (något som förvånar människor storligen utomlands att vi inte har) och en regional statlig myndighetsnärvaro.

Det är svårt att förstå riktigt vad regeringen ska göra med en sådan här rapport. En nationell skolmyndighet måste kunna redovisa mer siffror och mindre allmänt tyckande/snällheter om ansvarstagande på olika nivåer, fromma förhoppningar och plattityder. Det regeringen, och samhället behöver är nog tydlighet.

Det enda ställe där det egentligen bränner till är i den avslutande delen om segregation där man mer tydligt redovisar statistik och tar ställning. Men ändå har man nästan ingen åsikt. Man hänvisar till huvudmännen som säger att de faktiskt inte har några verktyg att göra något åt det.

Och man uppehåller man sig på en helt nationell nivå vilket inte sällan maskerar det som pågår i majoriteten av våra medelstora kommuner, vilket jag och German Bender visade i vår rapport ”Ett söndrat land”.

Ja, ni märker att jag är besviken. Ett exempel på hur man skriver:

”…en förutsättning för en likvärdig skola och undervisning av god kvalitet är att alla barn och elever möter kompetenta och behöriga lärare och förskollärare. Att väl fungerande styrning och ledarskap är avgörande för att lärare och förskollärare ska kunna få förutsättningar att bedriva en undervisning med hög kvalitet, liksom för att säkerställa att alla skolor är bra skolor. Detta är sant, inte bara i tider av kris.”

Ja, visst är det så – men Skolverket, det där vet nog regeringen redan. Det man vill veta är vad man kan göra för att det ska bli så på riktigt och överallt. En myndighet måste våga säga vad den tycker ska göras. Det är ju ändå inte de som bestämmer.

Nu skriver de så här när de ska summera sina ”samlade förslag”:

Om styrning och ledarskap:

  • ”Regeringen bör samla skolans aktörer kring tydliga och uppföljningsbara målsättningar för hur skolan ska utvecklas framåt.
  • Regeringen bör skapa förutsättningar för ökad statlig närvaro och ökat statligt ansvarstagande på regional nivå.
  • Huvudmän, skolchefer och rektorer måste säkerställa att utbildningen styrs utifrån en tydlig roll- och ansvarsfördelning samt att det bedrivs ett systematiskt kvalitetsarbete med grund i forskning och beprövad erfarenhet.”

Om lärarförsörjning:

  • ”Regeringen bör säkerställa ett strategiskt och långsiktigt arbete för att säkra lärarförsörjningen.
  • Regeringen, huvudmän och rektorer behöver verka för långsiktiga och goda förutsättningar för kompetensutveckling, behörighetsgivande fortbildning och kollegialt lärande.
  • Huvudmän och rektorer måste ta ett större ansvar för att utveckla organisation och arbetssätt för att möta bristen på behöriga lärare samt för att lärare ges bättre förutsättningar att planera, genomföra och följa upp undervisningen.”

Om Skolsegregation:

  • ”Regeringen bör vidta fortsatta åtgärder för att motverka skolsegregationen.
  • Huvudmän och rektorer måste fördela resurser och i högre utsträckning vidta kompensatoriska åtgärder utifrån elevgruppers, förskolors och skolors olika förutsättningar och behov.
  • Staten, huvudmän och rektorer bör rikta insatser mot det som leder till förändring och förbättringar i klassrummet.”

”Bör säkerställa” för att ”säkra”, ”bör vidta fortsatta” för att ”motverka”…? Jag föreslår att Skolverket nästa gång tar bladet från munnen och jag erbjuder här en mer koncentrerad och uppfordrande version av Skolverkets lista. Det är ju ändå regeringen man pratar med. De tål väl att man är rak? Så här skulle jag vilja att Skolverket skrev om samma saker:

Om styrning och ledarskap:

  • Regeringen bör fastställa tydliga mål för hur skolan ska utvecklas.
  • Regeringen bör öka den statlig närvaron på regional nivå.
  • Regeringen bör avkräva att det bedrivs ett systematiskt kvalitetsarbete på alla skolor.

