Annons

Det jag läst om formativ bedömning skulle påverka mest

Jag har många gånger tänkt att det som allra mest skulle påverka min undervisning (om jag gick tillbaka till läraryrket) skulle vara det jag läst om formativ bedömning.

Anledningen är att det sättet att se på undervisning tydligt pekade ut min roll som agent för elevernas lärande och mitt ansvar. Mitt ansvar att till exempel ta reda på elevernas förkunskaper innan jag levererar undervisning till dem. Eller mitt ansvar att hela tiden undersöka och reflektera över om jag med min undervisning når de mål jag satt upp för deras lärande. Att fokus är på hur undervisningen skapar det lärande jag har som mål.

Jag kan bli bekymrad. Vi hade decennier av fokus på elevaktivitet där undervisning faktiskt sågs som något som inte fungerade. Skolverket skriver om hur man på 1990-talet menade att kunskap inte kunde föras över från en person till en annan – dvs att läraren som kunskapsförmedlare inte bara var omodern utan också helt verkningslös. I dag vet vi tack och lov att så inte är fallet.

Men sedan kom istället via staten kunskapsmatriser, förmågor och en (felaktig?) förståelse av att formativ bedömning handlar om att elever ska försöka anpassa sig till våra kunskapskravsmatriser. Istället för elevaktivitetsfokus hamnar vi då i ett bedömningsfokus. Varför slirar vi hit och dit och missar det väsentliga – hur man undervisar så att barn och ungdomar lär sig något?

Jag pratade med en ursprungligen finlandssvensk forskare häromdagen om finska läromedel. Hon menade att skillnaden mellan Finland och Sverige var att finska läromedel var framtagna tillsammans med forskare och mycket mer riktade sig till läraren än motsvarande svenska läromedel. De innehåller påfallande ofta också verktyg för att diagnosticera elevers kunskaper och idéer för undervisningen. Läraren har ett tydligt ansvar för elevernas lärande men får i det arbetet ett direkt stöd av läromedlet.

Jag funderade över hur det ser ut i svenska läromedel. Hur skapar jag till exempel förståelse för gaslagen? För den oinitierade är det förhållandet pV=nRT eller för den som inte kan kemiformelspråket: Trycket (p) multiplicerat med volymen (V) står i ett förhållande till antalet molekyler (n) och temperaturen (T). Detta gör att om du vet temperaturen, volymen och trycket så vet du också hur många molekyler det finns i ett kärl genom att n= PV/RT (R är en konstant som gör att det blir rätt enheter och storlek). Oerhört fascinerande egentligen. Det gäller för alla gaser. Kan du mäta volymen, trycket och temperaturen kan du alltså räkna molekyler.

Men hur undervisar jag så att alla mina elever förstår detta? Då måste jag skapa förståelse för hur molekyler i gaser beter sig och att temperatur hänger ihop med hur fort molekylerna rör sig och krockar med varandra, att trycket är ett mått på hur många molekyler som krockar med kärlets väggar etc. Det är ett exempel på ett specifikt begrepp i ett ämne.

Ett typiskt svenskt läromedel i kemi består av två delar. En bok som är riktad till eleverna och en laborationspärm till läraren. I det skiljer sig ett kemiläromedel på många sätt från många andra ämnen – det finns ett material till stöd för en del av lärarens arbete nämligen laborationerna.

Men undervisningen då? Hur skapar man bäst denna förståelse? Vilka modeller kan man använda? Vilka undervisningsformer? Vilka är de vanligaste missförstånden bland elever när man försöker undervisa i detta? Att lärare söker sådant syns på sådant som lektion.se

Det kanske vore något att vi nu i de nya övningsskolorna fick forskare som tillsammans med skickliga lärare arbetade med att ta fram läromedel som också ger förslag på lektionsupplägg, elevaktiviteter, diagnostiska test, föreslår modeller, diskuterar missförstånd som uppstår?

I Sverige tycker jag att vi ofta varit så rädda för att exemplen ska styra läraren så att alla lärare har fått uppfinna hjulet själva, eller vanligare har tagit över sina kollegors hjul på den skola man råkar hamna på under sina praktikperioder och första år i yrket. 

/Per

Reagera på inlägget:

IFAU gånger två

Det kom två rapporter från IFAU (Institutet för arbetsmarknadspolitiska och skolpolitiska utvärderingar) strax innan jul. Den första "Utvecklingen i skolan efter 1990-talets skolreformer" är en diger lunta som består av en väldigt ambitiös genomgång och ett försök att beskriva konsekvenser av skolreformer. Den är väl genomförd och kommer att vara ett standardverk för de som vill ha en bra sammanfattning av svenska skolreformer till exempel. Den innehåller också ny värdefull empiri som ger ett bidrag till det vi redan vet.

Bland annat visar den med all tydlighet att den svenska skolans problem är högst reella och inte minst att de försämringar vi sett i PISA också återfinns inom alla områden man mätt. Detta gäller också icke-kognitiva variabler. Rapporten visar också med stor tydlighet hur kommunerna i sina skolplaner (som var ett obligatorium fram till 2006) inte fokuserar på det som allt mer blivit skolans problem, till exempel likvärdigheten eller skolans personal (överhuvudtaget var graden av konkretion i skolplanerna väldigt låg enligt IFAU).

   

Men man drar också en lite konstig slutsats, som jag från annat håll också har hört troligen bygger på felaktiga grunder. Man skriver att den svenska skolans nedgång verkar börja innan 1990-talets reformer. Även om det skulle vara så att det finns nedgång redan innan (vilket alltså troligen inte är fallet) skulle det inte säga något om reformernas effekter på skolsystemet. Det är stor skillnad mellan korrelation och kausalitet.

Egentligen är den andra rapporten, "Längre grundskola gav ökad politisk jämlikhet", på något sätt intressantare eftersom de effekter de där redovisar av en skolreform är dramatiska och positiva. Jag låter IFAU själv beskriva vad de sett:

"De som vuxit upp i arbetarhem har lägre sannolikhet att ställa upp som kandidater i allmänna val än personer från tjänstemannahem. Rapportförfattarna studerar hur denna skillnad påverkades av att den obligatoriska grundskolan under 1960-talet förlängdes från sju till nio år och gjordes mer enhetlig.

De finner att en längre grundskola minskade skillnaderna mellan grupperna. Arbetarbarn som gått en sjuårig grundskola hade en tredjedel lägre sannolikhet än tjänstemannabarn att kandidera för ett politiskt parti under perioden 1991–2010. Motsvarande skillnad bland dem som gått i den nya nioåriga grundskolan var mindre än en fjärdedel.

– Vi menar att grundskolereformen ökat den politiska jämlikheten i samhället, säger Karl-Oskar Lindgren som är en av rapportförfattarna.  Effekten av socialt ursprung tycks ha minskat med omkring 40 procent till följd av reformen, vilket är en relativt stor minskning

– Vi har inte undersökt de mer detaljerade orsakerna till denna utjämning. Men det finns tecken på att förlängningen av grundskolan bidrog till att öka både politiskt intresse och kunnande bland lågutbildade, fortsätter Karl-Oskar Lindgren."

40 procent är i sådana här sammanhang en väldigt stark effekt. Resultaten stämmer också väl med internationella resultat om att mer skola ger mer demokratiska individer. Kunskap är helt enkelt makt i en demokrati. Eller ska vara det. Men man kan bara få makt om man ges tillfälle att få den.

Jag skulle vilja lyfta ett citat från en UNESCO-rapport från min bok "Barnexperimentet" som i sin tur är ett citat av den spanske filosofen Fernando Savater:

"En av de mest perversa ingredienserna i fattigdom, låt mig betona detta, är okunnighet. Där det finns okunnighet, där
de grundläggande principerna för vetenskap fortfarande är okända, där människor växer upp utan förmågan att läsa och skriva, där de saknar ord för att uttrycka sin längtan och sina önskningar, där de berövas möjligheten att lära sig vad de själva behöver för att lösa sina problem ... där råder fattigdom och där finns ingen frihet."

Och det är därför som svensk skolas största problem inte är kunskapsnivån i genomsnitt utan den minskade likvärdigheten och de allt fler unga, framförallt i utsatta bostadsområden, som får en allt sämre utbildning. Det borde inte vara så. Sverige är ett land som var tidigt med grundskola och ett sammanhållet skolsystem som skulle motverka klassklyftor och möjliggöra klassresor för de begåvade.

Precis som OECDs analytiker Beatriz Pont uttryckte det: "Vi vet att jämlikhet ger högre resultat. Sverige är inte där. Sverige borde vara där."

/Per Kornhall

Reagera på inlägget:

Sidor