Den nya socialdemokratiska regeringen fick en liten förändring på utbildningsdepartementet. Anna Ekström fortsätter vara ansvarig för departementet men flyttar fokus till högskolan, medan Lina Axelsson Kihlblom kliver in som skolminister.

Varför den här förändringen sker vet jag inte. Matilda Ernkrans har inte gjort så mycket väsen av sig som minister för högre utbildning och forskning och kanske vill Anna Ekström hinna med att göra något där innan nästa val?

Eller är det helt enkelt egentligen en förstärkning av det arbete som sker på skolsidan med alla de utredningar man kanske vill hinna göra något av – också det innan valet?

En sak är säker och det är att det är en tydlig markering av att Socialdemokraterna menar allvar med att de vill förändra skolmarknaden i Sverige. Lina Axelsson Kihlblom har utmärkt sig genom att vara en frispråkig rektor och skolchef som aldrig har backat från att framföra den kritik som hon delar med Sveriges lärare. Ett exempel finns här i Skolvärlden där hon skriver:

”Sverige står ut i jämförelse med andra länder och vårt skolsystem är extremt, så är vårt mående bland unga. Utslagning från en alltför svår läroplan, betygssystem med underkänt tidigt i åldrarna, gymnasiebehörighet, introduktionsprogram, det oorganiserade skolvalet, skolsegregation är huvudanledningar till att cirka 15 procent av Sveriges femtonåringar underkänns i en obligatorisk skolform och förvägras ett nationellt gymnasieprogram och därmed ett yrke och etablering i samhället.”

Lina har gedigen erfarenhet av att arbeta på olika nivåer i skolsystemet och satt med i Skolkommissionen. Man kan inte säga att hon inte vet vad hon pratar om.

Det ska bli intressant att följa henne och Utbildningsdepartementet från nu och fram till valet. Och i valet hoppas jag att Sveriges lärare visar att de är många genom att tydligt markera mot de politiker som fortfarande inte vill lyssna på de professionella i skolan.

Kommentera

Margit Richert skrev häromdagen årets vassaste kulturdebattartikel om drivkrafterna bakom marknadiseringen av välfärden. Hon beskriver hur hon som då troende nyliberal får höra sin dåvarande älskare, en högt uppsatt kristdemokrat säga ”Det går ju inte att göra Sverige borgerligt med argument. Vi får blöda sönder systemet. Lem för lem.”. Det hon beskriver var en plan för att omvandla systemet genom att ha sönder det.

Och blöder gör ju systemet. I mängder av svenska kommuner sitter man och betalar ut retroaktiva miljoner till friskolor. Miljoner som friskolorna har ”rätt” till eftersom deras etableringar har gjort den kommunala skolan dyrare per elev.

På grund av den naiva tron på att företagande är det bästa sättet att sköta allt räknar man också med att kriminella varje år plockar många miljarder ur de så kallade välfärdssystemen.

Lägger vi på det de vinster som utländska riskkapitalister som äger svenska skolkoncerner har tänkt sig tjäna på det extrema svenska skolsystemet och vinsterna man räknar med i företag som mjölkar den svenska vården, omsorgen, barn- och ungdomsvården på pengar så är det ingen tvekan om att systemet blöder och det på ett grovt sätt.

Omvärlden tittar på vårt experiment och blir oroade. Nu kom det till exempel signaler om att Norge inte kommer införa betygsintag till gymnasierna i hela landet. Man väljer att gå i riktningen mot ett sammanhållet skolsystem istället för konkurrens mellan skolor. Jag tro det som sker på andra sidan kölen skrämmer.

”Svårt att kombinera med ett vinstintresse”

Det här med vinster i välfärd och skola är också något vi svenskar inte gillar, vilket SOM-institutet visat år ut och år in. Konstigt nog utan att man sett spår av omvärderingar i de partier som värnat ett sådant system. Men det börjar visa sig sprickor nu. Man kan se svängningar på ledarsidor och på partikongresser även om fasaden fortfarande verkar försöka hållas intakt.

För det är inte alla som likt det moderata kommunalrådet i Lomma, Robert Wenglén vågar säga det så många vet: Att kejsaren är naken. Han säger i en intervju i Hallandsposten att friskolorna sysslar med ’cream skimming’, och att det är svårt att kombinera en likvärdig skola med ett vinstintresse.

Bland skolmänniskor är motståndet mot det svenska marknadssystemet kompakt. Vinstintresset är fjärran från de ideal som besjälar oss som arbetar med skola och bildning. Därför är det oerhört glädjande att Socialdemokraternas ledning, av sina kongressombud, nu om än motvilligt ska driva frågan om vinsterna inte bara i skolan utan i välfärden i stort.

Mattias Karlsson som är chefredaktör på Hallandsposten avslutar artikeln om Robert Wenglén med:

”Robert Wenglén vill se ett kommunalt veto för etableringar av friskolor, ett gemensamt antagningssystem för kommunala och fristående skolor, konkurrens på lika villkor och ett förbud mot aktiebolagsdrivna skolkoncerner.

’Och så måste vi hitta ett sätt att kompensera de skolor som har de största utmaningarna.’

Så säger moderaten i Lomma.

Så borde partiledningen i Stockholm säga.

Så borde Moderaterna i hela Sverige säga.”

Jag kan bara hålla med.

Kommentera

Jonathan Swift skrev 1729 ”Ett anspråkslöst förslag för att hindra fattigas barn från att bli en börda för sina föräldrar eller landet och göra dem nyttiga för allmänheten”. Boken var naturligtvis en satir. Hans förslag gick ut på att de fattiga kan förbättra sin ekonomiska situation genom att sälja sina barn som delikatesser till rika människor. Swift argumenterar noggrant för sitt förslag. Han beskriver till exempel olika sätt att tillreda barn.

Att på det här viset vända på ett problem och genom en annan lins visa på orimligheter i resonemang är ett klassiskt sätt att belysa problem på och ledde till en omfattande debatt om situationen för fattiga i Irland.

Journalisten Sten Svensson tar till ett sådant grepp i en debattartikel i Göteborgsposten där han funderar över hur både orimligt och dessutom olagligt det skulle vara om det var staten som gjorde det som koncernskolorna gör runt om i landet. Han beskriver bland annat vad som händer när koncernskolor etablerar skolor och lockar till sig de mer välsituerade föräldrarnas barn:

”I det läget måste kommunen banta sin skolorganisation. Små skolor och skolor i utkanten av kommunen är de första som drabbas. Förlorare blir också de kommunala elever som behöver extra stöd i någon form. När koncernskolan fått sitt räcker inte resurserna till samma omfattning av specialundervisning och elevvård etcetera som tidigare. Då koncernskolan värvat de flesta elever med välutbildade föräldrar ökar kommunens andel av elever vars föräldrar har korta utbildningar. Det i sin tur höjer kostnaderna per elev för kommunen och det höjer nivån på skolpengen. Ju mer segregerad kommunen blir, desto mer lönsamt blir det för skolkoncernen.”

Men, skriver han:

”En statlig skolkoncern kan inte aktivt segregera elever och dessutom gynnas ekonomiskt av skolpengssystemet. Det skulle bryta mot skollagen som säger att skolan ska vara likvärdig och att resurserna ska fördelas efter behov. Nej, staten startar inga skolbolag utan överlåter det uppdraget till de privata skolkoncernerna. Staten kör nämligen med dubbla regelverk, ett för kommunerna som säger att skolan ska vara likvärdig och ett annat för de fristående skolorna som tillåter dem att tjäna pengar på att motverka likvärdigheten.”

Det vill säga att staten har gett skolkoncernerna rätt att göra det som vore olagligt för en statlig skola att göra. Att vi befinner oss i en sådan situation kan få en att fundera på om man lever i en dröm eller kanske snarare en mardröm.

Vem har tänkt ut detta? Hur kan det få vara på det sättet?

Apropå mardrömslika nutidssituationer och böcker (som ju t.ex. Jonathan Swift skrev flera bra) har Internetstiftelsen i en ny undersökning bland annat visat att:

  • sociala medier är den främsta digitala nyhetskällan bland barn och ungdomar i skolan.
  • inte ens hälften av de som går på högstadiet och gymnasiet har läst en pappersbok det senaste året.

Vad kommer det här att leda till på sikt? Och återigen: vem bestämde att det skulle vara på det sättet? Tycker vi att det är okej? Om inte – varför fortsätter det?

Håller vi på att koka grodan (barnen) så långsamt att vi inte ser förändringarna och riskerna?

Kommentera

Min tillvaro består av en mängd möten och en mängd texter. Ena dagen pratar jag med någon i Bryssel en annan någon i Rinkeby. Ena dagen läser jag en text om skolutveckling andra dagen en statlig utredning. Ibland, men bara ibland, tittar jag in i den märkliga värld som Twitter erbjuder. Inte så sällan blir jag frustrerad.

En anledning är att jag hela tiden möter människor som är trötta på den svenska marknadsskolan. Jag stöter på det bland skolchefer, rektorer, lärare och elever oavsett om de själva befinner sig på en privatskola eller inte.

De enda jag hör som inte delar denna trötthet är huvudsakligen av tre kategorier: Vissa välbärgade föräldrar som tycker att det är bra att de har kunnat välja bort skolor de själva inte gillar, de som tjänar ohemula pengar på systemet samt slutligen företrädare för vissa politiska partier.

Det typiska för den första gruppen är egoismen de ger uttryck för och inte skäms för. Detsamma gäller egentligen den andra gruppen. Men där tillkommer ett element; nämligen att man tar fram enstaka rapporter som man menar visar hur bra man är och man har en välsmord lobbyapparat.

Men man bryr sig inte om den oerhörda mängd rapporter som visar på baksidan. Man vill visa en fasad till det rämnade bygget. Och det är enkelt att förstå. Man har miljoner skäl för det. Man vill tjäna pengar, och det är också så att de enligt lag måste tjäna pengar.

”De som oroar mig mest är den tredje gruppen”

Det är ju kärnpunkten i den före detta moderata riksdagspolitikern och nationalekonomen Ann-Marie Pålssons kritik mot att vi tillåter aktiebolag i skolan. Hela konstruktionen med aktiebolag bygger på att aktieägarna enligt lag kan kräva att styrelsen och vd-n i första hand ser till att man förmerar kapitalet i bolaget. Vd ska inte ta några andra hänsyn.

De som oroar mig mest är den tredje gruppen: Den mängd politiker som inte tar till sig vad OECD, utredare, forskare och skolans professioner säger. De som liksom strutsen begraver huvudet i sanden. Där nere i sanden läser de helst bara de rapporter som friskolekoncernernas lobbyister tagit fram.

  • De förmår sig inte ens se att kösystem till friskolor är djupt orättvist.
  • De verkar inte kunna ta till sig att det är fel att friskolor i efterhand får mer pengar eftersom deras etablering har höjt kommunens snittkostnad för skola.
  • De som inte ens kan inse att det finns ett grundläggande fel i att finansiera skola på individnivå och på löpande räkning?
  • De som i alla andra sammanhang envist hävdar det kommunala självstyret men absolut inte när det gäller etablering av friskolor.

Det finns så många ologiska och omdömeslösa förhållningssätt i detta att de liberaler och socialdemokrater och bondeförbundare som en gång byggde det svenska skolsystemet, skulle vrida sig i sin grav om de fick uppleva vad vi nu ser. Det börjar synas lite sprickor att några borgerliga politiker och ledarsidor så smått börjar kunna tänka sig att det eventuellt finns någon liten detalj som kanske, eventuellt, behöver förändras (notera en cynisk och retorisk överdrift).

I allt detta är det då så underbart att då och då får prata med till exempel en lärare i Rinkeby som på sin 49:e termin i skolan ibland tycker det är fantastiskt att hen får betalt för att ha så roligt på jobbet!

Men det är en annan historia som jag ska berätta en annan gång.

Kommentera

Diane Ravitch är en av världens mest kända skolmänniskor. Hon är känd för sitt starka försvar av det offentliga skolsystemet i USA och för att ha gjort en helomvändning från sitt stöd för olika typer av friskolelösningar som hon stödde när hon jobbade med utbildningsfrågor för amerikanska presidenter. Hon har en av världens mest lästa skolbloggar.

Diane Ravitch.

Idag uppmärksammade hennes blogg mig på en artikel i Washington Post där Nancy MacLean, som är professor i historia and public policy på Duke Universitetet i USA, skriver om vad som drev skolvals- och friskoleförespråkarna i USA.

Hon menar att det inte finns något som helst tvivel om att valfrihetsrörelsen i USA startade för att vita familjer ville undkomma de integrationsförsök som gjordes i den amerikanska södern. Själva grunden för önskan att införa skolval och skolpeng i USA var alltså rasism.

Sedan menar hon att framstående libertarianer (de neoliberala ekonomerna) utnyttjade denna idé och att de såg den inte bara som ett sätt att tillhandahålla privata alternativ, utan också som ett verktyg i deras korståg för att helt demontera det offentliga skolsystemet. Hon menar att historien avslöjar att snarare än att ge familjer fler skolalternativ, blev skolval ett verktyg som var avsett att ge de flesta familjer mycket färre i slutändan.

Detta alltså precis som i Sverige. Skolval och fri etableringsrätt för skolor såldes in till svenska folket som en möjlighet till alternativ. Men de som skrev regeringspropositionen och lagförslagen (som aldrig utreddes utan bara klubbades!) såg till att också öppna en dörr för privat ägande och vinstintressen – vilket har lett till att de pedagogiska alternativen i svensk skola inte blivit fler – utan istället har vi koncernskolor med ingen utmärkande pedagogik och ingen egentlig annan mening och affärsidé än att de segregerar elever (Läs Lina Axelsson Kihlbloms tankar om detta!).

Nancy MacLean.

MacLeans artikel är extra intressant eftersom den ganska tydligt beskriver vad Milton Friedman hade för mål med sina idéer om skolval och skolmarknad. Detta är intressant för oss i Sverige eftersom alla bedömare är ense om att det var hans idéer som Bildtregeringens friskolepropositionen 1992 byggde på (och också motsvarande reformer i Chile under Pinohet tio år tidigare).

Nancy MacLean skriver om hur Milton Friedman var intresserad av mycket mer än skolval. Han och hans neoliberala allierade såg skolpeng som ett tillfälligt första steg på vägen till skolprivatisering.

Han tänkte inte att regeringar skulle subventionera privat utbildning för alltid. Snarare, när de offentliga skolorna var borta, såg Friedman framför sig att föräldrar skulle ta hela kostnaden för sina barns skolgång utan omvägen via skattsedeln. Endast i vissa ”välgörenhetsfall” skulle regeringar fortfarande tillhandahålla finansiering för undervisning. Friedman formulerade först denna uppfattning i ett manifest 1955, men han höll fast vid den i ett halvt sekel, enligt MacLean, och förklarade 2004:

”I min idealvärld skulle regeringen inte vara ansvarig för att tillhandahålla utbildning mer än för mat och kläder.”

Fyra månader före sin död 2006, när han talade till ett möte i det konservativa American Legislative Exchange Council (ALEC), var han särskilt uppriktig, enligt MacLean. Friedman talade om hur de ska ge föräldrar kontroll över sina barns utbildning och sa:

”Det bästa sättet är att avskaffa det offentliga skolsystemet och eliminera alla skatter som betalar för det.”

På den ideologiska grunden byggdes den svenska marknadsskolan.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.