Om lärarförsörjning:

  • Regeringen bör säkra lärarförsörjningen.
  • Regeringen bör säkra kompetensutveckling, behörighetsgivande fortbildning och kollegialt lärande för alla rektorer och lärare.
  • Regeringen bör ge lärare bättre förutsättningar att undervisa.

Om Skolsegregation:

  • Regeringen bör reglera skolvalen.
  • Regeringen bör säkerställa att resurser och åtgärder tilldelas kompensatoriskt till alla skolor utifrån förskolors och skolors olika förutsättningar och behov.

Hur detta ska gå till är sedan regeringens huvudvärk (i den marknadiserade, decentraliserad och sönderlobbade politiska verklighet vi lever i).

Reagera på inlägget:

Hamid Zafar, skolbibliotek och privatskolor

Debaclet med Hamid Zafar har berört mig djupt. Jag har aldrig träffat honom men jag har tyckt det varit så bra med hans röst, med hans framgång givet hans bakgrund och så visar det sig att han som utbildad religionslärare och rektor har skrivit saker i sociala medier som helt enkelt inte är acceptabelt. Jag känner stor sorg. Förutom det som har hänt behöver redas ut bör detta leda till en diskussion om vi verkligen kan ha det så här i samhället. 

Ibland när man bygger skolor idag undviker man att rita korridorer där ingen kan ha uppsyn. Genom synlighet minskar problem med mobbing och beteende och vuxenvärlden kan kliva in och skapa normer är tanken. Men vi tillåter ett samhälle och en mediestruktur som nu är fullständigt genomborrat av hemliga och dolda korridorer, inte bara någorlunda belysta utan också djupa källargångar där mörkmonster kryper omkring med sina hatiska budskap – och vi låter dem hållas.

Jag har under en längre tid nu inte varit särskilt aktiv på Twitter. Det beror på att jag tyckte att hela plattformen fungerade precis som dåliga skolgårdar där mobbarna och de snabba elakheterna hela tiden tilläts vinna. Det är en plattform som till exempel ger ”The mobster in chief” en direkt tillgång att ljuga för tiotals miljoner följare utan att någon faktakoll eller källkritik utförs. 

Vi tycker våra ungdomar ska lära sig källkritik. Men vi vuxna kanske borde börja med att röja upp i det medieträsk vi har skapat! 

Vi bör också kanske fråga oss vilka det är vi lyfter upp i offentlighetens ljus. Är det de vi verkligen vill premiera? Jag tänker på den intervju jag och Ingela Netz gjorde med Else-Marie Hasselqvist. Hon har inte fått erbjudande om att vara med i ”På spåret”, hon har istället hotats med åtgärder om hon inte håller budget. En budget hon spräckte för att visa på det ohållbara i systemet. Kan vi få se lite ljus på de hjältarna ute i systemet istället? 

En helt annan sak är att jag läste vad Gustav Fridolin säger om sin utredning om skolbibliotek och läromedel i Altinget. Han säger där att delen om läromedel är ett svårt uppdrag och att de diskuterar med utbildningsdepartementet om de kan få förlängd tid. Fridolin säger:

”Läromedel har inte alls samma förhistoria, utan tvärtom, det är väldigt underforskat i Sverige. Det var längesen en statlig utredning tog ett grepp kring det”. 

Han beskriver också den förskjutning av makt som skett från lärarna till upphandlingar på förvaltningsnivå och att vissa lärare inte ens får pengar till att köpa in läromedel och han säger 

”Staten har ett uppdrag att se till att förutsättningarna är de bästa. Då är läromedel en central fråga, men en som staten inte har ägnat sig till på många år”.

Tell me all about it. 

Jag skrev tillsammans med Andreas Ryve och Kirsti Hemmi om den svenska läromedelsfientliga diskursen i en bok 2016. Det är alldeles självklart att regeringen ska ge dem 1. Mer tid, men framförallt 2. ge dem i uppdrag att utreda olikvärdigheten vad gäller läromedel och vad staten ska göra åt den. Vi pratar om lässatsningar men det finns ju en hel lärarkår som inget annat vill än sätta böcker i händerna på sina elever men som inte får beroende på kortsiktiga ekonomiska beslut i det decentraliserade skolsystemet.

Vilket för mig till mitt tredje ämne för den här bloggen: Inom kort är privata, ofta av internationella riskkapitalister ägda privatskolor, de dominerande i Stockholm. Då har vi nått en nivå där ett systemskifte skett som tidigare bara skett i Chile (och med förfärande konsekvenser). Det allmänna offentliga skolsystemet har då övergått i riskkapitalisters ägo för att bedrivas i vinstintresse. Stockholm skolor styrs då av från internationella börshandlares kontor.

Det är dags att vakna och det är dags att omedelbart införa ett etableringsstopp för aktiebolagsdrivna skolor i Sverige tills vi har utrett konsekvenserna av ett sådant systemskifte.

Reagera på inlägget:

Vi behöver en analys av vad som händer med Pisa-testerna

Relaterat

Nu har beskedet kommit från OECD om de svenska resultaten. De säger (enligt TT) att de svenska resultaten är rimliga.

Det verkar samtidigt finnas en brasklapp i att det har varit svårt för dem att studera vad som hänt i detalj på grund av sekretessbestämmelser (det verkar som om allt som har med skola numera är affärshemligheter – hur har det blivit så – och hur kan det få vara så?).

Jag skrev om det här i ett tidigare blogginlägg och tycker nog att jag i stort står kvar i den bedömning jag då gjorde.  Det är fortfarande hedrande för Anna Ekström att ”hon inte körde med politiskt tränade dimridåer när hon fick reda på det utan omedelbart kontaktade OECD och startade en översyn av de svenska resultaten och inrapporteringen” – som jag då skrev.

Enligt uppgifter igår ska nu också Riksrevisionen titta på det och det är bra. Jag hoppas och tror de kan göra en fristående undersökning med stor integritet.

Vi behöver en analys av vad som händer med de här testerna när det börjar bli en Pisa-tävling och en betygstävling i svenska skolan. Pisa-undersökningarna är också fortfarande, eftersom vi inte har andra system för övervakning, alldeles för viktiga för att korrumperas på olika sätt.

Men jag vill också, återigen, lyfta vad som faktiskt ligger till grund för det som hände och till de svenska siffrorna (förutom att enskilda skolor/rektorer kan ha tänjt på reglerna för mycket). Och det är att vi under Syrienkrisen slog europeiskt rekord i humanitet.

Det är sällan man hör det uttryckas så. Oftast talar vi om att det var ett problem att vi tog emot många gånger fler flyktingar per capita än något annat land i Europa. Men man kan också se det som att vi var landet med det varmaste hjärtat, vi var landet som verkligen öppnade upp våra gränser för människor i nöd. Och det är viktigt, speciellt när det har gått några år. Man minns inte Norge, vars judar skeppades ut till en säker död i koncentrationslägren – man minns Danmark där befolkningen mangrant satte på sig gula stjärnor i solidaritet och förhindrade det.

Jag vill inte med detta förneka de problem som fanns, funnits och finns. Jag vill inte förminska effekterna av konstiga beslut om hur invandring till Sverige ska gå till, eller var flyktingar placeras.

Jag vill inte heller bortse från det faktum att vi är urusla på att avsätta centrala resurser till att ta tillvara alla de kunskaper som hårt arbetande lärare och rektorer fått runtom i vårt land om hur man bedriver undervisning för dessa elever eller förringa det faktum att alla dessa människor fått alldeles för lite stöd.

Jag vill bara påpeka att det som hände också är något vi alla bör vara väldigt stolta över.

Relaterat

Reagera på inlägget:

De här tre frågorna skulle förändra utbildningspolitiken

Jag väljer att lyfta tre disparata saker i det här inlägget. Det första handlar om lärarlöner, det andra om lärares förlorade makt över undervisningen och det tredje om en bra bok om just undervisning. På ett sätt hänger alla de här ihop och om man tog dem på allvar skulle det innebära stora förändringar i utbildningspolitiken.

Jag blev oerhört imponerad och styrkt av nyheten i Skolvärlden om att en skola tackar nej till statliga lönepengar. Det handlar om introduktionsprogrammet på Tingsholmsgymnasiet. Problemet här är naturligtvis inte att det är pengar till lärarlöner utan det sätt staten har valt att fördela dessa på, med enorma löneförhöjningar till några lärare, skillnader som inte går att motivera utifrån att lärarna arbetar ihop som kollegor.

LR:s ombud säger till Skolvärlden: ” Jo det är alltid bra. Men det måste ske på ett sätt där det inte skadar. I det här fallet så skadar det. Det finns inte på världskartan att man kommer att höja upp de andra lärarnas löner till samma nivå”.

Löneförhöjningar som skadar – smaka på det.

Det är så uppfriskande med ett lärarkollegium och en skola som motsätter sig den svenska nyliberala grundtanken att det är individer som ska belönas. Och att man vågar göra det. Jag har skrivit om det bisarra i det (mycket ovanliga internationellt sett) svenska lönesystemet och dess förlängning i sättet att bygga in felaktigt konstruerade ekonomiska incitament i de så kallade karriärreformerna i skolan i många böcker och inlägg.

Tingsholmsgymnasiet synliggör problemen. Tänk så mycket nytta staten skulle ha gjort om man hade kunnat ge löneförhöjningarna till hela den grupp som arbetar med den svåra uppgift de har på introduktionsprogrammet? Och varit med och stöttat den ”vi-känsla” som är avgörande för att en bra skola ska fungera väl?

Det andra jag vill lyfta är en dimension i en ny rapport som Läromedelsförfattarna har tagit fram tillsammans med båda lärarfacken och som också elevorganisationerna stöttar. I den undersökte vi och kan visa på olikvärdigheten i tillgång till läromedel.

En av de slutsatser vi inom Läromedelsförfattarna (där jag är ordförande) har dragit är att det är konstigt att vi i de diskussioner som nu förs om barns läsning inte drar en av de mest uppenbara slutsatserna. Vi kan visa att uppemot 80 procent av de svenska lärarna vill köpa in mer läromedel men inte får. Det finns alltså ett oerhört enkelt sätt att försäkra sig om att svenska barn kommer i kontakt med mer text: ge lärare mer makt över och budget att köpa in läromedel för.

Men det är inte det jag vill beskriva nu utan ett helt annat förhållande som blev tydligt i undersökningen och det är lärares förlorade makt över läromedelsinköp och därmed över sin undervisning. Det är uppenbart att när det gäller tryckta läromedel så kan lärare, om än de inte kan köpa in vad de tycker sig behöva, i alla fall köpa in de läromedel de tillsammans med sina kollegor vill ha inom sin lilla budget. Men detta gäller inte de digitala läromedlen. Där finns en tydlig förskjutning av makten över inköpen till både rektor och inte sällan huvudmannen.

Det här är en oerhört farlig utveckling som lär spä på läraryrkets avprofessionalisering. Vad är läraren? En fri agent som med professionella bedömningar planerar och undervisar, eller en utförare av föreskrivna handlingar?

Det tredje jag vill ta upp är att jag vill rekommendera en bok. Forskaren Åsa Hirsch har nyligen gett ut boken ”Relationellt ledarskap i klassrummet – så skapas magi”. I den utgår hon från dels forskning om undervisning men framförallt från ett rikt material av elevröster om vad elever tycker utmärker en bra lärare.

Det är inga märkliga hemligheter som avslöjas utan boken är bara ett välskrivet, välformulerat och väl grundat försvarstal för den skicklige, engagerade, empatiska läraren och en beskrivning av vad det är sådana kollegor faktiskt gör och hur deras elever upplever att vara i deras klassrum. Och om hur mycket relationen mellan elev och lärare betyder för elevers lust att lära.

Åsa Hirsch beskriver också den frihet som duktiga lärare tar sig. De hänvisar inte till att de måste göra vad Skolverket säger – de undervisar om det de tycker är viktigt på ett sätt som engagerar.

