Annons

Centerns förslag om obehöriga lärare är en rysare

Centern gick i DN ut och presenterade vad de menar är deras nya utbildningspolitiska program. Det är indelat i fyra punkter och de säger sig med detta vilja åtgärda svensk skolas stora problem, som de glädjande nog erkänner är den minskade likvärdigheten och lärarbristen. Glädjande i så måtto att om man inte erkänner vad som är fel är det väldigt svårt att göra något åt ett problem.

Dock nämner de inte med ett enda ord den starkt ökande skolsegregationen och inga av deras förslag är riktade mot detta. De nämner januariöverenskommelsen men skriver inget om det beslutsunderlag om förstatligande av skolan som finns med där.

Vad är det då de föreslår och är det bra?

1) En lärarutbildning med stark vetenskaplig koppling. Jag tror egentligen inte att de tror att utbildningen på våra högskolor inte har det. Annars menar de att alla de universitet och högskolor som bedriver lärarutbildning är renons på vetenskaplighet. Det blir lite tokigt i så fall. Men vad de faktiskt menar – och som jag helt och hållet ställer mig bakom – och det på en bas av mycket forskning är att vi bör ha en lärarutbildning som tydligare är inriktad på läraryrkets praktik. På hur man undervisar, med bra handledd praktik etcetera.

Det finns en lite rolig paradox i detta. För det man då efterfrågar är egentligen en utbildning som bygger lite mindre på studiet av vetenskapliga teorier och mer på beprövad erfarenhet. Jag håller alltså med dem i sak men tycker att de formulerar sig lite slarvigt. Låt säga att de till övervägande del får godkänt på det här betygssteget. I dagens svenska skola är vi ju mer intresserade av att elever resonerar än hur bra.

2) Bättre stöd för obehöriga lärare för mer likvärdig undervisning. Detta är en riktig rysare. Bara för att man säger likvärdig betyder det inte att det är vad det blir. Vad de egentligen säger är att vi ska permanenta en situation där inte utbildad personal utför lärares arbete. Och att de lärare som är utbildade inte ska vara i närheten av dessa klassrum. Detta är en ambitionssänkning gentemot nu, som sänker kraven på systemet att åtgärda lärarbristen och som bara kommer att permanenta olikvärdigheten. Här vill Centerpartiet nog bara vara snälla mot sina förtroendevalda ute i kommunpolitiken som inte ser någon lösning på det staten skapat genom kommunalisering, avreglering och marknadsreformer. Klart underkänt på den här punkten.

3) Ökat fokus på kunskap och central granskning av läromedel. Här måste jag först foga in en friskrivningsklausul. Som ordförande i Läromedelsförfattarna, SLFF, är jag starkt partisk i frågan om läromedels betydelse. Jag är oerhört glad över att frågan lyfts. Inte ens bra lärare klarar sig utan hjälp av ett bra läromedel. Hur ska icke lärarutbildade personer kunna ta hand om undervisningen i våra klassrum utan hjälp av ett pedagogiskt genomtänkt material och bra lärarhandledningar?

Vi vet från internationell forskning att läromedel har en viktig roll för lärare med inte så mycket didaktisk- eller ämneskunskap. Centerpartiet pekar här på en mycket viktig fråga. Inte minst eftersom vi har haft en mer eller mindre läromedelsfientlig diskurs i decennier. Svenska lärare har fått lära sig att man är en duktig lärare om man inte använder läromedel. Vilket varken är sant eller bra, utom för de som använt detta som budgetregulator.

En läromedelsgranskning skulle nog kunna vara bra för att lyfta läromedelsfrågan, men det är ju inte detta som är det egentliga problemet. Problemet är att lärare ofta inte får köpa de läromedel de vill och att elever inte längre har rätt till gratis läromedel. Så var det faktiskt en gång i den svenska skolan. Så här få Centern ett stort plus i kanten för att de lyfter frågan men ett minus för att de inte ser det problem svenska lärare och elever faktiskt har.

4) Stärkt ledarskap för lärare, rektorn och skolchefer. Förutom att det är konstigt att det bara rektor som är i singularis innehåller texten inget om lärare och en besynnerlig skrivning om rektor. Rektor har ju i svensk skollag redan en oerhört stark ställning och ett väldigt starkt mandat. De är enligt lag ansvariga för sin inre organisation med mera. Jag förstår helt enkelt inte vad Centern menar. Men däremot håller jag med om att rektorer bör ha varit lärare (dvs återgång till hur det var innan 90-talets reformer) och att skolchefer bör ha en utbildning så att våra skickliga rektorer leds av personer med garanterade kunskaper i systemet. Men faktiskt inte bara de utan också utbildningsnämnder i alla kommuner och styrelser i friskolor. För det är faktiskt de som bestämmer.

Som helhet tycker jag alltså att man ganska ofta resonerar i rätt riktning, men att man missar systemfrågorna och är lite luddiga i sina resonemang. Ni vet, det är som en elev som man ser vill men inte når riktigt ända fram. Ska vi säga ett sammanvägt C? Ni vet med om man får göra en sådan fast någon del i matrisen inte är ifylld…

Centern är inne och snuddar vid vad som är pudelns kärna. För om staten utbildar lärare, rektorer och skolchefer – varför är det då inte staten som har ansvar för dessa kategorier? Om huvudmännen ändå inte klarar av det här jobbet kanske det är bättre på många sätt att staten tar tillbaka makten över skolan. Kanske vi då också på allvar kan ge tillbaka läraryrket dess status och återställa, den i skollagen faktiskt centrala, likvärdigheten i skolsystemet?

En mycket gammal devis i svensk lagstiftning är ”Land ska med lag byggas”. Land byggs inte med fromma förhoppningar. Inte med sköna visioner och vädjanden. Man måste faktiskt bestämma. Om Centern menar allvar med läromedels betydelse går det att ordna fort. Man skriver helt enkelt igen in den rätt till gratis läromedel av hög kvalitet som en gång fanns i skolförordningen. Bums har lärare ett verktyg att hävda sina elevers och sin egen rätt till ett bra material att arbeta utifrån. Sedan får dessa gärna vara granskade, men varför då inte också godkända? Vem ska välja de dåliga böckerna? Varför ska någon ha den rätten? För att vi i Sverige inte vågar bestämma något?

Och – om man menar allvar med att man vill göra något åt lärarbristen bör man skriva en lag som säger att staten har ansvaret för lärarkåren och rektorerna, samt att alla kommuner ska ha en statlig skolchef.

Svårare är det inte.

Reagera på inlägget:

Så kan vi bygga den unga generationens lust till ett av samhällets viktigaste yrken

Relaterat

I pocketupplagen av ”Barnexperimentet” (som kom ut 2014) skrev jag:

”Problemet är inte bara att de lärare som finns inte är utbildade. De som har utbildning går nu i rask takt i pension samtidigt som påfyllningen är otillräcklig. I år läser ett knappt trettiotal till grundskolelärare inom NO och teknik på landets lärosäten. Men 350 kommer att gå i pension samma år.

Rektorerna ute i landet börjar bli mycket medvetna om situationen. Det fanns hösten 2013 mycket få förstahandssökanden till landets lärarutbildningar för grundskolans högstadium i dessa ämnen. I ämnet kemi var det 12, teknik 16 och fysik 20 sökanden. Våren 2014 finns det till biologi 3 och till matematik 24 förstahandssökanden till lärare i grundskolans högstadium. I vissa ämnen är det så lågt tryck att det inte ges några kurser som i exempelvis kemi, teknik, fysik samt franska och tyska.”

Och:

”Ungdomar har redan nu, precis som de nuvarande lärarna, en mycket positiv inställning till yrket. Det är de professionella ramarna, arbetsförhållandena och lönen, som de inte är nöjda med. Enligt en annan rapport har de studieinriktade studenterna försvunnit från utbildningarna och medelbetygen från gymnasiet sjunkit hos de sökande, vilket beror på sjunkande lönenivåer och på att yrket har fått mer karaktär av omsorg än kunskapsförmedling.”

Och så läser jag nu 2019 i Skolvärlden, alltså fem år efter att jag skrev det ovanstående:

”På andra ämneslärarutbildningar för gymnasiet kan nämnas att Lunds universitet i höst har fem personer intagna på inriktning fysik, Luleå tekniska universitet har tre intagna på matematik/fysik och åtta på svenska/historia, Stockholms universitet har tre intagna på både geografi/religion och svenska/tyska, Mittuniversitetet har sju intagna på svenska/engelska och fem på svenska historia, och så vidare”

Redan 2012 frågade jag en dåvarande statssekreterare om inte situationen var en katastrof. ”Jo” svarade han. Och jag stod där och undrade: ”Men vad gör du då? Hur bör man agera i katastrofsituationer?”.

Jag kan konstatera att svenska regeringar av olika färger och schatteringar inte har kunnat komma åt den lärarbrist som hotar den svenska skolans samhälleliga uppdrag. Vad bör man göra i en katastrofsituation? Jo, då får man lägga sina käpphästar åt sidan och ompröva. Man kan ju börja med att erkänna att det som lett till detta, lärares tidsavtal, kommunalisering och individualisering av lärarlöner, var ett stort misstag.

Och sedan börja därifrån – hur kan man bygga tillbaka en ung generations respekt för och lust till ett av samhällets viktigaste yrken?

Det är enkelt:

  • Inför ett professionsprogram med fasta lönenivåer och belöning för tjänsteår – kanske kopplat till en rörlig mindre individuell del.
  • Återinför undervisningsskyldighet som begrepp för de högre stadierna och gymnasiet.
  • Bygg styrdokument som talar om kunskap och som har en bättre teoretisk förankring.
  • Var tydliga med lärares autonomi i betygsättning och ge dem verktyg professionen kan använda för nivellering av prestationer.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Den allvarliga frågan som inte får synas i Almedalen

Relaterat

Två seminarier var ovanligt bra i Almedalen igår. Det var dels Lärarförbundets debatt om hur vi ska få fler lärare och hur man ska kunna minska administrationen. Typiskt för den debatten var dock politikernas tafatthet. En tafatthet som inte beror på bristande varken insikt eller vilja, utan för att den nationella nivån faktiskt inte har något att säga till om.

Man kan på riksnivå tycka hur mycket som helst om detta men det är inte där besluten fattas. Också där bashade framförallt borgerliga politiker statsbidragen i svensk skola. Också där utan att göra någon analys av att de själva är skyldiga till många av dem och att de faktiskt införts eftersom huvudmännen inte gjort vad de ska. Vad är oddsen att huvudmännen nu helt plötsligt ska göra det?

* * *

Den andra debatten som var bra var Lärarnas Riksförbunds stora lansering av ett förslag om statlig finansiering av skolan. Ett beslutsunderlag om förstatligande finns ju i januariöverenskommelsen och ett rimligt utfall av denna borde ju vara just ett förslag om ett sektorsbidrag.

Här blev de två efterföljande debatterna väldigt intressanta ur någon sorts metaperspektiv. Politikerna var försiktigt avvaktande till förslaget från olika utgångspunkter. Moderaternas Kristina Axén Ohlin mest för att hon var rädd för stora reformer. Men hon diskuterade utifrån ett helt förstatligande och inte utifrån det förslag LR faktiskt lade fram. Jag tycker det vore självklart för moderaterna att se på skolan som en nationell angelägenhet och att det skulle bli mer ordning med en statlig finansiering. Jag vet också att både lärare och rektorer skulle välkomna ett sådant system. Däremot tror jag själv inte på att staten ska ta över det direkta arbetsgivaransvaret – men att den via sektorsbidrag bör utöva mer direkt makt i skolan, över till exempel lärares arbetsförhållanden, är självklart.

Politikerdebatten följdes av att SKL och Friskolornas riksförbund fick säga vad de tyckte om förslaget. Här blir det väldigt konstigt. För dessa två har en form av ohelig allians jag inte förstår.

Jag tror att många kommuner skulle välkomna ett sektorsbidrag. Det framgår också av LR:s undersökning. Det skulle också kunna förenkla och styra upp det kaotiska tillstånd vad gäller skolpeng till friskolor, där det pågår någon sorts katt och råtta-lek mellan kommuner och friskoleföretagen. Där de senare bedriver tusentals rättsärenden för att tvinga kommuner att ge dem mer pengar (som de kan sedan kan ta ut i vinst). Staten är nog en rimligare motpart till Kunskapsskolan, Internationella engelska skolan och Academedia än enskilda kommuner.

* * *

Men den som stack ut mest i den debatten var Friskolornas Riksförbunds vd Ulla Hamilton. Hon argumenterade mot en socioekonomisk fördelning i ett sektorsbidrag. Hon gjorde det genom att hävda att forskning visat att socioekonomi inte spelar lika stor roll som förväntningar för skolresultat.

Det är häpnadsväckande att Friskolornas Riksförbund på detta sätt både argumenterar mot gällande skollag – som stipulerar socioekonomisk fördelning – och samtidigt far med osanning. Det är känt sedan länge att socioekonomiska parametrar spelar en mycket stor roll för elevresultat, och att dessa vida överstiger förväntanseffekter.

Jag kan inte förstå vad friskolesektorn tjänar på att deras främste företrädare far med osanning i debatter. Det gör mig också orolig, för vilka politiker förser de med åsiktsunderlag?

* * *

Apropå friskolor: Varför får de idéburna friskolornas riksförbund aldrig vara med i debatter. Varför hörs inte deras röst? Varför bjuds inte de in? De har en helt annan syn på en hel del frågor och är för de flesta ett mycket smakligare alternativ än vinstkoncernerna. Jag tycker att deras åsikter borde synas mycket mer, även om de är färre.

* * *

I övrigt har jag två observationer till. Den ena är att det är ett sant nöje att lyssna till Anna Ekström i alla dessa sammanhang. Hon är fenomenal på att vara både saklig, djupt kunnig, balansera ministeruppdraget med partipolitik samtidigt som hon är personlig. En ovanlig minister.

Men min avslutande reflektion är mycket allvarligare och samma som andra år. Det finns en fråga som ständigt försvinner i Almedalen. En fråga som liksom bara inte får synas. Och det är segregationsfrågan. I slutet av Lärarförbundets debatt nämnde visserligen Vänsterpartiets representant Ilona Szatmari Waldau den, men det var också den enda gången. Ändå är det den som kanske är svensk skolas allra obehagligaste fenomen.

Jag pratade för några veckor sedan med professor Richard Elmore som varit flera gånger i Sverige för att studera skolan här. Nu senast 2015 som en del av OECD:s expertgrupp. Han sa att det mest obehagliga med det senaste besöket var vad föräldrar sa. De uttryckte tydligt att det som var bra med skolvalet var att de slapp ha sina barn med de där ”andra”. Det var något som överhuvudtaget inte förekom när han var här 1992 till exempel.

Kittet i befolkningen börjar vittra ner. Hur kommer det sig att det som lyser i ögonen på utomstående betraktare osynliggörs av oss?

Vad gör marknadsskolan med oss som medmänniskor och samhällsmedborgare?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sluta idka välgörenhet mot oss som har det bra

Är, för jag vet inte vilket år i ordningen, i Almedalen igen. Samma trängsel, samma åsiktskommers.

Men i år känner jag mig lite motvals. Det är så många som klagar på Almedalen eller säger att den är på väg utför. Då blir jag automatiskt för.

Ja, det finns en mängd problem med Almedalen. Det finns något djupt odemokratiskt med att en elit träffas på en ö för att diskutera samhällsfrågor. Men det är också den enda plats jag känner till där vem som vill kan gå och lyssna på en minister, sitta några meter ifrån och göra det flera gånger på en dag.

Det är också en plats där man kan gå förbi rum på rum fulla av människor som lyssnar när någon berättar något. Det är helt enkelt en plats där det pågår en väldig mängd undervisning. Så klaga inte för mycket, det finns också något mycket gott med detta.

Med detta sagt skulle jag vilja ge en mycket enkel reflektion över ett seminarium jag var på. Det anordnades av SKL och handlade om den nationella och lokala nivån.

Det var väldigt tydligt att SKL som vanligt tyckte att staten skulle sluta lägga sig i. Det var ett starkt fokus på statsbidragen till skolan. Det lät på SKL som om det var ett problem att de fick mer pengar. Detta eftersom administrationen av dem tog så mycket tid.

Men det vore kanske på sin plats att påminna om att bidragen finns eftersom huvudmännen inte har gjort vad de ska. En frustrerad nationell nivå, som på grund av systemets decentralisering, inte har några maktmedel har försökt använda moroten – bidragen – istället för piskan – beslutsfattandet.

Det kanske får vara ett slut på det. Ge kommunerna och huvudmännen pengarna – men ställ tydliga krav på hur de ska användas. Enklast sker det genom ett nationellt finansieringssystem för skolan med åtföljande krav på vad pengarna får användas till.

Men utgångspunkten för seminariet var att man har räknat ut att det kommer att saknas 90 miljarder till välfärden. Var ska de pengarna hämtas? var frågan.

Det är denna ”verklighet” som styr kommunernas besparingskrav – de som lärare har demonstretat om över hela vårt land. Hur ska styrningen se ut för att det ska fungera?

Men när jag hör det funderar jag över vem man försöker lura.

Det var därför jag satte ”verklighet” inom citattecken. För detta är en skapad verklighet. I själva verket lever vi i ett av västvärldens mest framgångsrika länder ekonomiskt sett. Och om man istället för att idka välgörenhet mot sådana som mig (och många av er som läser detta) skulle vi inte ha den krisen framför oss.

Hur då? Jo de så kallade jobbskatteavdragen, varav det sista beslutades av M och Kd tillsammans med Sd, skulle om de drogs tillbaka ge ungefär 99 miljarder kronor per år i statskassan. Utan dem skulle vi alltså inte behöva ha några besparingar.

Om man till det lägger de bidrag, som vi som har råd, får för ROT- och RUT-tjänster skulle vi kunna satsa ännu på de skolor som nu har det tufft.

Lärare borde börja demonstrera mot Kd, M och Sd istället, är en enkel slutsats. Så sluta idka välgörenhet mot oss som har det bra – så kan vi bygga ett bättre samhälle för fler.

Reagera på inlägget:

Börjar det självklara bli uppenbart?

På ett sätt känns det sorgligt att gång på gång behöva skriva det självklara, det som alla betraktare utifrån ser och det som vi borde åtgärdat för länge sedan. Å andra sidan är det ju så att det uppenbara till slut blir synligt för alla. Detta var min första tanke när jag såg Svenskt Näringslivs senaste inlägg i skoldebatten. Under lång tid har de bara förespråkat ett helt skolföretagarvänligt perspektiv. Det vill säga de har verkat som en lobbygrupp för ett väldigt snävt ekonomiskt intresse. I sin senaste rapport tar de ett mer övergripande perspektiv och de sällar sig då till den överväldigande majoritet som nu ser en statlig finansiering av skolan som ett självklart nästa steg för den svenska skolan.

Att man fortfarande från näringslivets sida inte kan se att skolval i sig är problematiskt är intressant. Jag undrar om det är representativt för näringslivet egentligen. Vem, utom vissa skolföretagare, vinner på att skolan inte förmår ta hand om alla begåvningar i ett allt mer segregerat system? (Se gärna min och German Benders rapport om segregation på högstadiet). Inte minst eftersom till exempel OECD allt tydligare uttrycker en tvekan över skolval i offentliga skolsystem. I deras senaste ”Pisa in Focus” är de nu tydliga med vad de ser vara effekten av skolval. De skriver: ”Länder där urvalsprincipen närhet till bostad tenderar att ha skolor med mer liknande socioekonomiska profiler. Däremot tenderar missgynnade studenter att vara samlade i ett begränsat antal skolor i länder där detta inte sker”. Det vill säga de ser effekter av boendesegregation där man har bara närhetsprincip, men en stark negativ segregation (bortval) där det finns skolval. Man avslutar med ”Utan lämpliga bestämmelser kan skolvalsprogram leda till större socioekonomisk segregering mellan skolor om bara rika familjer utnyttjar det större antalet tillgängliga alternativ och om översökta skolor kan ”skumma av” de med de högsta prestationerna. Att ge fler alternativ till föräldrar är kanske inte tillräckligt för att minska social segregation över skolor. Att balansera skolans val och eget kapital kräver att skolvalet regleras så att skolor konkurrerar om kvalitet snarare än på selektivitet.” Det vill säga samma tydliga besked som OECD gav till Sverige både 1992 och 2015: För att skolval inte ska fungera segregerande måste det regleras. Och när det förs fram i Sverige så ropar friskolelobbyn ”– de vill göra skolvalet till lotteri”. När det de facto är det motsatta. Vi vill göra skolan mindre till ett lotteri, och mer till en grund för en meritokrati.

Svenskt Näringsliv vill också ha central rättning av nationella prov och reglering av betygsättning i förhållande till resultaten på dessa. Jag är tveksam till om en dålig medicin är en bra metod att komma tillrätta med en felaktig diagnos. Vad menar jag? Allt för hård styrning av betyg efter resultat på prov (vars kvalitet kan ifrågasättas) kan vara ett verkligt blindspår. Betyg satta av oberoende skickliga lärare är en viktig och oersättlig grund för bedömning av prestationer och inlärning. Behovet av kontroll finns på grund av den marknad skolan blivit i Sverige. Det är sjukdomen som borde åtgärdas. En tydlig illustration finns i Göteborg där en förälder gjorde en analys och lade upp på Facebook:

Dvs problemet är marknaden. Medicinen är att ta bort de korrumperande elementen: allt för kraftfull skolpeng/skolvalsmekanism och vinstintresset. Då blir den dåliga medicinen onödig och vi kan återgå till att arbeta professionellt i skolan med de här frågorna. Svenskt Näringsliv måste sluta bete sig som försvarare av detta och se till sina företagares verkliga intresse i ett skolsystem vilket är bra utbildning till alla svenska barn och ungdomar.

I USA som inte i någon delstat har ett så brutalt marknadssystem som Sverige, finns en stark och levande diskussion kring de friskolor, charter schools, som där är relativt vanliga (beroende på delstater och skoldistrikt. USA är inte ett skolsystem utan 15 000…). Dessa liknar mer en form av entreprenadskolor, dvs de verkar ofta under någon form av begränsande, upphandlingsliknande kontrakt. Där har man till exempel identifierat följande problem med Charterskolor:

1. Charterskolor skapar ekonomisk press på det offentliga skolsystemet. Detta eftersom pengar läcker ut ur detta på grundval av skolpengsmodeller. Man kan inte skära ner i lokal- och personalkostnader per elev.
2. Charterskolor förstärker segregationen.
3. På grund av positivt urval till charterskolor stigmatiseras offentliga skolor som dåliga.
4. Charterskolor utnyttjas för att på olika oetiska sätt tjäna pengar.
5. Det verkar som friskolor inte ger bättre resultat.
6. Skolpengssystem finansierar religiös och social segregation.
7. De som är för charterskolor tar de pengarna från det offentliga systemet istället för att tillföra pengar.
8. Idén om charterskolor bryter ner tanken på skola som en gemensam nytta.
9. Diskussionerna om detta tar fokus bort från de viktiga frågorna och problemen i skolsystemet.

Vi känner igen alla de här punkterna från vad som hänt i Sverige. Bara att det skett i större skala här. Varför har vi inte en intelligent debatt om detta? Hur kan det komma sig att detta inte är en viktig diskussionspunkt för svenska borgerliga partier? För de som har de åsikter jag redogjort för från OECDs sida eller i den amerikanska debatten är inte socialister. Detta är main stream-tankar i de flesta länder i världen. De flesta länder tycker man ska bygga ett skolsystem på en förnuftig och rationell bas, och som en del av ett samhällsbygge i första hand.

Precis som OECDs analytiker 1992 påpekade gjorde vi så en gång i Sverige. Se gärna mina två blogginlägg om detta här och här. Istället valde Sverige att på ideologisk bas förändra ett av världens bästa skolsystem. Och det utan en plan och utan något egentligt mål. En av de som då mottog den försvunna rapporten var Beatrice Ask. Om ingen annan vill svara på hur det kom sig att man struntade i OECDs varningar, och dessutom inte diarieförde rapporten, så är hon fortfarande aktiv politiker och bör göra det.

Reagera på inlägget:

Sidor