Annons

Den här utredningen säger det självklara

Relaterat

Idag lämnade regeringens utredare Björn Åstrand över sin utredning om hur svenska skolan ska kunna bli mer likvärdig igen. Den föreslår saker som egentligen borde vara självklara och som fack och andra har hävdat länge.

Utredningen föreslår för det första ett gemensamt skolval där man samtidigt är garanterad plats på den närmaste kommunala skolan om man inte vill göra ett aktivt val. För att fördela platser menar man att huvudmän ska kunna välja mellan olika förtursregler, men att just kötid slopas som möjlig urvalsgrund.

Vidare föreslår utredningen något som var en självklarhet när man först började prata om skolpeng i Sverige, nämligen att det allmänna (= kommunerna) måste försäkras om att det får täckning för de merkostnader som det innebär att man har det yttersta ansvaret för skolplikten.

För det fjärde utvecklar man det problematiska statsbidragssystemet med ett sektorsbidrag som huvudmännen kan söka utifrån en plan om skolutveckling.

Och det sista förslaget handlar om att Skolverket ska ha en tydlig regional närvaro.

Inget av de här förslagen är nya. De har på olika sätt framförts av många utredningar och inte minst skolans alla fackliga organisationer. De är en självklar miniminivå för att vi ska börja komma åt några av de problem som den ideologiserade decentraliseringen och marknadifieringen av svensk skola skapat. Det är också förslag som det borde vara lätt för de flesta partier att sluta upp kring, eftersom de heller inte rör vid tex friskolors vara eller inte vara.

Det kommer naturligtvis att finnas tyckare som menar att kötid är det viktigaste inslaget i svensk skola, eller att det offentliga inte har ett speciellt ansvar för helheten (de senare har ju en allt tuffare tid ju mer pågående epidemi visar betydelsen av central planering av samhällscentrala institutioner), men dessa borde inte nu få sätta tonen i debatten. Det är dags för mer förnuft, helt enkelt.

Jag vill betona igen att dessa förslag har starkt stöd i vad såväl lärarfack som skolledarförbund har för hållning i frågorna, det vill säga hos de som faktiskt jobbar i den här verkligheten. Det är också viktigt att detta är i linje med såväl Skolkommissionen, Leif Lewins kommunaliseringsutredning och de bedömningar som OECD gång på gång har försökt hjälpa oss med.

Låt oss fatta dessa beslut så vi kan börja ha lite ordning och reda i skolan.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Efter beskedet – nu måste vi alla hjälpas åt

Relaterat

Idag meddelade regeringen att undervisningen i gymnasieskolor, komvux och högre utbildning inte ska ske i institutionernas lokaler. Det vill säga att skolor och lärosätens undervisning ska ske på annat sätt än i lektions- och föreläsningssalar.

Detta är en helt exceptionell åtgärd. Det har aldrig tidigare gjorts på detta sätt. Och det kan hända att man inom kort också måste begränsa vilka som ska undervisas också i grundskolan. Min gamle far, som är pensionerad överläkare, säger till mig att han inte har upplevt något som ens liknar detta sedan andra världskriget.

Jag är glad för en sak och det är att Anna Ekström under dagens presskonferens kunde säga att de nu har ett enigt utbildningsutskott bakom sig i vad de nu gör. Detta gläder mig oerhört. För nu är sannerligen inte tiden att bedriva valkampanjer eller positionera sig. Nu står det svenska samhället inför en utmaning som kommer att forma en generation. Nu måste vi stå samlade och arbeta tillsammans.

Det gäller att som i alla kriser lyssna på myndigheter, inte agera på eller sprida desinformation, och att hjälpas åt.

Jag skriver ovan medvetet ”att skolor och lärosätens undervisning ska ske på annat sätt än i lektions- och föreläsningssalar”. För detta är en viktig dimension i detta. Vi måste nu – såväl skolor som vårdnadshavare – hjälpas åt så att våra ungdomar både kan och vill fortsätta lära sig när de nu inte kommer ha vare sig lärare eller kompisar omkring sig.

Ett viktigt stöd i detta är hemsidan skolahemma.se där man samlat tips och stöd för hur man på olika sätt kan utnyttja digital teknik i den nuvarande situationen. Det är bra och viktigt och de som tagit fram denna, bland andra Rise, ska ha en stor eloge för att de agerat så snabbt.

Men kom ihåg att digital undervisning kräver mer än vanlig undervisning. Det vill säga att man kan behöva fundera flera gånger på hur man ska upprätthålla motivationsfaktorer och andra dimensioner som går förlorade när de mänskliga mötena försvinner ur undervisningsmiljön. Och – glöm inte att skicka med elever vanliga läroböcker hem. De är pedagogiskt upplagda och är oberoende av servrar och teknik.

I övrigt gäller samma som i förra inlägget: Keep calm and carry on – och i det ska vi vara mycket mänskliga och ta hand om varandra.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Anna Ekström gjorde rätt – allt annat vore dumt

Igår höll Anna Ekström en presskonferens där hon gjorde vad en ansvarig minister ska göra. Hon följde expertmyndighetens råd. Något annat vore dumt och oansvarigt.

Vi vill inte ha ett annat sätt att leda landet på i sådana här situationer. Expertmyndigheten ser av olika orsaker inte att det är meningsfullt att idag utfärda en generell rekommendation om att stänga alla skolor. Jag har inga kommentarer om det. Jag tycker att de huvudmän och rektorer som gnäller om detta (ursäkta, jag tycker det) och som tycker det är jobbigt med föräldrakontakterna och föräldraoron får finna sig att de är en del av samhället och samhällets krisberedskap.

De skulle önska att någon annan skulle ta ifrån dem deras ansvar. Men så är det inte just nu. Här blir kanske det så uppenbart att det finns ett problem när man börjar betrakta skolutbildning som en kommersiell vara, istället för som en samhällsfunktion.    

Jag har – som alla – en generell oro kring den pandemi vi ser utvecklas. Vi har en situation som jag under mina 59 år inte sett. Det som oroar mig är att man nu i Sverige gett upp smittspårning, genom att man mer eller mindre slutar att testa personer med misstänkt smitta. Jag antar att det beror på att vår sjukvård är – liksom skolsystemet – så fragmentiserad att ansvarsfrågor kring sådant här helt enkelt blivit oklara. Det var ju inte länge sedan som oseriösa företag och dåliga upphandlingar orsakade kris på våra sjukhus – och då helt utan en pandemi.

Jag kan dock inte se att regeringen har något annat alternativ än att följa de rekommendationer som getts av myndigheten. De är ju också väldigt tydliga med att dessa kan ändras. I övrigt måste vi alla i samhället försöka minska smittspridning för att minska konsekvenserna för dem som behöver vårdresurser.

Vi kan inte stoppa epidemin, men med hjälp av försiktighet kan vi minska takten som den sprids, vilket ger sjukvården en chans att hinna med att hjälpa de som behöver vård.

I detta arbete behöver vi också se till att konsekvenserna av pandemin blir så milda som möjligt. Och det är i det ljuset jag skulle vilja rikta en rekommendation till landets lärare. En rekommendation som faktiskt alltid gäller men som kan bli extra tydlig i sådana här tider.

Det finns ett budskap från Anna Ekström om att huvudmännen har en möjlighet att nu vara mer flexibla i hur man ser på läsårsdata, terminslängder, lov etc. Detta för att elever ska kunna få den utbildning de har rätt till. Det andas i detta också så att de ska kunna nå upp till betygskravens formuleringar. Man skulle kunna tänka sig att vi får en hel generation elever som helt plötsligt på grund av en pandemi får lägre betyg än de annars skulle fått.

Men då menar jag att man har missförstått betygsättning i grunden. Betygsättning måste alltid utgå ifrån vilken undervisning eleverna faktiskt har fått. Betygsättning kan aldrig vara en pennalistisk utövning av makt oberoende som sker oberoende av vilka chanser man har haft att lära sig eller vilken undervisning man fått.

Nu, precis som alltid, gäller att den lärare som säger till en elev att den får låga betyg för att läraren inte hunnit undervisa om allt gör fel – moraliskt och etiskt fel – om än inte rent tekniskt.

Det är dags för skolsystemet att bli förlåtande. Vi ska ”keep calm and carry on” – och i det vara mycket mänskliga och ta hand om varandra.

Reagera på inlägget:

Kommunala lärare och skolmänniskor ska vara stolta

I en nyutkommen analys av svenska Pisa-resultat kommer tre OECD-analytiker fram till följande om Sverige:

  • Att lärarbehörighet och lärartäthet har störst betydelse i skolor med svagare socioekonomisk profil.
  • Att vinstdrivande friskolor underpresterar svagt jämfört med kommunala skolor, speciellt i skolor med svagare socioekonomisk profil.
  • Att icke vinstdrivande friskolor är jämbördiga med kommunala generellt men presterar något bättre i skolor med svag socioekonomisk profil.
  • Att skolkonkurrens leder till sämre resultat, speciellt för de socioekonomiskt svaga skolorna.
  • Att Stockholm, Göteborg och Malmö har bättre resultat än övriga landet på grund av socioekonomiska bakgrundsvariabler

Resultaten är oerhört intressanta och visar ett par viktiga saker. Dels är det tydligt att mantrat som upprepats av såväl politiker som huvudmannarepresentanter att ”resurser inte spelar någon roll” är felaktigt. Precis som Jan-Eric Gustafsson med flera kunde visa för länge sedan i rapporten ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola”, så har resurser en viktig och troligen avgörande roll för skolor som har en tuffare uppgift. Det ger en tydlig signal om att ett skolpengssystem måste ta hänsyn till det. Skolpengen kan inte vara lika för alla och troligen kan den inte ens bygga på en linjär kompensatorisk modell.

Det andra är att resultaten som OECD pekade på redan 2015 står sig, det vill säga om man tar hänsyn till elevers bakgrund så presterar kommunala skolor bättre än vinstdrivande friskolor.

Obs, inte lika, utan bättre.

Varför det? Jo, för att de vinstdrivande tar bort lärartid för att kunna gå med vinst, så klart. Speciellt gäller detta för mer utsatta elever enligt OECD:s analytiker. Och detta är allvarligt. I de flesta fall har de fristående skolorna fått extra kompensation genom skolpengen för det uppdrag de har, men de tar ändå undan vinst.

Det tredje är oerhört viktigt eftersom det ibland, med svagt stöd i en IFAU-rapport, hävdas att konkurrens gett bättre skolor generellt. Men OECDs analytiker visar det motsatta. Konkurrens skapar förlorarskolor. De visar också att vinst inte driver kvalitet. Däremot kan det motsatta göra det!

Det fjärde jag noterar är att i Sverige betyder det mycket var du bor. Lärare och skolresurser är ojämlikt fördelade över landet. Bor du i en kommun med stora skatteintäkter så går du i en bättre skola.

Detta får mig att minnas ett Pisa-seminarium för några månader sedan i Finland. Finland har ju i Pisa det absolut mest jämlika av alla skolsystem som deltar i undersökningen det vill säga skillnaden mellan skolor är mindre än i något annat land.

Med på seminariet var en finsk forskare som trodde att jämlikheten skulle börjat försämras i Finland och att det skulle synas i Pisa 2018. Men det hade den inte. Hon hade undersökt om det fanns skillnader mellan olika regioner i Finland men kunde inte hitta någon skillnad mellan hur elever presterade i Helsingfors, norra Lappland eller någon annan region. Detta förutom att Helsingforsregionen hade något högre matematikresultat. Men hennes förväntan kom helt på skam.

Hur kommer det sig? Man arbetar aktivt för ett sammanhållet skolsystem med likvärdighet i fokus. Ett skolsystem där man inte tillåtit experiment med avreglering, skolpeng, skolval, individualisering av löner, konkurrens, vinster, koncerner och marknad.

Reagera på inlägget:

Forskarnas slutsats om förstelärare och löner stämmer inte

Det uppsalabaserade statliga utredningsinstitutet IFAU släppte nyss en både bra och spännande rapport om effekterna av förstelärarreformen. De kan visa att de skolor som fått förstelärare verkar ha påverkats positivt på flera sätt. De får en stabilare lärarkår och statistiskt signifikant högre elevresultat.

Vad som är hönan och vad som är ägget här är kanske inte helt självklart, men det viktiga budskapet är att förstelärarreformen verkar ha påverkat skolor positivt. Att förstelärarreformen varit positiv för lärarna är också något man kan se i boken ”Lärarkåren och förstelärarna” som forskarna Alvehus, Eklund och Kastberg släppt på Studentlitteratur nyligen.

Det här är också mitt intryck från de skolor jag arbetat med eller besökt genom åren sedan reformen. Förstelärarreformen har lett till positiva saker för professionen på flera sätt. Dels har det gett en grupp lärare ett tydligt och starkare mandat. Det vill säga att även om man skulle kunna klumpa ihop lärarna i en hög och avfärda dem kan man inte göra det med dem man utsett till förstelärare. Det finns helt enkelt en statusnivå i titeln.

En annan effekt ligger på det personliga planet. För många förstelärare har det varit ett erkännande att få titeln och det har gett dem ”tillåtelse” att ta det ansvar för utveckling av ämnen och skola som de kanske annars inte riktigt känt sig bekväma att ta utan stöd i en formell roll.

Men det finns en sak IFAU skriver i sin rapport som jag har lite svårt att smälta. De skriver att resultaten är ett bevis för att prestationsbaserade lönesatsningar kan ge skolutveckling. Något de menar de är de första att kunna visa.

Och det är ju sant. För forskning är annars rätt tydlig med att prestationsbaserad lön inte ger positiv effekt på elevers lärande. Ett enkelt exempel är införandet av individuella löner för lärare i Sverige på 1990-talets början. Om det var så att individuella prestationsbaserade löner hade den verkan skulle ju Sverige då börjat utvecklas positivt.

Men det var ju inte vad som hände. Jag tror att de är fel ute i sin analys och att de här är lurade av sin egen bias. (Det känns mer som något man skrivit för att få bli publicerade i ekonomiska tidskrifter än något som faktiskt följer av resultaten om man ser till systemet reformen gjordes i).

Jag tror den stora skillnaden i det svenska systemet som skedde med förstelärarreformen inte handlar om en effekt av prestationsbaserad ersättning och isärdragna löner utan om något helt annat.

Låt mig först säga att oftast när man pratar om prestationsbaserad lön menar man löner med en direkt koppling till resultat. Något sådant system har vi aldrig haft i Sverige, varken förr eller senare.

Sedan är det viktigt att se att man har blivit utvald till att bli förstelärare utifrån en mängd olika aspekter beroende på huvudman. De som har blivit utvalda var också typiskt sett redan ganska välbetalda.

Den stora skillnaden tror jag inte ligger i att man för in mer pengar i ett system med individuella löner, vilket är den slutsats IFAU:s författare verkar vilja dra. Den stora skillnaden med förstelärarreformen i det svenska systemet är inte ersättning baserad på prestation utan att man skapade en statligt erkänd karriär- och lönestege i ett system som i tjugo år saknat det. Det skapade ansvar och roller som påverkat skolan positivt.

Så ja, jag håller med IFAU om att förstelärarreformen varit positiv för skolan. Men inte av de skäl som de anför. Jag är mer inne på Alvehus m.fl:s resultat att det positiva här är en ökad grad av organisation, som påverkat professionen positivt. Därför ser jag också med glädje att regeringen nu tar initiativ till att börja göra verklighet av tankarna om professionsprogram.

Vi behöver brådskande en nationell struktur för lärares karriärs- och kompetensutveckling. Det är vad resultaten från förstelärarreformen visar, inte att det är bra med individuella löner i sig.

Reagera på inlägget:

Sidor