Om jag då ska göra en syntes: anledningen till att jag lyfte de här tre sakerna är att jag menar att om man tar bara dessa tre utgångspunkter och ponerar att jag har rätt i mina observationer, så hamnar man i ganska långt gående slutsatser som faktiskt skulle kräva en stor omläggning av svensk skolpolitik. Det verkliga och faktiska erkännandet av lärarkåren som en profession skulle innebära mer makt över undervisningen. Mer frihet att gestalta undervisning. Och en betoning på kollektivet och en annan lönestruktur (precis som LR lyft). En tydligt framskriven makt över klassrummet och dess verktyg ställer samtidigt (som Åsa Hirsch pekar mot) höga krav på lärarkåren. Frihet att undervisa som man vill innebär inte att kan göra hur som helst, helt enkelt.

Men ska vi ha ett bildat kunskapssamhälle i framtiden måste vi återställa lärarkårens frihet, ansvar och kollegialitet. Och för att det ska ske måste ett statligt ansvarstagande till. Annars fortsätter bara de destruktiva krafterna i nuvarande system pervertera såväl system som undervisning.

Reagera på inlägget:

Rätt hanterat kan det bli en nystart för lärarkollektivet

Relaterat

Jag har tidigare både här på bloggen och faktiskt redan i min första rena skolbok, Barnexperimentet, argumenterat för att Sverige självklart ska ha ett (1) lärarfack. Det är både spännande och positivt att en enig LR-kongress nu beslutat att denna fråga ska utredas på allvar.

Jag har funderat lite över varför Lärarförbundet och dess ordförande varit så tydlig i frågan på sistone men att det varit så tyst från LR. Jag tycker att Åsa Fahléns svar på det idag – att hon låg lågt för att medlemmarna skulle äga frågan på kongressen – var ett väldigt bra svar på detta. Man kan vilja saker men till syvende och sist är det medlemmarna som ska avgöra och det var klokt och demokratiskt av Åsa att ge utrymme för det.

Det finns en mängd anledningar till varför det är viktigt med ett fack. En av dem har varit att det har varit alldeles för lätt för olika politiska intressenter att placera sina tankar i det ena eller andra av de två förbunden och på så vis både splittra lärarna men också att lärarnas politik har blivit för partipolitisk.

Vi står också inför en, vad jag vet, i västvärlden unik lärarbrist. Att då inte kunna stå upp med en röst för de förändringar som krävs för att läraryrket ska bli det yrke det är tänkt vara, det är otroligt kontraproduktivt.

Men lika självklart som det är att ett förbund kan ge en mängd fördelar är att det måste utredas mycket noga hur det ska se ut. En av de viktigaste frågorna som man behöver lyfta är förhållandet mellan de rektorer som är anslutna till Lärarförbundet. Kan en sammanslagen lärarorganisation behålla arbetsgivare under samma paraply? Jag vet inte när jag skriver detta om detta redan är något som är samtalat om. Om inte är det hög tid.

Jag läste den utredning som togs fram inför kongressen och inser att mycket arbete är gjort. Nu gäller det att, om Lärarförbundet fatta motsvarande beslut, sedan var för sig men också tillsammans komma fram till ett fungerande slagkraftigt förslag.

Jag tror att detta rätt hanterat kan bli till en nystart för lärarkollektivet i Sverige. Fackföreningarna krossades, trampades på och splittrades vid kommunaliseringen. Det är dags att det lärarkollektivet blir en kraft igen.

Det är varje lärare därute, i varje klassrum, värd. För ensamma är vi inte starka även om New Public Mangament-ideologerna har velat få oss att tro det. De förbättringar som under hela 1900-talet gjordes för arbetstagare av alla sorter kom genom gemensam kamp för bättre villkor. Och de försämringar vi sett har kommit genom individualisering av arbetsplatsernas villkor. Tillsammans kan lärare vara starka, både i undervisning, på skolorna och i samhället.

För samhället behöver det. Vi behöver vända tillbaka till bildning, till kunskapsförmedling, till den frihet för individer och tanke som bara bra undervisning av skickliga, kompetenta och uppskattade lärare kan ge.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor