Annons

De här tre frågorna skulle förändra utbildningspolitiken

Jag väljer att lyfta tre disparata saker i det här inlägget. Det första handlar om lärarlöner, det andra om lärares förlorade makt över undervisningen och det tredje om en bra bok om just undervisning. På ett sätt hänger alla de här ihop och om man tog dem på allvar skulle det innebära stora förändringar i utbildningspolitiken.

Jag blev oerhört imponerad och styrkt av nyheten i Skolvärlden om att en skola tackar nej till statliga lönepengar. Det handlar om introduktionsprogrammet på Tingsholmsgymnasiet. Problemet här är naturligtvis inte att det är pengar till lärarlöner utan det sätt staten har valt att fördela dessa på, med enorma löneförhöjningar till några lärare, skillnader som inte går att motivera utifrån att lärarna arbetar ihop som kollegor.

LR:s ombud säger till Skolvärlden: ” Jo det är alltid bra. Men det måste ske på ett sätt där det inte skadar. I det här fallet så skadar det. Det finns inte på världskartan att man kommer att höja upp de andra lärarnas löner till samma nivå”.

Löneförhöjningar som skadar – smaka på det.

Det är så uppfriskande med ett lärarkollegium och en skola som motsätter sig den svenska nyliberala grundtanken att det är individer som ska belönas. Och att man vågar göra det. Jag har skrivit om det bisarra i det (mycket ovanliga internationellt sett) svenska lönesystemet och dess förlängning i sättet att bygga in felaktigt konstruerade ekonomiska incitament i de så kallade karriärreformerna i skolan i många böcker och inlägg.

Tingsholmsgymnasiet synliggör problemen. Tänk så mycket nytta staten skulle ha gjort om man hade kunnat ge löneförhöjningarna till hela den grupp som arbetar med den svåra uppgift de har på introduktionsprogrammet? Och varit med och stöttat den ”vi-känsla” som är avgörande för att en bra skola ska fungera väl?

Det andra jag vill lyfta är en dimension i en ny rapport som Läromedelsförfattarna har tagit fram tillsammans med båda lärarfacken och som också elevorganisationerna stöttar. I den undersökte vi och kan visa på olikvärdigheten i tillgång till läromedel.

En av de slutsatser vi inom Läromedelsförfattarna (där jag är ordförande) har dragit är att det är konstigt att vi i de diskussioner som nu förs om barns läsning inte drar en av de mest uppenbara slutsatserna. Vi kan visa att uppemot 80 procent av de svenska lärarna vill köpa in mer läromedel men inte får. Det finns alltså ett oerhört enkelt sätt att försäkra sig om att svenska barn kommer i kontakt med mer text: ge lärare mer makt över och budget att köpa in läromedel för.

Men det är inte det jag vill beskriva nu utan ett helt annat förhållande som blev tydligt i undersökningen och det är lärares förlorade makt över läromedelsinköp och därmed över sin undervisning. Det är uppenbart att när det gäller tryckta läromedel så kan lärare, om än de inte kan köpa in vad de tycker sig behöva, i alla fall köpa in de läromedel de tillsammans med sina kollegor vill ha inom sin lilla budget. Men detta gäller inte de digitala läromedlen. Där finns en tydlig förskjutning av makten över inköpen till både rektor och inte sällan huvudmannen.

Det här är en oerhört farlig utveckling som lär spä på läraryrkets avprofessionalisering. Vad är läraren? En fri agent som med professionella bedömningar planerar och undervisar, eller en utförare av föreskrivna handlingar?

Det tredje jag vill ta upp är att jag vill rekommendera en bok. Forskaren Åsa Hirsch har nyligen gett ut boken ”Relationellt ledarskap i klassrummet – så skapas magi”. I den utgår hon från dels forskning om undervisning men framförallt från ett rikt material av elevröster om vad elever tycker utmärker en bra lärare.

Det är inga märkliga hemligheter som avslöjas utan boken är bara ett välskrivet, välformulerat och väl grundat försvarstal för den skicklige, engagerade, empatiska läraren och en beskrivning av vad det är sådana kollegor faktiskt gör och hur deras elever upplever att vara i deras klassrum. Och om hur mycket relationen mellan elev och lärare betyder för elevers lust att lära.

Åsa Hirsch beskriver också den frihet som duktiga lärare tar sig. De hänvisar inte till att de måste göra vad Skolverket säger – de undervisar om det de tycker är viktigt på ett sätt som engagerar.

Om jag då ska göra en syntes: anledningen till att jag lyfte de här tre sakerna är att jag menar att om man tar bara dessa tre utgångspunkter och ponerar att jag har rätt i mina observationer, så hamnar man i ganska långt gående slutsatser som faktiskt skulle kräva en stor omläggning av svensk skolpolitik. Det verkliga och faktiska erkännandet av lärarkåren som en profession skulle innebära mer makt över undervisningen. Mer frihet att gestalta undervisning. Och en betoning på kollektivet och en annan lönestruktur (precis som LR lyft). En tydligt framskriven makt över klassrummet och dess verktyg ställer samtidigt (som Åsa Hirsch pekar mot) höga krav på lärarkåren. Frihet att undervisa som man vill innebär inte att kan göra hur som helst, helt enkelt.

Men ska vi ha ett bildat kunskapssamhälle i framtiden måste vi återställa lärarkårens frihet, ansvar och kollegialitet. Och för att det ska ske måste ett statligt ansvarstagande till. Annars fortsätter bara de destruktiva krafterna i nuvarande system pervertera såväl system som undervisning.

Reagera på inlägget:

Rätt hanterat kan det bli en nystart för lärarkollektivet

Relaterat

Jag har tidigare både här på bloggen och faktiskt redan i min första rena skolbok, Barnexperimentet, argumenterat för att Sverige självklart ska ha ett (1) lärarfack. Det är både spännande och positivt att en enig LR-kongress nu beslutat att denna fråga ska utredas på allvar.

Jag har funderat lite över varför Lärarförbundet och dess ordförande varit så tydlig i frågan på sistone men att det varit så tyst från LR. Jag tycker att Åsa Fahléns svar på det idag – att hon låg lågt för att medlemmarna skulle äga frågan på kongressen – var ett väldigt bra svar på detta. Man kan vilja saker men till syvende och sist är det medlemmarna som ska avgöra och det var klokt och demokratiskt av Åsa att ge utrymme för det.

Det finns en mängd anledningar till varför det är viktigt med ett fack. En av dem har varit att det har varit alldeles för lätt för olika politiska intressenter att placera sina tankar i det ena eller andra av de två förbunden och på så vis både splittra lärarna men också att lärarnas politik har blivit för partipolitisk.

Vi står också inför en, vad jag vet, i västvärlden unik lärarbrist. Att då inte kunna stå upp med en röst för de förändringar som krävs för att läraryrket ska bli det yrke det är tänkt vara, det är otroligt kontraproduktivt.

Men lika självklart som det är att ett förbund kan ge en mängd fördelar är att det måste utredas mycket noga hur det ska se ut. En av de viktigaste frågorna som man behöver lyfta är förhållandet mellan de rektorer som är anslutna till Lärarförbundet. Kan en sammanslagen lärarorganisation behålla arbetsgivare under samma paraply? Jag vet inte när jag skriver detta om detta redan är något som är samtalat om. Om inte är det hög tid.

Jag läste den utredning som togs fram inför kongressen och inser att mycket arbete är gjort. Nu gäller det att, om Lärarförbundet fatta motsvarande beslut, sedan var för sig men också tillsammans komma fram till ett fungerande slagkraftigt förslag.

Jag tror att detta rätt hanterat kan bli till en nystart för lärarkollektivet i Sverige. Fackföreningarna krossades, trampades på och splittrades vid kommunaliseringen. Det är dags att det lärarkollektivet blir en kraft igen.

Det är varje lärare därute, i varje klassrum, värd. För ensamma är vi inte starka även om New Public Mangament-ideologerna har velat få oss att tro det. De förbättringar som under hela 1900-talet gjordes för arbetstagare av alla sorter kom genom gemensam kamp för bättre villkor. Och de försämringar vi sett har kommit genom individualisering av arbetsplatsernas villkor. Tillsammans kan lärare vara starka, både i undervisning, på skolorna och i samhället.

För samhället behöver det. Vi behöver vända tillbaka till bildning, till kunskapsförmedling, till den frihet för individer och tanke som bara bra undervisning av skickliga, kompetenta och uppskattade lärare kan ge.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Varför ramlar inte polletten ner?

Skolverkets och SCB:s beslut om att statistik över skolor inte ska vara offentliga är så på en gång både avslöjande och oacceptabla att det är svårt att finna ord.

Oacceptabla eftersom vi menar oss ha ett öppet samhälle, med offentlighetsprincip, öppenhet och transparens. Och så helt plötsligt är en av demokratins centrala institutioner, skolan, en skattefinansierad verksamhet för barn och vuxna, hemlighetsstämplad företagsinformation! Det är inte acceptabelt. Inte på något sätt.

Jag lägger dock inte skulden för detta på SCB och Skolverket, de är myndigheter som tolkar det regelverk som finns. En ekonom har kommenterat det hela med:

”Glöm ej att haveriet hade undvikits om fristående skolor omfattats av offentlighetsprincip och skolor vars bolagsform är oförenlig med öppenhet av det slaget tvingats byta bolagsform. Rätten att driva skola i valfri form bör inte trumfa elevers rätt till fritt, informerat skolval.”

Vi tar det igen: Rätten att driva skola i valfri form bör inte trumfa elevens rätt till fritt informerat skolval. Det är bara att inse att vi har ett skolsystem i Sverige där aktieägarnas och riskkapitalisternas intressen går före såväl elevintressen som samhällsintressen.

Anledningen till detta är det otroligt slarviga politiska hantverk som Carl Bildts regering stod för. Man utredde aldrig konsekvenser av de ideologiskt motiverade marknadsreformerna man hastade fram under några månader. Detta framgår med all önskvärd tydlighet redan i den famösa OECD-rapport från 1992 som Mattias Samuelsson på LO grävde fram (och som jag skrivit om här).

I den riktar OECD:s experter kritik mot hur Carl Bildts regering genomförde sina skolreformer. Man kritiserar den för ”medveten okunnighet vad gäller både riktningen och utfallet av sin politik”[1], och förutsäger att svenskt utbildningsväsende utan tvekan kommer att ”skakas om”. Vilket också utan tvekan har skett. Det är detta som är orsaken till den oacceptabla situation vi nu ser. Naivt beslutsfattande utan konsekvensbeskrivningar.

Det är anledningen. Men det är ju inte det viktiga naturligtvis. Det viktiga är vad vi ska göra åt det. Och då undrar jag: Varför ramlar inte polletten ner? Hur länge ska vi ha den situationen att vi är ensamma i världen om att se skolan som en marknad i första rummet och samhällsinstitution i andra?

Vinner Trump ett val till kommer USA troligen på allvar röra sig i den riktningen och börjar montera ner sitt offentliga skolsystem. Den råa kapitalism som var Milton Friedmans dröm och som blev Pinochets politik i Chile, och som fortfarande är en av grundbultarna i det svenska skolsystemet, den är nu också Trumps och hans vänners politik. Fint sällskap? Inte.

Ska vi lappa och laga detta? Nej, förbjud bara aktiebolag som verksamhetsform så är det här problemet löst. Vem skulle bli ledsen? Ingen, förutom några miljonärer som hittills skrattat hela vägen till banken över den svenska naiviteten.

* * *

[1] “…a degree of purposeful agnosticism as to both the directions and the outcomes of policy”  OECD (1992). Review of Education Policy in Sweden. Examiners’ report and questions. DEELSA/ED(92)5. Paris, OECD.   s.9 och “…leave no doubt that education in Sweden is in for a serious shake-up”.

Reagera på inlägget:

Betygsutredningen ett genomtänkt fall framåt för svensk skola

Relaterat

Betygsutredningen som presenterades idag är ett väl genomtänkt fall framåt för svensk skola, tycker jag. Utredaren pekar på en del saker som jag och många andra har menat vara problem, som kursbetyg och kunskapskravens snedvridning av undervisningen.

Man ska komma ihåg att det kursbetygsystem vi haft på gymnasiet aldrig på allvar utreddes varken vid införandet eller senare. När nu en mängd generationer elever har fått leva med dess brister kommer nu en utredning som pekar på det självklara: kursbetyg skadar undervisningens långsiktighet.

När man nu föreslår förändringar är man också klok nog att föreslå ett system där ett underkänt på sista nivån inte ska innebära ett sänkt slutbetyg. Man ska alltså inte förlora på att ta en högre kurs (men frågan är om inte elever snabbt kommer att inse att man därför tjänar på underkänt jämfört med ett lägre betyg). Men även med den invändningen är det glädjande att utredningen skisserar ett system där lärare och elever har tid på sig att utveckla kunskaper.

Detsamma gäller också de resonemang man för kring vad man kallar för ”kompensatorisk” betygsättning.

Sammanfattningsvis kan man säga att utredningen stödjer en professionell bedömning framför den avbockningskultur som etablerats i svensk skola det senaste decenniet. Lärare har jagat belägg, informerat om kriterier och trott sig behöva samla in underlag för varje del av kunskapskraven. Undervisning har ersatts av för vad Majsa Allelin i sin avhandling kallar ”kriterieförmedling”.

För att markera bytet av filosofi i bedömningarna föreslår utredningen byte till betygskriterier istället för kunskapskrav. Javisst, varför inte? Men det viktigaste är naturligtvis hur de och reglerna kring dem är formulerade.

Ett eventuellt införande av ämnen och ämnesbetyg innebär att gymnasielärare till sist får den reform som vi förberedde oss för redan 2007. Jag var då lärare i Gävle. Jag minns hur vi såg fram emot ett mindre snuttifierande betygssystem och besvikelsen när Jan Björklund blåste av den.

Nu, 13 år senare, finns det en utredning som vägen tillbaka på det spåret. Jag tror att det i hela samhället och i breda politiska läger kommer finnas stöd för denna förändring. Det är i så fall bara att gratulera elever, lärare och det svenska samhället.

Vi behöver en skola där man får bygga kunskaper som tar tid att bygga och där man bedöms efter vad man kan och inte efter vad man inte kan.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Varför har lärare och rektorer så olika uppfattning om arbetsvillkor?

Relaterat

Kenneth Nordgren med flera forskare från Karlstad universitet skrev den nionde augusti på DN-debatt om att rektorer och lärare verkade ”leva i skilda världar”. Kortfattat menar de att deras forskning visar att:

  • Lärarna anser att arbetstiden inte räcker medan rektorerna menar att tid finns.
  • Lärarna saknar tid för samarbete men rektorerna menar att tiden finns.
  • Lärarna menar att de sällan deltar i systematiskt formativt arbete men rektorerna menar att detta sker ofta.

Till exempel menade bara 10 procent av lärarna att de varje vecka arbetar systematiskt för att utveckla undervisningen och nära 30 procent av lärarna menar att de aldrig gör detta. Men bland rektorerna menade drygt hälften att ett sådant arbete sker ofta på deras skolor och endast 10 procent valde svarsalternativet ”i mycket låg grad” för denna fråga.

I en undersökning som vi på Läromedelsförfattarna har medverkat i och som inom kort publiceras ser vi samma skillnader mellan rektorers och lärares uppfattning om saker inom andra områden.

Forskarna från Karlstad menar också att lärare och rektorer inte riktigt menar samma sak med planering och efterarbete. Rektorer tycks, enligt dem, ofta uppfatta sådant arbete som ganska allmänna sysslor. Detta menar forskarna återspeglas i organiseringen av den arbetsplatsförlagda tiden, där lärare i huvudsak är indelade i ämnesövergripande arbetslag. Men, menar de, för lärare hör det i högre grad till undervisningens specifika ämnesinnehåll.

De skriver: ”Ska lärare samplanera lektioner i exempelvis historia behöver det ske med andra historielärare. Problemet kan vara att ämneskollegorna inte finns inom samma arbetslag eller inte är undervisningsfria samtidigt”. Vad de skriver är intressant och viktigt ur flera perspektiv.

I ett övergripande perspektiv kan man fundera över vad det är som gör att svenska lärare och rektorer nu skiljer sig så från varandra i uppfattningen om villkoren för lärares arbete?

Har rektorerna kommit för långt från lärarnas vardag? Är det ett annat normsystem som byggs upp bland rektorer än bland lärare? Vill vi ha det så? Har den i Sverige nu långt drivna utvecklingen av rektorsjobbet som en egen profession gått för långt? De flesta rektorer börjar som lärare, men vad händer sedan? Får resultatstyrning och marknadstänk ett så starkt genomslag från styrkedjan att rektorer tappar kontakten med golvet? Är det en rädslekultur som gör att lärarna har lärt sig att inte berätta hur det egentligen är?

Jag har lite svårt att förstå varför det skulle vara så här om det inte finns tydliga systemeffekter som slår igenom eftersom de flesta rektorer spenderar mesta delen av sin arbetstid på sina skolor. Det borde helt enkelt vara bättre.

Ett annat intressant perspektiv och som forskarna nämner är indelningen i arbetslag kontra ämneslag, något som rektorer och systemet drev mot väldigt starkt under många år. Jag, Andreas Ryve och Kirsti Hemmi menade i ”Skola på vetenskaplig grund” (Natur & Kultur 2016) att detta troligen varit olyckligt, något som Karlstadforskarna nu också uttrycker.

Att rektorer ofta har denna syn beror kanske också på detta avstånd från den undervisande verkligheten hos rektorer?

Men det är en falsk dikotomi att tro att ämnesfokus inte är elevfokus. För en lärare i matematik är hur man undervisar i matematik faktiskt avgörande också för klassrummets kultur och trygghet.

Forskarna menar vidare att lärares planeringstid är viktig och avgörande för undervisningens kvalitet. Att den respekteras är också viktigt för arbetsplatsens sammanhållning och funktion. Om lärarna inte upplever att rektor delar deras uppfattning om jobbets utmaningar och förutsättningar finns ingen dialog och inget verkligt eller gott ledarskap.

Tänk er liknelsen med lärare som inte respekterar sina elevers arbetsförhållanden (något som faktiskt är väldigt vanligt, inte minst inom gymnasieskolans teoretiska program!). Det skulle vi inte se som gott ledarskap i klassrummet.

Karlstadforskarna avslutar med: ”Den viktigaste frågan är därför inte vem som har mest rätt i sin upplevelse av tid – utan hur lärares planerings- och efterarbete kan organiseras på ett adekvat och flexibelt sätt. Dessa arbetsuppgifter är kvalificerade och behöver uppmärksammas som avgörande för undervisningens kvalitet, men också för en välfungerande skolorganisation.”

Det är bara att hålla med.

Men frågan kvarstår: Hur ska denna typ av forskning kunna leda till förändring?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor