En rubrik i en lärartidning fick mig att fundera: ”Nya skolministern Lotta Edholm … _ så vill hon skapa en ny skola”. Först blev jag så där trött som vi inom skolan ofta blir över alla utspel. ”Vad ska hon nu hitta på”, tänkte jag. Sedan inser jag ju att skolministern inte är ansvarig för rubriksättningen. Men rubriken belyser något.

Det verkar finnas en förväntan i Sverige på att skolministrar ska göra om och förändra hela tiden. Inte minst gäller det betygsystem och kursplaner. Det hade ju varit rimligt om det var riksdagens och regeringens ledamöter och deras kanslier som var bäst lämpade att göra sådana saker. Men det är de ju inte – för det första.

För det andra innebär en sådan ordning eller förväntan att skolpolitik, ända in i små detaljer, blir ryckig och svår för professionerna i skolan att hantera. Och det är ju dessa professioner som i verkligheten kan de här frågorna.

Ta en sådan sak som att det står i Tidöavtalet (och därmed är ett uppdrag till skolministern) att ”Skolledningen ska ha mandat att besluta om ordningsregler (elever ska kunna ge synpunkter och förslag, men rätten att vara med i beslutandet tas bort).” Det vill säga: Vi ska tydligt uttrycka att det är en auktoritär ordning som gäller och för elever är det lyda som gäller.

”De tog fram ordningsregler tillsammans med eleverna”

Det blir en sådan kontrast till när man lyssnar på en framgångsrik rektor med svåra förutsättningar, Raija Ilkonen, på Enbacksskolan i Stockholm. Hon beskriver det som en framgångsfaktor att de tog fram ordningsregler tillsammans med eleverna. Och att de där använde elevernas egna ord. Det var viktigt för att om arbetet med ordning inte vilade på både de vuxna och eleverna blir det inte hållbart.

Hon kan också berätta att de införde regler om bemötande. Men inte för eleverna utan för lärarna. Det är avgörande för hennes och hennes medarbetares elever att de vuxna runt omkring bemöter dem så att de får hopp.

Regler, kursplaner, betygsystem som tas fram långt från skolan och nya vart fjärde år eller oftare är helt enkelt inte ett framgångsrecept. Jag blev så glad över ett samtal som vi hade i podden ”Kornhall & Netz” med den finske statssekreteraren Dan Koivulaakso (kommer snart att läggas ut där poddar finns) där han beskrev att sådana frågor inte beslutas om av riksdag och regering i Finland. Att man tvärtom mycket medvetet har frikopplat den politiska nivån från beslut som rör de professionellas sakområden i skolan. Detta för att undvika sådana problem.

I övrigt gläder jag mig åt att det snart nu bara finns ett lärarfack. Det innebär också att den här bloggen i den här formen snart tar slut. Det här var inlägg nummer 268 så det har blivit ganska många!

Kommentera

Jag brukar envisas med att jag bara har ett riktigt bra skäl för att lärarna i den svenska skolan borde vara statligt anställda. Men också att det är ett skäl som gör det oundvikligt. Idag har vi alldeles för få behöriga lärare i skolan. I jämförelse med våra nordiska grannar är vi i strykklass.

Jag tror helt enkelt inte att 290 kommuner och tusentals fristående huvudmän kommer ta sitt ansvar för den situationen. Det är staten som måste ta ansvar för skolan och när läraryrket kommit på glid är det staten som måste ingripa. Och centralt för en sådan statlig reglering av lärartjänsterna är lönen.

OECD har kommit ut med en rapport om skolan där de också går igenom hur lärare är anställda och hur deras löner sätts.

Bilden i studien är densamma som 2012 när jag senast läste en likadan uppställning. Sverige avviker helt med totalt decentraliserad, individuell och icke nationellt uppstyrd lönesättning för lärare.

Följande tabell har jag satt samman utifrån OECDs redovisning (jag vill reservera mig för att jag kan ha missuppfattat någon redovisning, system är inte helt jämförbara):

Men det vi kan se är att alla länder utom Sverige har någon form av ordning i sina lönesystem för lärare. I de allra flesta länder är tjänsteår en av de viktigaste kriterierna för löneutveckling, men man kombinerar det ofta med någon form av trappa där man måste på något sätt bevisa att man är värdig en löneökning. Detta genom någon form av ackreditering eller genom att gå kurser, till exempel.

I Sverige är man som lärare helt i händerna på lönesättande chef. I alla andra länder är man en del av en profession. Jag skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet om att lärarnas profession måste återupprättas. I den pekade jag på den syn man i 1946 års skolkommission hade på läraryrket och avslutade med:

”I sveket från statens sida finns lönesystemet med”

Om man ska sammanfatta 1990-talets reformer ur lärarnas synvinkel är det väl att allt det som kommissionen 1948 betonar är just det som har gått förlorat: statusen har försvunnit, friheten likaså. Arbetstiderna har försämrats, löner sätts i tävling med kollegor och har sjunkit i förhållande till andra grupper; man får inte köpa in läromedel och ibland jobba i direkt olämpliga lokaler.

Ansvarig är inte längre staten utan en tusen­hövdad hydra av huvudmän. Man har blivit en leverantör av administrativa data och lämpliga betyg, i stället för den pelare i samhället som man faktiskt både är och upplever sig vara.

Lärarkåren har i någon mening blivit lurad och förrådd av staten. Är det något en ny regering bör fundera över är det hur man ska kunna återge lärarnas deras profession. För det är på dem lärandet i alla klassrum i Sverige beror.

I detta svek från statens sida finns definitivt lönesystemet med som en del. Det är dags för staten att betala tillbaka denna skuld till lärarna genom att återställa lärarprofessionen. Och då är lönemodellen och arbetstider centralt.

Kommentera

Ulf Kristersson har presenterat sin regering och sina ministrar på Utbildningsdepartementet. Det blev som väntat ett departement som hamnar i Liberalernas händer.

Mats Persson kommer att bli utbildningsminister och chef på departementet och rimligen hantera framför allt den högre utbildningen medan Lotta Edholm blir skolminister.

Mats Persson är ett mindre känt namn inom skola och utbildning. Det är svårt att sia om vad den utnämningen kommer att leda till.

Lotta Edholm är däremot ett välkänt namn. Hon har bland annat varit skolborgarråd i Stockholm och jag känner henne som en i skolfrågor både kunnig och engagerad person. Om man tittar på de namn som figurerade som möjliga kandidater var detta ett bra val.

Men det finns en i sammanhanget allvarlig belastning på henne. Hon har suttit i styrelsen för skol- och förskoleföretaget Tellusgruppen och ägde aktier i bolaget fram tills nu. Det är svårt att inte se det som ett jävsförhållande även om hon nu lämnar det uppdraget.

Vi vet heller inte hur politiken på departementet i praktiken ska styras med en trepartiregering som har en överrock av ett fjärde större parti inne på Rosenbad. Alla regeringsbeslut ska ju vad jag förstår prövas mot dem. Vilket för mig rimmar illa med regeringsformens avsikter.

”Hatten av för Anna Ekström”

Det kan vara på sin plats att säga något om de ministrar som avgick. Om vi börjar med Anna Ekström så har hon varit en av de kunnigaste och skickligaste utbildningsministrar vi har haft i Sverige. Hon arbetade metodiskt med utredningar och genomtänkta förslag. Hennes tid som departementschef lämnar efter sig en stor bank av kunskap och förslag jag hoppas en ny minister inte bara skyfflar åt sidan (det fanns en tendens av okunskap om allt det som är berett i det avtal som signerades på Tidö slott).

Hatten av för Anna som dessutom hade en ovanlig förmåga att kombinera intellektuell förmåga med integritet och empati – en ovanlig kombination.

Lina Axelsson Kihlbom lämnar också departementet men efter betydligt kortare tid och ingen större möjlighet att påverka. Lina förtjänar dock en eloge för sitt engagemang och tydliga röst för likvärdighet genom många år.

Så då är kabinettet på plats. Det finns också återigen en överenskommelse. Nu återstår bara att se vad som kommer att hända.

Jag tror att det är bra och avgörande för framtiden att det nu finns en stark lärarfackförening som kan tala tydligt. Lärarnas röst behövs allt mer. Inte minst eftersom många frågor lärare tycker är viktiga. Frågor som lyser med sin frånvaro i politiken just nu.

Kommentera

Lögn, förbannad lögn och statistik?

Nej så är det faktiskt inte. Statistik är ett av de mest kraftfulla instrument vi har för att tolka och förstå vår omvärld. Men man kan använda statistik på olika sätt, och man kan göra det på ett helt ohederligt sätt, vilket gett upphov till talesättet.

Som när den moderate partiledaren hävdar att de 28 sämsta skolorna i Sverige är kommunala. Detta som ett argument för att man inte på något sätt ska begränsa den räkmacka som aktiebolagsskolorna åker på i Sverige. Problemet är bara att det han påstår inte stämmer. Det är sant att de 28 skolorna med lägst genomsnittsresultat är kommunala. Men det beror inte på att de skolorna är dåliga. De är tvärtom ganska bra och inte minst är bättre än många friskolor, om man tar hänsyn till elevunderlaget.

Använder statistiken medvetet felaktigt.

Jag kan inte tänka mig annat än att Ulf Kristersson och hans strateger vet att så är fallet. Vilket betyder att de använder statistiken medvetet felaktigt för att vilseleda väljarna.

Det är ju inte det enda argument de använder på det sättet. De har i hela valrörelsen envist hävdat att andra partier vill bussa elever. Inga sådana förslag finns på bordet. Det har gjort att Dagens Nyheters ledarredaktion flera gånger har påpekat detta. Men det hjälper inte. Rädslan för förorten (”tänk om mina fina barn bussas dit!”) kan ge röster och då utnyttjar man det cyniskt igen och om igen.

I flödet av liknande argumentation – som syftar till att försöka bevara skolmarknaden precis som den nu är med rätt för aktiebolag att starta skolor var man vill, ta ut hur mycket vinst man vill, med orättvisa köer och ett dysfunktionellt skolpengssystem som missgynnar elever på kommunala skolor (som Riksrevisionen visade) – är det så befriande att läsa Johan Ernestams svar på en av skolmiljardärernas lobbyism i Dagens Industri.

Ge de kommunalt anställda lärarna cred!

Han beskriver med statistik (använd på rätt sätt) hur vinstintresset sammantaget går ut över både kvalitet i skolan och lärares arbetssituation. Aktiebolagsdrivna skolor har lägre lärartäthet, förre skolbibliotek, mindre skolgårdar och sätter glädjebetyg.

Vinsten påverkar och det är genom statistiken vi kan se det. På samma sätt som vi genom rätt använd statistik kan se att några av de skolor som tar emot elever med de tuffaste förutsättningarna är några av Sveriges bästa skolor. Det är dags för statsministerkandidater att sluta ljuga i valdebatten och ge de kommunalt anställda lärarna cred för det arbete de gör för Sveriges framtid.

Kommentera

Egentligen borde en valrörelse ha varit när en skolbloggare är som mest aktiv. Men det har inte känts så. Det känns som om hela valrörelsen blivit osannolikt kapad av symbolfrågor och verklighetsfrånvända utspel. Så låt oss tala om något helt annat. Som till exempel att svenska skolor nu allt mer ägs av aktiebolag och utländska ägare.

Riksdagens utredningstjänst har tittat på detta och skriver att det 2009/10 fanns två grundskolor och 32 gymnasieskolor som ägdes av en utlandsägd koncern. Det fanns då omkring 355 grundskolor och 385 gymnasieskolor som ägdes av ett aktiebolag.

Våren 2021 fanns det 146 grundskolor och 161 gymnasieskolor som ägdes av en utlandsägd koncern. Och det fanns totalt 517 grundskolor och 392 gymnasieskolor som ägdes av ett aktiebolag.

”Utvecklingen ställer viktiga frågor”

Vad vi kan se är att aktiebolagsskolorna har expanderat, men framför allt har de i allt högre grad köpts upp av internationella finansiärer. Ett argument som brukar framföras som stöd för privatiseringar i offentlig sektor är att det tillförs kapital genom det. Tror någon på allvar att en ägare i Luxemburg har köpt svenska skolor för att de vill bli av med sina pengar?

Utvecklingen ställer viktiga frågor. Är skolan en vara som ska kunna köpas och säljas? Jag tror de flesta av de som grundade det svenska skolväsendet skulle vrida sig i sina gravar om de visste detta. Elever och skolor har blivit marknadsvaror, skolpeng har blivit vinst och skolorna ägs och styrs av utländska intressen och utifrån aktiebolagslagen. Var kommer demokratin och folkmakten in i detta?

Det är mycket märkligt. Och då har vi ändå inte pratat om hur svårt det är att ta reda på vem som egentligen äger skolorna. Skolinspektionen fick jobba i månader bara för att försöka spåra ägaren till en koncern.

Vi lämnar över allt för skolor till internationella ägare som vi knappt inte ens kan ta reda på vilka de är. Det är en kapitalists våta dröm, men är det bra för Sverige?

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm