Annons

Pisa fortsätter luta rätt (och fel)

Relaterat

Sveriges lärare och rektorer kan vara stolta idag när Pisa 2018 presenterats. Utvecklingen fortsätter svagt uppåt sedan trendbrottet i mätningen 2015.

Nu presterar svenska elever över OECD:s genomsnitt inom alla tre mätta ämnesområden, matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Ökningen är inte dramatisk och om man bara tittar på de svenska eleverna är den inte statistiskt signifikant från 2015 men trenden ser som sagt ut att hålla i sig.

Utvecklingen kan illustreras med en figur som beskriver utvecklingen i läsförståelse:

Källa: Skolverket

Resultatet borde innebära att svensk skola kan få lite andrum och arbeta med mer långsiktiga reformer. Och då finns det ju ett antal områden man borde arbeta med som också syns tydligt i de data som nu presenteras. Det handlar då framförallt om resursfördelning och hur utbildade lärare fördelas i systemet. Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson kommenterar resultatet med:

”Erfarna och behöriga lärare kan göra stor skillnad på de här skolorna. Svensk skola behöver bli bättre på att kompensera för elevers olika förutsättningar. Pisa bekräftar det vi har sagt många gånger – skolsegregation, lärarbrist och den lokala styrningen av skolan är ödesfrågor som måste hanteras. Skolverket och alla med ansvar för skolan måste fokusera på att sätta in stöd och resurser där det behövs mest.”

Betydelsen av likvärdighetsindikatorer för ett lands resultat syns tydligt i det följande diagrammet där man kan se hur höga genomsnittsresultat samvarierar med hög likvärdighet i ett skolsystem. Vill Sverige klättra mer på Pisa måste vi helt enkelt koncentrera oss på likvärdigheten – något som också utbildningsministern Anna Ekström brukar poängtera.

Källa: Skolverket

Det är intressant att se hur de nordiska ländernas utveckling ser ut. Inte minst hur Finland nu år efter år närmar sig de övriga nordiska länderna i resultat. För mig som är intresserad av pedagogiska frågor är detta väldigt intressant. För en av de saker man har förändrat i det finska skolsystemet är dels att man infört mycket IT, och att konstruktivistiska pedagogiska idéer har haft en framträdande roll i finska utbildningsstyrelsens arbete det senaste decenniet.

Båda dessa är saker som ofta minskar lärarens inflytande över elevers lärande, och därmed också helt enkelt hur mycket elever lär sig:

Källa: Skolverket

Sammanfattningsvis kan vi alltså se att svensk skolas positiva utveckling verkar hålla i sig och att likvärdigheten fortfarande är det största orosmolnet. Här kommer ju också två viktiga utredningar att presenteras nästa år, dels likvärdighetsutredningen som leds av Björn Åstrand och som kommer att lämna förslag om hur likvärdigheten kan ökas genom förändringar i finansiering och skolvalsmekanismer och dels jämlikhetskommissionen som leds av Per Molander.

Men vi måste också vara uppmärksamma på att lärarbristen kommer att bli värre de kommande åren.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Skolverket måste sluta vara vetenskapsfientligt

I ett inlägg i februari skrev jag om Skolverkets, som jag menade, något förvirrade hållning visavi vetenskap. Jag menade, tillsammans med andra, att det var en väldigt konstig tolkning de gjorde av begreppet ”vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” som finns i skollagen.

Nu har myndigheten varit inne och ändrat i den texten. Nu skriver Skolverket:

”Vetenskaplig grund handlar både om kunskapskällor som baseras på resultat från vetenskapliga studier och ett systematiskt utforskande för att sedan kritiskt kunna granska, pröva och sätta resultaten från de vetenskapliga studierna i ett sammanhang.”

Vän av skola och ordning kanske noterar att meningen saknar subjekt. Det anses ju ofta brukligt att man har det. Men det kanske är Skolverket som sätter standard för kreativt skrivande? Kursplanen i svenska för grundskolan säger i alla fall:

”Undervisningen ska också bidra till att eleverna får förståelse för att sättet man kommunicerar på kan få konsekvenser för en själv och för andra människor. Därigenom ska eleverna ges förutsättningar att ta ansvar för det egna språkbruket i olika sammanhang och medier.”

Detta tycker jag Skolverket ska ta ad notam angående den här texten. Här försöker alltså Skolverket putsa på en mening efter att man har fått kritik. Men istället för att backa på riktigt gör man en innehållsmässig och språklig halvmesyr.

Min PS (personliga språkcoach = sambo) kommenterade texten med ”Urdåligt skrivet! Typiskt språkbruk bland självgoda halvintelligenta samhällsvetare som föredrar floskler framför tydliga satser med subjekt och predikat.”

Hon försöker sedan snällt tolka vad man vill säga och tilllägger till tolkningen: ”Eventuellt. Det måste du nog kolla med den som har skrivit texten”. Och sedan tillägger hon ytterligare: ”Det är väl inte mellanstadiet det handlar om? Det låter mera som om det handlar om doktorander som ska skaffa sig en fullständig bild av forskningsläget innan de skriver en uppsats.”

Och här har vi kärnan i problemet. Istället för att använda en gängse definition står Skolverket fast vid att skolan inte bara ska använda vetenskapliga resultat utan skolan ska agera som en domare över dem. Man ska ”kritiskt kunna granska, pröva och sätta resultaten från de vetenskapliga studierna i ett sammanhang”. Men det är ju per definition just detta som den vetenskapliga metoden redan gjort. Hur ska lärare som är fullt upptagna med att undervisa kunna kritiskt granska och pröva forskningsresultat? Det är inte bra.

Jag får återigen vända tillbaka till hur SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten) skrev om detta:

”Skollagen anger att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Vad betyder det? Jo, det betyder att varje lärare förväntas hålla sig uppdaterad och följa den pedagogiska utvecklingen och forskningen inom sina områden. Det betyder också att förskolechefer och huvudmän har ansvar för att personalen får möjlighet att göra detta – att pedagogerna får utveckla sina ämnes- och metodkunskaper och att de får ta del av relevant forskning.”

Lena Adamson som var Skolforskningsinstitutets första chef skrev att det betyder: ”att de ska bedriva undervisning med stöd av vetenskapligt underbyggda metoder och arbetssätt”. Båda dessa är rimliga och i linje med lagstiftarens intentioner.

Vad är då problemet? I februari avslutade jag inlägget med: ”Vi får helt enkelt göra så gott vi kan. Men att då missleda i frågan om begreppen, på det vis Skolverket gör, öppnar för det första för en relativistisk kunskapssyn. Detta samtidigt som man osynliggör lärares påtagliga tysta kunskap. Det är inte ok.”

Och det är fortfarande inte ok. Vad den statliga myndigheten gör är att uppmuntra till en kunskapsrelativism. Vetenskaplig kunskap är den bästa kunskap vi har i samhället. Den är framtagen av experter med en kontrollerande och felfinnande metod.

Att vi som inte är forskare ska döma över vetenskapen är att uppmuntra till tankevurpan att åsikter är lika viktiga som fakta.

Skolverket måste sluta vara vetenskapsfientligt och kunskapsrelativistiskt i de här texterna!

Reagera på inlägget:

En bra skola är ingen slump

Relaterat

Jag sitter med i redaktionskommittén för en europeisk hemsida för skolor, The European Toolkit for Schools. Det är en hemsida som är tänkt som en kvalitetssäkrad databas för den som söker information om olika projekt inom inkluderande undervisning samt hur man motverkar skolk och avhopp.

Med kvalitetssäkrad menas att det så långt som är möjligt ställs krav på att projekt som finns med är utvärderade och helst vetenskapligt så.

Som en del av det arbetet skulle vi ta fram filmer som beskriver olika skolor eller projekt vi tycker var värda att lyfta. Min tanke gick direkt till Malmaskolan i Kolsva. Jag har (på avstånd) följt rektorn Johan Hallberg och hans kollegor och det arbete de har gjort. De blev också utvalda tillsammans med den skola i Barcelona som jag beskrivit i ett tidigare blogginlägg.

Filmerna både från Malmaskolan, Barcelona och en berörande film från Manchester finns nedanför den här texten.

Malmaskolans elevhälsoteam: Ann-Cathrin Jansson, föreståndare Ungdomsgården, Maria Hemström, skolsköterska, Johan Hallberg, rektor, Eva-Lena Arvidsson, specialpedagog, Henrik Zarins, studie- och yrkesvägledare och Josefine Göransson, högstadielärare.

Första gången jag träffade Johan Hallberg tror jag var på en fortbildningsdag anordnad av Skolverket någonstans och för många år sedan. Han beskrev hur man på Malmaskolan arbetat med en modell för elevhälsa som innebar en kontinuerlig och kollegial fortbildning för lärare tillsammans med ett helt team av specialister.

Skolan var enligt Johan Hallberg helt uppbyggd kring elevhälsan dit lärare kom med små såväl som stora problem och de hade som princip att inte skriva ner vad de kom överens om utan göra det.

Johan Hallberg har själv beskrivit att han hamnade i den modellen när han tillsammans med en kollega bestämde sig för att de verkligen ville ta skollagen på allvar; att alla elever verkligen skulle få det stöd de behövde. Detta har bland annat lett till att man vid en tid anställde en socionom som bland annat hade till uppgift att åka och hämta vissa elever till skolan och se till att de fick frukost. Man har under många år lyckats få alla elever som kommer till skolan i mål.

För ett tag sedan fick jag se en effekt av deras arbete men i en helt annan kommun. Jag hade tillfälle att se en fantastisk lektion i ett heterogent mellanstadieklassrum. Med respekt och fantastisk fingertoppskänsla ledde läraren lektionen och engagerade än den ena än den andre eleven i vad som pågick. Klassrummet var helt ordinärt möblerat med undantag för två bänkar som var precis vid läraren. Efteråt frågade jag hur hen tänkte kring det. Svaret blev: ”Ja, de två måste jag kunna röra vid ibland”.

I den efterföljande diskussionen framkom att hon hade jobbat på Malmaskolan. Hon sa att det som var nästan det viktigaste var just att de också hade gått till elevteamet med småsaker. Man fångade upp saker innan det blev stora problem och man hade hela tiden stöd för sina tankar och beslut. Att hon var skicklig var ingen slump eller begåvning, utan resultatet av en lång utvecklingsprocess.

Men hur får man lärare att verkligen komma till ett sådant, också om det är saker som de lärarna tycker att de borde klara av själva? Då kan det krävas lite list i början.  

Gun-Marie Persson och Johan Hallberg, rektorer på malmaskolan.Johan Hallberg och hans rektorskollega Gun-Marie Persson satte upp en regel. Man var tvungen att komma om man hade någon elev som kunde misstänkas inte nå målen i något ämne. Och det gällde ju alla. Det var inte regeln i sig som var det viktiga eller ens målet utan att bryta en ensamhetskultur bland lärarna.

Som alltid kan vi se betydelsen av en klok skolledning och vuxna som arbetar tillsammans och aldrig ger upp. Men botten i detta är en moralisk övertygelse om skolans uppgift, en övertygelse som är så stark att man gör vad som behövs och inte nöjer sig förrän man lyckas.

Med detta vill jag återigen säga: hatten av till alla de som arbetar varje dag med att se till att barn och ungdomar skapar sig en framtid, och speciellt så denna gång till Johan och hans kollegor på Malmaskolan.

* * *

Någon har frågat om skolan jag nämnde i mitt förra blogginlägg, skolan som bara har två (och bra regler). Den skolan är Brevik skola på Tyresö som leds av rektor Anna Bandelin-Bittar.

* * *

Malmaskolan: https://www.youtube.com/watch?v=5bx-6ZeBXAA

Malmaskolan teaser: https://www.youtube.com/watch?v=Tl0xfnTiQi4

Manchester: https://www.youtube.com/watch?v=PB0Akm5yjfc

Manchester teaser: https://www.youtube.com/watch?v=d22wM6RHVFg

Barcelona : https://www.youtube.com/watch?v=yFTI-U2aUCQ

Barcelona teaser: https://www.youtube.com/watch?v=Gqaq0skqKjo   

Relaterat

Reagera på inlägget:

Jag fick med egna ögon se vad som gjort Vårbyskolan till en så bra skola

Relaterat

Jag beskrev i ett blogginlägg arbetet på Vårbyskolan i Huddinge. Det var då utifrån en tidningsartikel. Men jag ville veta mer och inte minst huruvida jag hade uppfattat dem rätt så jag bad dem om att få komma och besöka dem. Det mötet var så intressant eftersom det blottade en del saker som jag tycker det finns anledning att belysa.

1) Bara behöriga lärare

Det första var att de nu, i förorten, med ett vad som brukar anses tungt upptagningsområde har i princip bara behöriga lärare. De har behöriga lärare som ringer och frågar om det finns plats för dem på Vårby skola. För de vill jobba där.

Som på många andra välfungerande skolor uttryckte man på Vårby en irritation över den svartvita mediebilden av förortens skolor. Min erfarenhet är att skolor som fungerar med tuffare omständigheter är de bästa att arbeta på. Man kan inte vara på en sådan skola utan att utvecklas både som människa och lärare.

2) Finansieringen

Det andra var problemen som uppstår på grund av det statliga och kommunala lapptäcket av finansieringar. Detta beror dels på att huvudmännen inte tar sitt ansvar som det är tänkt, en fullständigt missriktadvälvilja/feghet från våra nationella politiker att ta över finansieringen av skolan och den välvilja som gör att olika statliga bidrag trattas ner genom en kommuns ekonomi.

Det gör finansieringen ryckig och svår. Detta är en generell kritik. För Huddinge kommun var det ändå uppenbart att man hade en strategi som gjorde att skolan hade den finansiering man behövde för att kunna fullfölja sitt uppdrag.

I den här typen av socioekonomiska fördelningsmodeller (som det borde vara en självklarhet att staten antingen tog hand om eller satte upp ramar för) måste man ta höjd för att utmaningarna i en skola inte är linjära med den socioekonomiska bakgrunden utan att en sådan kurva faktiskt ofta är logaritmisk. Det vill säga att graden av utmaningar ökar hastigare med lägre socioekonomisk bakgrund.

Vårbyskolan.

3) Moralisk grund

Det tredje var den tydliga moraliska grund som skolan vilade på. Det var inte frågan om att välja elever. Man hade de elever man hade och alla skulle få en så bra skola som möjligt. Man skulle nu utveckla ett närmare samarbete med socialtjänsten, något som ofta haltar i våra skolor på grund av trångsynta system. Man vägrade också att konkurrera med de privata skolorna med hjälp av enkel marknadsföring som gratis SL-kort och annat. Det var undervisningen som skulle vara bra. Punkt.

Den moraliska grunden visar sig också i det uppföljningssystem man har. Det fanns inte bara till för att följa upp elevernas utveckling så man kunde anpassa undervisning och resurser efter behov utan också för att kunna visa elever som inte nådde målen att de faktiskt hela tiden utvecklades. Alla elever behöver veta att deras ansträngningar är viktiga, även om man på grund av att man är nyanländ inte kan nå fram till kursplanens mål.

4) Minskat utflöde

Det fjärde var den upprördhet jag känner vid varje sådant här skolbesök när man berättar om just hur de privata skolorna lockar till sig de välutbildades barn. Och då inte sällan med "fringe benefits" och en marknadsföring om att de är de bättre skolorna.

Nu ser man på Vårbyskolan dels att utflödet från upptagningsområdet har minskat och man ser också elever som kommer tillbaka när de upptäcker att den andra skolan inte var bättre, tvärtom, även om den hade andra elever. Det är stötande med den segregering som pågår och som skolvalet möjliggör.

5) Lågaffektivt bemötande

Den femte observationen handlar om något som varit väldigt aktuellt på sistone, lågaffektivt bemötande. För Vårbyskolan var detta en naturlig del i den verktygslåda de använde sig av. Och det är det ju. Att inte använda sig av lågaffektivt bemötande vid olika eskalerande situationer i skolan vore ju direkt korkat. Jag blir väldigt oroad när nu skoldebattörer går ut och pratar om ”hårdare tag” i skolan. Det fungerade inte förr och det kommer inte att fungera nu.

Vad som däremot krävs är ett hårt arbete av en samlad vuxenvärld för att sätta normer och etablera skolan som en arbetsplats. På en av de bästa skolor jag vet, Brevik skola på Tyresö som leds av rektor Anna Bandelin-Bittar, har de två regler: ”man ska vara snäll” och ”man får inte skojbrottas”. Men där jobbar också lärarna stenhårt med varje ny grupp och elev för att sätta de normer och den respekt för varandra som en arbetsplats måste innehålla. 

Med det sagt är det lika självklart att lärare i sitt handlande inte ska vara rädda för att staten med hjälp av Skolinspektionen ska förklara dem som brottslingar om det är så att de behöver agera för att skydda sig själva eller andra. Lågaffektivt bemötande är något som man kan undervisa om, inte beordra.

Jag kan inte undanhålla Skolvärldens läsare en underbar beskrivningen av hur det var förr. På en tid när (faktiskt) en del av rutinen i skolan var att barnen fick gå ut och plocka ris till de risknippen som slets sönder.

Som ett icke alls menat allvarligt inlägg i pågående debatt om disciplin i skolan kommer alltså här ett litet utdrag ur Samuel Ödmans "Hågkomster" från Växjö skola och gymnasium från 1780-talet:

”I detta stora rum församlades alla fyra klasserna på en gång, varvid under läsningen ett så förfärligt buller uppstod, att aldrig på någon den stormigaste sockenstämma eller på den liderligaste krog värre oväsen kunde höras. Fyra gossar, som, för att höras under denna symfoni, nödgades skrika med full hals, och fyra kollegor, som rättade med lika dundrande stämma, samt ständig interfoliering med risslag, gråt och mycken skrän, gjorde att den som stod i dörren inte kunde urskilja något ord utan trodde sig vara stadd i en dröm, där allt blandades med jämmer och oreda: latin, katekes, glosor och stryk.” (Ljus klassiker 1957)

Hundra år senare hade skolan förändrats. Då kan vi läsa detta i Tidning för lärarinnor nr 31, 1899:

”Gif icke barnen för långa läxor. De måste ha tid att leka, äta och sova.” 

”Låt icke det du lär barnen övergå deras förstånd. Mycket av hvad barnen höra i skolan kunna de ej fatta och lära följaktligen mycket lite däraf.” 

”Kom ihåg, att det är barnen som skola tänka, icke du som skall tänka för de, att det är dem som du skall förmå tala och icke du som skall tala för dem, att det är de som skola använda sina krafter, då bli icke dina utslitna i förtid.” 

”Försök få en god läroton. En mjuk, vänlig röst är musik i en skolsal.” 

”Öva dina lärjungar i att tala sitt modersmål väl, men avbryt dem inte med dina rättelser under det de tala. När de tystnat skall du komma med dina anmärkningar. Sedan må de omsäga meningen som den bör vara.” 

”Upprepa högst sällan en fråga. Vänj dina lärjungar att höra efter hvad du säger. Uppmärksamhet har en lärarinna rättighet att fordra.” 

”Gif dina tröga lärjungar tid att tänka efter.” 

Det bästa beröm en inspektör gav en lärarinna var: Hon gav sina trögtänkta pojkar tid att fundera ut svaret på sina frågor.

Hårdare tag? Nej, jag tror inte det.

Bestämt vänliga tag och en ansvarstagande vuxenhet? Ja. Precis som det jag såg i Vårby. 

Jag vill avsluta med att tacka Vårbyskolans rektorer och personal för att de tog sig tid att prata med mig.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Rör inte våra lärarutbildningar (men gör om dem!)

Relaterat

Förra veckan fick jag en möjlighet att vara med när Anna Ekström besökte Färjestadens skola på Öland. Det kommer lite mer om skolan och besöket längre ner men jag vill börja med diskussionen om lärarutbildningarna.

Jag är den förste att säga att lärarutbildningarna behöver reformeras. Metodik, praktik, utbildningspsykologi etc behöver stärkas. Jag menar också att OECD:s förslag om att samla ihop dem och göra professionsinslaget tydligare är en utmärkt utgångspunkt.

Men jag vill på inga villkor se att utbildningarna flyttas ut från universiteten eller ersätts av någon annan aktör än det allmänna.

När man nu i diskussionen återkommande hör aktörer presentera förslag på fristående lärarutbildningar ska man vara uppmärksam på att det finns de som vill använda lärarkrisen för att åstadkomma något annat.

Den som uppmärksamt läser OECD:s rapport från 1992 (som jag skrivit om här) kan se att samma regering som marknadiserade det allmänna skolväsendet i Sverige då egentligen ville göra detsamma med universitet och högskola. Detta lyckades man inte med. Högskolesektorn var för stark för det. Där var inte myndigheter och expertorganisationer nedmonterade som var fallet med skolan efter Skolöverstyrelsens nedläggning. Men man har inte gett upp.

Att tro att det finns några andra som är bättre på att bedriva lärarutbildning än de som faktiskt har erfarenhet av det skulle vara ett dyrt misstag på många sätt. Om inte för något annat så för att universiteten garanterar en frihet i tanken och en teoretisk grund samt forskningsförankring som en profession måste ha med sig.

Varför detta i en text om en liten skola på Öland? Jo, för att de är en del av en av de många positiva förändringar som faktiskt skett och sker inom lärarutbildningarna.

Skolan i Färjestaden är nämligen en del av den lärarutbildning med VI-profil som genomförs inom ramen för försöksverksamheten med övningsskolor. Detta innebär i korthet att man som student befinner sig på en och samma skola två dagar varannan vecka, samt att man vid ett tillfälle i slutet av utbildningen som studentkollektiv helt tar över skolan en vecka.

Detta ger både skolans lärare att utveckla handledarkunskaper över tid, skolan en kontakt med universitetet och forskning och universitet en nödvändig relation till lärare och klassrum. Högskoleverket skriver om projektet:

”Det genomgående intrycket av försöksverksamheten med övningsskolor vid Linnéuniversitetet, campus Kalmar, är att det är en väl fungerande verksamhet som över tid har utvecklats på ett genomgripande sätt. Intervjuerna visar på ett närmare samarbete mellan övningsskolor, skolhuvudman och lärosätet samt mellan övningsskolorna och de arbetsenheter som ingår i grupperna av övningsskolor. Bedömargruppen ser tydliga tecken på utvecklad professionalisering för VFU-handledare genom samarbeten och handledarutbildning samt tydligare professionsutveckling för studenterna under utbildningen.”

Att det var så vittnade också mina värdar på besöket, rektorerna Lena, Lena och Ulrika, om. Vi behöver utveckla svensk lärarutbildning på universiteten, inte med bombastiska uttalanden som att driva på ett systemskifte ingen har glädje av. I det är övningsskolor ett av de viktigaste elementen (och något svensk skola ska tacka Jan Björklund för).

En sidoeffekt av utvecklingen på skolan och att det är en övningsskola var också att de hade alla tjänster på skolan besatta med behöriga lärare. Och så ska det naturligtvis också vara. Lärarstudenter ska under sin utbildning handledas av skickliga lärare i en extra professionell miljö (precis som i Finland).

Skolan i sig präglades av ett lugn och ett vänligt bemötande (glada stojiga barn på rast också, naturligtvis – vi pratar om en skola, inte ett interneringsläger). I matsalen åt barn tillsammans med glada pensionärer. Mina värdar berättade att skolan inte alltid hade varit som den är nu, utan att det var något de sett växa fram under en följd av år.

Man kunde tydligt bocka av ett av de kännetecken som ofta finns i skolor som går bra: Ett kollektivt ledarskap. Det var tre ledare som tillsammans upplevde ett starkt delat engagemang för skolan. Formellt var det en rektor och två biträdande, men som ledare fungerade de mycket som en enhet. De har också väldigt bra resultat.

Återigen får man bara säga: Hatten av för duktiga chefer och medarbetare – och grattis, Färjestaden

Det var också väldigt roligt att se Anna Ekström i aktion. Men kanske ännu roligare (sorry, Anna!) att se en skicklig lärare, Lilly Nilsson, i aktion.

Lektionen skulle handla om 6:ans tabell och vi fick se en välplanerad lektion med omväxling mellan lärarlett samtal, ramsor och arbete i grupper. Eleverna hade satt upp som mål med lektionen att förutom att öva på 6:ans tabell försöka övertyga utbildningsministern om att matte var roligare än svenska. De hade nämligen hört henne säga på ”Lilla Aktuellt” att svenska var roligare.

Anna Ekström sade att de lyckats med det (men då tror jag faktiskt att hon ljög lite grand).

En sak tänkte jag på i slutet av lektionen. Det slog mig att barn hela tiden var så närvarande och att de pratade så mycket med varandra. Både i klassrum och på andra ställen.

Jag blev tvungen att fråga om en sak: Har ni mobilförbud?

”Ja, vi samlar in telefonerna i början av dagen”.

Om man hade bra skäl fick man ha den med sig men det var undantagsvis. Jag måste säga att jag blir mer och mer övertygad om det kloka i att skolor ofta är mobilfria zoner. Detta för elevernas måendes skull, för koncentration och för träning av medmänskliga relationer.

Tack Lilly, och tack Färjestadens skola, för att jag fick vara med och för intressanta samtal.

(Och tack Anna Ekström för att du inte blev allt för förvånad när jag dök upp som gubben i lådan på skolan.)

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor