I den våg av digitalisering som fyller våra klassrum och skolor kan det vara viktigt att stanna upp och fundera över vilka verktyg man använder, varför man använder dem, när man använder dem och vad de ger för lärande för eleverna.

I en nyutkommen avhandling har Helena Eriksson studerat hur matematikundervisning utvecklats genom att använda så kallad learning study-metodik. Lärare har om och om igen testat olika lektionsupplägg, filmat, diskuterat med varandra och samtalat med elever. I sammanfattningen skriver Helena Eriksson något som fångade min uppmärksamhet:

”Resultatet av arbetet i de två forskningsprojekten ger signaler om att lärandeverksamhet som designredskap för undervisning kan möjliggöra utvecklingen av elevers kollektiva algebraiska resonemang i flerspråkiga klassrum. Arbetet i forskningsprojekt 2 innebar att de frågor som lärarna ställde förändrades under de tre år som projektet pågick. Arbetet innebar även att både lärare och elever fortlöpande utvecklade en vana att gemensamt formulera matematiska problem, att gemensamt utveckla lärandemodeller, samt att arbeta på tavlan och reflektera över innehållsliga aspekter av matematik. (s. 70)”

Man kan alltså utveckla elevers kollektiva algebraiska resonemang genom att medvetet arbeta med samtal om matematik i klassrummet. Detta är ju väl känt ända sedan internationella forskare undersökte japanska lärare och fick upp ögonen för den urgamla tradition de hade av lektionsutveckling genom så kallad lesson studies och den matematikundervisning de bedrev. En undervisning som handlade mycket om att kollektivt samtala sig fram till en förståelse av matematik.

Men det som jag stannade upp inför i läsningen var ”samt att arbeta på tavlan”. Här har vi en helt ny forskningsrapport, 2021, som handlar om hur man bevisligen kan utveckla matematikundervisning och som pekar på ”tavlan” som ett bra verktyg för matematikundervisning.

Nu har vi inte så många svarta tavlor kvar, inte heller gröna. Kritorna är försvunna och ersatta av whiteboardpennor och av interaktiva skrivtavlor. Men den framgångsrika undervisningsmetoden är densamma. Kollektiva samtal om matematikproblem. Och där manipulering och tänkande inför något alla tittar på tillsammans i kollektiva processer skapar ökad individuell förståelse.

I en intervju för Skolporten säger Helena Eriksson att det som överraskade henne var responsen i barngruppen:

”Barnen blev aktiva och ville vara med och formulera problemen. Hur tänker du, frågade de varandra. Om Mohammed tänker så här, och Sara så här… och så fortsatte de sina resonemang. De kallade våra fredagslektioner, då vi arbetade med projektet, för ’snällmatematik’ för de fick hjälpas åt och de ville gärna använda samma sätt att tänka även på andra lektioner.”

I korthet handlar hennes avhandling om hur man kan utveckla en metodik som gör att barn både lär sig matematik, har kul och får hjälpa varandra. Och det i flerspråkiga klassrum. Med hjälp av en tavla man kan skriva på.

Det förtjänar att funderas över och uppmärksammas.

Kommentera

Det har återigen kommit några viktiga studier om marknadsskolans effekter. Situationen börjar likna den vid den famösa rättegången i USA om huruvida så kallad Intelligent design var att räkna som vetenskap eller religiös tro (som jag skrev om i boken ”Skapelsekonspirationen” på Leopard förlag).

En av de som skulle försvara att Intelligent design var vetenskap fick under rättegången frågan om han stod fast vid uttalandet om att det inte fanns några studier som visade hur en viss biokemisk process kunnat uppstå genom evolution. Efter att han svarat jakande började den andra sidans advokat stapla vetenskapliga tidskrifter och böcker framför honom som handlade om just det. Till slut försvann skapelsetroanhängaren nästan bakom bokhögen. Men han framhärdade ändå i sin åsikt. Inga bevis kunde rubba hans övertygelse.

