Annons

Nyexaminerade lärare begär för lite i lön

Häromdagen fick jag höra något mycket intressant. Det gällde två lärare som precis anställts vid en skola och fått precis det de begärt i lön. Det som var förvånande var dock inte att de fick vad de begärt utan att de kunde ha fått mer. Kommunombudet som berättade det för mig sa att arbetsgivaren hade gett X antal tusenlappar mer i lön om bara de nyanställda hade begärt det. Förklaringen stavas lärarbrist.

Ingen kan väl ha missat att det beräknas saknas 65 000 lärare om tio år? Men redan nu märks lärarbristen av och ändå verkar nyexaminerade lärare inte förstå vilka möjligheter det här ger.

Jag pratar ofta med lärarstudenter som bekymrar sig över lönen, och då framförallt eftersom de flesta har väldigt höga studieskulder. Det som bekymrar mig är dock att de verkar ha så dåligt självförtroende. Väldigt få studenter förstår sitt eget värde (och de som gör det är oftast fackligt aktiva). Jag undrar vad det kan bero på?

Lärarlegitimationsreformen är dåligt skött, det håller de flesta med om. Vad många inte vet är att den drabbar nyexaminerade i lika hög grad som etablerade lärare. Det tar ofta tar upp emot ett år att få sin legitimation efter examen. Det här leder till att många nyexaminerade inte får tillsvidareanställning, inte får den lön de bör ha, och dessutom inte alltid får löneökningen retroaktivt när de väl har sin legitimation. Naturligtvis påverkar det här både lärarstudenters och nyexaminerades självförtroende. 

En del arbetsgivare använder sig av statistik för att förvilla dåligt pålästa nyexaminerade lärare. ”I den här kommunen får nyexaminerade X tusen”. Men om den statistiken återspeglar en verklighet där nyanställda fått mindre än de borde ha (och kunde fått!), då är den statistiken inte vatten värd. Den säger inte vad vi är värda, bara hur vi värderas eller värderar oss själva.

Att lärarstudenter och lärarutbildningen ständigt utses till hackkycklingar i media gör knappast att lärarstudenter får bättre självförtroende. Den verklighet vi ofta möter, där vårt yrkesval ifrågasätts av både vänner, familj och, tro det eller ej, av en del handledare under VFU:n, gör att det är svårt att värdesätta sitt yrkesval och därmed sig själv högt.

Vad jag vill ha sagt är att vi lärarstudenter inte behöver ha dåligt självförtroende.

Vad våra framtida arbetsgivare vet, men såklart inte vill erkänna, är att vi är oerhört värdefulla. Det är faktiskt så att vi är en bristvara både nu och i framtiden. Utbildade lärare kan kräva bra löner, men vi måste våga inse att vi är värda det. Och om det nu mot all förmodan är en arbetgivare som säger nej till ett väl avvägt lönekrav, en lön som återspeglar vår långa utbildning och vår attraktivitet på arbetsmarknaden, då är det bara att tacka för sig och välja en annan skola. Vi måste bara förstå att det finns många som vill ha oss!

Reagera på inlägget:

Karriärtjänsterna… låt mig bena ut vad jag tycker.

Oppositionen har nu gett besked om att satsningen på karriärtjänster ska fortsätta om de får makten. Jag har några tankar kring reformen. Jag är inte odelat positiv till den av flera skäl, men jag tycker också den är bra av andra. Låt mig försöka bena ut vad jag tycker:

Reformen är bra för den uttrycker tydligt att man vill satsa på lärarkåren från statens sida, men den skulle kunna fungera mycket bättre om den var baserad på en genomtänkt syn på hur man skapar utveckling i skolan. För om man tittar på reformens skrivning ser man att den innehåller för lite av tankar kring skolutveckling och för mycket av att löneökningen ska vara en belöning för duktiga lärare. Det senare skapar dålig stämning. Vilka är ”sämrelärarna”, som någon uttryckte det, som inte ska få 5000 mer i månaden?

Jag får en känsla av att reformen har hamnat mellan två stolar, dels de som har velat skapa skolutveckling à la Ontario och andra länder där man har identifierat att det är viktigt att det finns karriärmöjligheter för lärare, och å andra sidan en nyliberal inställning där individen ska belönas och man på så vis ska driva fram kvalitet.

Problemet med den senare är att det inte fungerar på det sättet. I till exempel Ontario hade man inte fokus på individer utan på kollegial utveckling och ska man prata om karriärtjänster måste de faktiskt innebära att man genom dem byter arbetsuppgifter i någon mån. Annars är det ingen karriärreform utan bara en belöningsreform.

Och när det gäller att belöna fram bättre undervisning så har det aldrig fungerat. Den som vill ha en rolig och intressant beskrivning av det ska läsa Pfeffer & Suttons "Hard facts, dangerous half turths & total nonsense – profiting from evidence-based management". Det är nämligen känt i forskning ända sedan 1920-talet att man inte kan belöna fram bättre undervisning. Varför? Helt enkelt eftersom lärare inte har blivit lärare för att tjäna mycket pengar. Den främsta motiverande faktorn för lärare att undervisa är faktiskt att man bryr sig om barn, ungdomar och är road av sitt ämne. Som de skriver: ”It turns out that merit pay for teachers is an idea almost 100 years old and has been subject to much research … that evidence shows that merit pay plans seldom last longer than five years and that merit pay consistently fails to improve student performance.” En världsberömd skolforskare, Michael Fullan, skriver i "All systems go": ”När sunt förnuft säger dig att det inte fungerar, när det inte finns någon forskning som visar att det fungerar – är det dags att ge upp hjärnspöket mertitbaserad lön för lärare”.

Ett annat problem är att reformen innebär att staten på ett konstigt sätt halvt om halvt kliver in och tar någon sorts arbetsgivaransvar för löneökningar som huvudmannen inte har gjort. När man gör det skapar man en modell som ligger och flyter i ett ingenmansland i den svenska lönebildningsmodellen. Och det kanske är mer ett tecken på hur desperata fackföreningarna är efter att se löneökningar än ordentlig eftertanke som gjort facken positiva till reformen. Osäkerheterna och oklarheterna har också gjort många kommuner tveksamma.

Men vad är då bra och vad skulle kunna bli riktigt, riktigt bra?

Det är bra att staten insett att man måste göra något åt lärarsituationen och läraryrkets status. Det är synd bara att man gör det så valhänt. Det är faktiskt så att hela lärarkåren måste lyftas för att skicka en rejäl signal till unga människor att läraryrket är värt att satsa på.

Karriärtjänster kan också fungera bra om de används för skolutveckling och verkligen innebär en karriär. Det vil säga att tjänsten inte är en belöning för att man gör ett bra jobb utan, också innebär andra arbetsuppgifter och ett större ansvar. Till exempel för utveckling av undervisningen på sin skola till exempel.

Vad borde förändras i reformen och vad skulle kunna göra den till en riktigt, riktigt bra reform?

Jo om staten också skickade med pengar så att de som får en karriärtjänst också får en minskning av andra arbetsuppgifter, säg med 10 – 20 procent och ett villkor att de på den tiden ska arbeta med skolutveckling. Då blir löneökningen motiverad också för andra kollegor, plus att vi får igång en fantastisk massa skolutveckling i Sverige.

Men faran med reformen är att den maskerar behovet av en höjning av alla lärares lön och status. Det kommer i sin tur leda till att det tar längre tid för oss att vända utvecklingen.

För övrigt anser jag att det behövs en opolitisk skolkommission med ett brett uppdrag att se över det svenska skolsystemet. En kommission med inkopplad internationell expertis, till exempel från Ontario i Canada.

Reagera på inlägget:

Sidor