Det börjar bli så nu också för de som försvarar det hastiga och slarviga beslut som 1992 gjorde att vi gjorde om svenska skolan från ett skolsystem till en (kvasi-)marknad. Bevisen, bedömningarna och utredningarna börjar hopa sig i allt högre högar. Ändå får det så sällan genomslag i politiska förslag, ändå vågar så få av anhängarna vika från sin tro.

En starkt bidragande orsak till det är naturligtvis dels möjligheten att genom skolval välja bort ”de andra”, och dels naturligtvis de oerhörda pengar som står på spel. Vi måste inse att debatten om skola inte styrs bara av vad som är bra för barnen och Sverige utan också av vad som är bra för skolaktiebolagen och de utländska riskkapitalister som via avancerade ägarkonstruktioner äger stora delar av dem.

Skolinspektionen visar nu i en studie att huvudmän inte har vidtagit åtgärder i skolor som i mer än tio år inte lärt barn det de har rätt till enligt lag och förordning. Man skriver:

”Granskningen visar att det är ovanligt att huvudmannen genomför kraftfulla insatser baserade på en tydlig problembild för att vända långvarigt låga resultat. Ansvaret för skolans utveckling läggs ofta på rektorn. Mot bakgrund av skolsegregation och de utmanande förutsättningar många skolor i granskningen har, är det av största vikt att särskilda satsningar görs. Endast ett fåtal granskade huvudmän visar att uppföljning, analys, stöd och insatser är verktyg i ett förbättringsarbete som hela styrkedjan deltar i, och som tydligt syftar till att bryta de låga resultaten. Utifrån granskade kvalitetskriterier har 27 av de 28 granskade skolorna behov av utveckling.”

Vad man säger i klartext är bland annat att huvudmän lägger över bördan på rektorerna och att dessa slutar hela tiden. Det är ju inte så konstigt eftersom de får bördan av ansvaret (och skulden för resultatet) men inte det stöd man behöver. Skolinspektionens resultat stämmer för övrigt väl med en studie från företaget Successful schools som granskat kommunala skolplaner och inte kan hitta bevis för att någon kommun verkar arbeta strategiskt med att utveckla undervisningen.

”Resultaten från Skolinspektionen är ingen nyhet”

Men är detta ny kunskap? Nej att resultatstyrningen inte fungerar visade E&Y redan 2013 i en rapport som aldrig fick den uppmärksamhet den borde ha fått. De skrev: ”Resursfördelning sker i låg grad utifrån faktiska, konstaterade och dokumenterade pedagogiska behov hos aktuella elever.”

På samma sätt visade en rapport från Skolverket 2012 att huvudmännen inte bedrev några strategiska budgetprocesser. Man skrev i den: ”I praktisk handling underordnas de statliga kraven den kommunala prioriteringen. Det får till följd att statliga mål sorteras bort och nationellt satta målnivåer sänks. Tilldelningen av resurser sker dessutom schablonmässigt, inte utifrån analys av behov för att nå de nationella målen”.

Så de nya resultaten från Skolinspektionen är ingen nyhet. Inte heller är det som Lärarnas Riksförbund och Skolledarna har fått fram i sin nya undersökning bland 700 rektorer någon överraskning. De skriver (bland annat):

  1. Var tredje rektor som leder en skola med mindre gynnsam elevsammansättning, […], spår framtida problem med att rekrytera behöriga lärare och speciallärare. Det innebär en ökad risk för att befintliga lärare och annan personal får en ansträngd arbetssituation, vilket kan leda till en negativ spiral för skolan. Undervisningssituationens förutsättningar bedöms också påverkas negativt av exempelvis bristande möjligheter att göra nödvändiga investeringar i läromedel.
  2. En gynnsam socioekonomisk elevsammansättning, […], leder däremot till en positiv spiral. Exempelvis underlättas rekrytering av behöriga lärare, skolan är mer framgångsrik med att få alla elever att nå gymnasiebehörighet, många elever söker sig till skolan vilket ger en budget i balans eller ger överskott, och så vidare.
  3. En uppdelning av eleverna har skett, där elevunderlaget i stor utsträckning skiljer sig beroende på huvudmannatyp. Nästan hälften av friskolorna på högstadiet, 47 procent, har en mycket gynnsam elevsammansättning, medan motsvarande siffra för kommunala skolor är 15 procent. Istället drar de kommunala skolorna det tyngsta lasset då nästan en tredjedel av de kommunala skolorna har en elevsammansättning där föräldrarna sammantaget har låg genomsnittlig utbildningsnivå.
  4. Dagens finansierings- och resurstilldelningssystem tenderar att gynna skolor med det mest gynnsamma elevunderlaget, alltså de 25 procent av skolorna där föräldrarna har högst genomsnittlig utbildningsnivå. Detta trots styrdokumentens tal om likvärdig utbildning och socioekonomisk viktning både i kommunal finansiering och i många statsbidrag till skolan.
  • När det gäller punkt 1 ovan kunde Läromedelsförfattarna i våras visa samma sak. Det fanns en koppling mellan dålig tillgång till läromedel och elevers upplevda familjeekonomi.
  • Punkt 2 har också tidigare framkommit i ett antal studier utifrån OECD:s PISA-undersökning.
  • Punkt 3 framkom med obehaglig tydlighet i min och German Benders studie av segregation.
  • Och punkt 4 är det som både Skolinspektionen nu, och Skolverket, Ernst & Young m.fl. visat gång på gång genom åren.

Problemet är att för den kommun som vill göra något innebär det att skolans kostnader ökar mer eftersom friskoleföretagen då står på kö för att stämma kommunen inför rätta för att få del av samma satsningar, fast man inte har samma elevunderlag. Marknaden skapar ansvarslöshet och driver kostnad.

Studierna om effekterna av skolmarknaden staplas alltså på hög (jag har ju inte ens nämnt alla utredningar och OECD-rapporter, forskning om segregation med mera som finns) samtidigt som många riksdagspartier verkar ha fastnat i friskolelobbyns mantran och budskap.

Det innebär att de partierna borde glida iväg från sina väljare bland lärare och rektorer i Sverige.

Återigen, vad är det som händer? Tioårsjubiléet av debaclet kring Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, kanske ger en förklaring. SNS är sponsrat av näringslivet. När de för tio år sedan tog fram en studie, ”Konkurrensens konsekvenser” som visade på negativa konsekvenser av skolmarknaden formligen exploderade friskolelobbyn.

Hallandspostens ledarskribent Mattias Karlsson har nu intervjuat Laura Hartman som då var ansvarig redaktör för rapporten på SNS och som tystades och slutade där. Han frågade om hon var beredd på den kritik som skulle komma och hon svarar:

”Till viss del. Jag förstod att den skulle väcka intresse och debatt. Det är ju själva poängen med SNS att ta upp frågor som är viktiga i samhällsdebatten. Men reaktionerna var så kraftfulla och snabba. Det var inga spontana reaktioner, de hade förberett”.

Mattias Karlsson fortsätter med:

”Hon menar också att det var gigantiska ekonomiska intressen som utmanades, vilket gör det svårt att föra en sansad och forskningsbaserad debatt. Systemet försvarar sig med full kraft”.

”Kunskapen tillåts inte påverka politiken”

I valet mellan empiri och tro är det nu fortfarande alltför många politiker som väljer att tro på lobbyisternas budskap. I andra länder skulle bara dessa två nya rapporter från Skolinspektionen och Lärarnas Riksförbund/Skolledarna vara spiken i kistan för ett system. Men i Sverige verkar vi kunna slå i hur många spikar som helst utan att se någon förändring.

Under tiden får elever, lärare och rektorer arbeta med ett ibland omöjligt uppdrag och utan det stöd de enligt lag, och enligt demokratiska grundvärderingar borde ha. Lösningen på detta är inte mer marknad. Johan Enfeldt skriver om SNS-skandalen att:

”Alltmer tyder på att tiden nu är mogen för politiken att agera på forskarkritiken. Regeringen har utredningsförslag om både grundskola och gymnasium på sitt bord, Socialdemokraterna tar allt tydligare ställning och i de borgerliga partierna pågår omprövning under ytan. I helgen skrev Centerpartiets andreman i utbildningsutskottet, Niels Paarum-Petersen, dräpande om dagens skolsystem:

’Dagens system utmanar inte. Det utarmar. Det är inte liberalt och marknadsvänligt. Det är konservativt och företagsvänligt’.”

Om du som lärare undrar hur det kommer sig att du får fortsätta arbeta på en skola där resurserna inte räcker, där utmaningarna är för stora, där rektorerna byts snabbare än färgen på väggarna; så beror det inte på att vi inte vet vad som är problemet.

Det beror på att den kunskapen inte tillåts påverka politiken. Det är så enkelt och det är därför du känner dig alienerad.

Det är dags för lärare och skolledare att bry sig om vilken skolpolitik olika partier faktiskt för. Både genom hur man röstar men också genom att bli politiskt aktiv. Det är faktiskt dags att avsluta det här barnexperimentet.

Kommentera

Regeringen har precis skickar iväg en lagrådsremiss med förändringar som ska syfta till att införa ämnesbetyg i gymnasieskolan.

För mig är det en oerhört välkommen nyhet. En nyhet som innebär att ett dåligt utrett system med kunskapskrav som fått väldigt dåliga konsekvenser för både elever och lärare nu till slut rättas till.

Det sorgliga är att det egentligen var på väg att rättas till för 14 år sedan. Då jobbade jag som lärare i Gävle. Vi var alla beredda på det nya gymnasiet som skulle dra igång till hösten. Reformen Gy-07 om nu någon minns den?

Det är den enda större beslutade skolreformen i Sverige som dragits tillbaka innan den sjösatts. Jan Björklund blev skolminister och drog tillbaka reformen, snabbutredde en ny gymnasiereform och så fick vi sedan Gy-11 där kursbetygen blev kvar. Enpersonsutredaren för Gy-11 avhandlade frågan om kurs- eller ämnesbetyg oerhört sparsamt. Hon hade pratat med några elever och de tyckte kursbetyg var bra – så var den saken beslutad (typ).

Så nu efter 13 år och en betygsutredning kommer nu ett förslag om ämnesbetyg. Jag tror de flesta lärare välkomnar det. Det sätter ett fokus på kunskaper i det långa perspektivet. Så som man faktiskt lär sig. Sedan kan också en sådan här reform få märkliga effekter i ett system om elever väljer att inte läsa ämnen länge. Men det får vi se och hantera då.

Men förslaget innehåller också en annan förändring som nästan är ännu viktigare och som gäller alla skolformer. Idag står det i lagen att:

  • När betyg sätts efter det att ett ämne har avslutats ska betyget bestämmas med hjälp av bestämda kunskapskrav.

Detta föreslås ersättas av:

  • När betyg sätts efter det att ett ämne har avslutats ska läraren göra en sammantagen bedömning av elevens kunskaper i förhållande till de betygskriterier som har föreskrivits för ämnet och sätta det betyg som bäst motsvarar elevens kunskaper. För att eleven ska få ett godkänt betyg ska samtliga kriterier för betyget E vara uppfyllda.

För att översätta detta till ren svenska innebär det att matrishysterin bara ska gälla betyget E. Över det är det lärarens professionella sammanvägning som ska avgöra. Detta är alltså en reform som erkänner lärares professionella bedömning. Detta är en mycket viktig sak och viktigt för lärarkår, lärarutbildningar med flera att ta fasta på. Sedan har vi problemet att alla dessa lärare arbetar på en marknad där betyg är en handelsvara.

Hur kan vi tydligare stärka lärarkårens oberoende i en sådan situation?

Kommentera

Psykologen John Sweller är en av de namnkunnigaste kritikerna av konstruktivistisk pedagogik. Utifrån dels empiriska resultat och dels forskning om arbetsminne, långtidsminne och lärprocesser menar han i korthet att den vurm för så kallad undersökande pedagogik som funnits länge och i hela världen bygger på väldigt lös grund.

I en artikel för ett australiskt institut sammanfattar han sin kritik kortfattat. Han avslutar med:

”Förhoppningsvis kommer kombinationen av att det saknas en teoretisk bas och starka empiriska data från både randomiserade, kontrollerade tester och korrelationsstudier att hjälpa till att vända på inställningen till undersökande pedagogik och de sjunkande resultat sådan leder till.”

Det leder mig till budskapet i en artikel som han hänvisar till i rapporten. Det är en fördjupningsstudie av sex länders resultat i Pisa 2015. Man har där jämfört hur lärarledd undervisning, adaptiv undervisning och undersökande undervisning samvarierar med elevresultat. (Adaptiv undervisning är undervisning där eleverna har uttryckt att läraren tydligt tar hänsyn till deras förkunskaper och ändrar undervisningen om så behövs).

Resultatet i studien är ganska brutalt tydlig men innehåller också några diagram som fick mig att dra lite på smilbanden.

För det första var alltså resultatet ganska entydigt. Både lärarledd och adaptiv undervisning korrelerar starkt med högre resultat och undersökande pedagogik med lägre. De skriver:

” … studenter på de lägre nivåerna av vetenskaplig läskunnighet konsekvent de som rapporterar de lägsta frekvenserna av lärarstyrda aktiviteter i naturvetenskaplig undervisning. För alla sex länder är dessutom studentgrupper som visar de högsta nivåerna av vetenskaplig läskunnighet de som också rapporterar höga nivåer av lärarstyrd undervisning och lärande i sina naturvetenskapliga klassrum.”

Skillnaderna är ganska dramatiska. Här är en bild som illustrerar sambandet mellan andel undersökande undervisning och prestationer. Längst till vänster är de elever med lägst resultat och till höger de med högt och man kan se att ju mindre undersökande pedagogik desto bättre går det för eleverna på testet:

Källa: https://link.springer.com/content/pdf/10.1007/s11165-019-09901-0.pdf

So far soo good. Men det blir bättre. För materialet ger möjlighet till mer upplösta studier och det är här jag börjar le. Låt oss ta sex diagram:

Källa: https://link.springer.com/content/pdf/10.1007/s11165-019-09901-0.pdf

Vad är det vi ser?

  • Längst uppe till vänster: Det verkar inte spela så stor roll för resultaten om elever får förklara sina idéer.
  • Längst uppe till höger: Det är dåligt om man aldrig får göra experiment, men det är heller inte bra om man alltid får det och med högst resultat på ”några lektioner”.
  • Andra raden vänster: Att diskutera om vetenskapliga frågor är inte korrelerat med högre resultat.
  • Andra raden höger: Att aldrig bli tillfrågad att dra slutsatser är dåligt och att alltid bli det är det också med högst resultat i några lektioner.
  • Sista raden vänster: Det är viktigt att läraren förklarar vilken vetenskaplig idé som kan användas på ett fenomen, men inte så bra om det alltid sker.
  • Och slutligen längst ner till höger: Att alltid eller ofta konstruera sina egna experiment är väldigt dåligt medan att få göra det några gånger kan vara bra. Också här stämmer resultaten väldigt bra med Swellers resonemang. Elever behöver oftast instruktion och modellering av en lärare.

Konkret är resultatet en direkt varning mot att använda så kallade ”öppna laborationer” om du inte verkligen, verkligen, vet vad du vill uppnå med dem och elevgruppen är mogen för det.

Men det som roar mig är att den bild som framträder här är precis den som alla skickliga och erfarna lärare i naturvetenskap jag känt alltid har gjort. Man har för det mesta berättat, instruerat, modellerat, gjort demonstrationsexperiment och man har brutit av det med hands-on-erfarenheter för eleverna. Precis det som korrelerar med höga resultat enligt studien.

I den här debatten måste man samtidigt komma ihåg att undersökande pedagogik ofta upplevs som mer inspirerande och att en polarisering mellan lärarledd och undersökande pedagogik är långt från vad dessa resultat pekar på. För som författarna till den här studien säger:

”Enligt vår uppfattning, snarare än en fråga om huruvida en undersökande pedagogik ska användas, kan frågan vara bättre utformad som hur ofta en lärare ska använda sådan undervisning och för vilka ändamål? Precis som i ”Guldlock och de tre björnarna” kan det finnas en användningsnivå som inte är för mycket och inte för lite, men lagom. Att inta en enkel ståndpunkt som förespråkare eller kritiker till undersökande undervisning verkar oklokt och blir i slutändan att man gör en björntjänst för både naturvetenskaplig utbildning och läraryrket.”

Också John Sweller påpekar att undersökande pedagogik inte är dåligt i sig, bara att det ska användas till rätt elever vid rätt tidpunkt. Han menar att undersökande pedagogik kan vara helt överlägset lärarledd undervisning om elevernas förkunskaper är på rätt nivå.

Så vad det handlar om är att det inte finns någon ”One size fits all” men att i genomsnitt är en blandning av lärarledd undervisning med inslag av undersökande pedagogik oftast ett vinnande koncept. Speciellt för nybörjare i ett ämne. Vilket rimligen svenska elever i naturvetenskap bör räknas som upp till och med gymnasiet.

Det vill säga den praktik som många lärare känner igen sig i är den som är bäst. Och den skulle behöva tränas i, och utvecklas, på våra lärarutbildningar, på VFU, på övningsskolorna och i början av yrket.

Kommentera

Det är viktigt att notera att jag inte skriver de här bloggtexterna i min roll som ordförande för Läromedelsförfattarna. Men det är klart att det är svårt att helt skilja på de rollerna när det gäller en utredning om läromedel så jag kommer i den här kommentaren att markera när jag har ordförandehatten på mig och när jag är den författare och debattör jag är, när jag inte har den hatten på mig.

Utredningen föreslår bland annat och i korthet att:

  • Skollag och läroplaner ska förtydligas så att det tydlig framgår att elever har rätt till läromedel inklusive läroböcker och att det blir tydligare att rektor ska se till att lärare har möjlighet att kvalitetsgranska och välja läromedel.
  • Att myndigheter ska få i uppdrag att arbeta mer med läromedelsfrågan och att det ska skapas offentlig statistik över läromedelsinköp.
  • En läromedelsnämnd inrättas på Skolverket med generaldirektören som ordförande. Nämnden ska bestå av representanter för lärare, läromedelsbranschen och myndigheter och ha i uppdrag att ta fram kvalitetsindikatorer, stöd för lärare att välja läromedel och fördela stöd till läromedelsutveckling främst inom små ämnen där kommersiell produktion inte är lönsam.
  • Förändringar i examensmål för lärarutbildningen så att lärarstudenter får lära sig om hur man använder läromedel i undervisningen.
  • Att läromedel ska bli kostnadsfria inom kommunal vuxenutbildning samt
  • Skolforskningsinstitutet ska ta fram forskningsöversikter över läromedelsanvändning.

Frågor kring eventuell statlig finansiering riktad till inköp av läromedel hänskjuter utredningen till den utredning om ett beslutsunderlag för ett förstatligande av skolväsendet som har börjat arbeta men utredningen rekommenderar att läromedel ska ha särskild finansiering eftersom de är så viktiga för elevers möjlighet att lära sig.

Om jag först sätter på mig ordförandehatten så ser vi inom Läromedelsförfattarna utredningen som ett stort fall fram för läromedel i Sverige. För första gången på faktiskt 40 år utreds läromedelsfrågan ordentligt och för första gången på väldigt många år lyssnar man till vad elever, föräldrar och lärare hela tiden har sagt om läromedel och konstaterar att de är viktiga och att frågan varit försummad.

De förslag utredningen lagt ligger också väldigt nära det som vi och båda lärarfackförbunden förde fram till utredningen och i debatten. Vi tror att de föreslagna förändringarna skulle kunna skapa ett bättre fungerande läromedelssystem i det svenska skolsystemet.

Om jag tar av mig den hatten igen är jag personligen och som lärare (för det är vad jag upplever mig som även om jag just nu inte står i ett klassrum dagligen) imponerad och väldigt glad över utredningen. Jag tror att om förslagen genomförs kommer det att på sikt innebära att många fler elever än idag får de läromedel som de själva, deras föräldrar och lärare tycker att de behöver för att skolan ska bli så bra som möjligt.

Förslagen är dessutom billiga att genomföra och borde inte vara politiskt kontroversiella. Om jag får önska något så är det att det inte blir en politisk strid om detta, att ingen gör det till en valfråga utan att besluten bara klubbas igenom.

Förslaget är ett enkelt, okontroversiellt och billigt sätt att på sikt utjämna en del av de klyftor vi ser växa i svensk skola.

”Utredningen är bland det bästa jag läst på länge”

Det enda som förvånade mig med utredningen är att de betonar den tryckta bokens värde. Det trodde jag inte att en utredning skulle våga. Krafterna i samhället som drar emot en ogenomtänkt digitalisering av skolan är starka. Men jag sympatiserar helt med utredningens förslag och menar att de argumenterar väldigt bra för varför.

När samhället och skolan digitaliseras snabbt gäller det att ha is i magen så man inte kastar ut barnet med badvattnet. Det är också viktigt vilka det är som påverkat utredningen i den riktningen. Även om tex Läromedelsförfattarna har visat att lärare tycker tryckta läromedel är lite mer betydelsefulla för inlärning än digitala så skulle man kunna skylla det på att de är konservativa och teknikovana. Men det är inte de som i främsta rummet påverkat utredningen att betona att vi behöver ha både digitala och tryckta läromedel i skolan. Det är faktiskt den unga digitala generationen som till utredningen skickat en stark signal om att de vill ha böcker också. Detta eftersom de lär sig på ett annat sätt genom dem, för bättre överblick med mera. Det är ju också en bild som finns i mycket forskning om läsning som utredningen också hänvisar till.

Jag skulle också kort vilja kommentera det som kanske är utredningens allra viktigaste del men som kan komma lite i skymundan och som en läsare kanske missar betydelsen av.

Den för ett empiriskt väldigt väl underbyggt resonemang om läromedels betydelse för läsning, då speciell naturligtvis av sakprosa, facklitteratur. Man sammanfattar med: ”Läroböckerna utgör en väsentlig del av elevers läsande och utan tillgång till läromedel skulle läsning av sakprosatext troligen vara mycket låg”. Det förtjänar att läsas tills det sjunker in. Vill vi att barn och unga ska läsa facklitteratur och sakprosa? Ja, då måste vi se till att det finns läromedel i skolan. För det är där och kanske bara där för många unga, de kommer i kontakt med de texterna och kan lära sig läsa dem.

Sammantaget är utredningen bland det bästa jag läst på länge i utredningsväg. Jag uppfattar att utredarna har gjort ett gediget arbete. De har dessutom navigerat sig fram till förslag som bör vara möjliga att genomföra. Jag uppfattar att detta är en utredning som Sveriges lärare bör omfatta med glädje.

Men så är den ansvarige utredaren också en aktiv lärare.

Bara en sådan sak.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.