Annons

Förändrad hantering av klagomål – bra för lärare?

Klagomål på skolan från elever, föräldrar och vårdnadshavare tenderar idag att gå direkt till Skolinspektionen, utan att man först har vänt sig till huvudmannen. Föräldrar skäller ut och hotar lärare, rektorer och skolchefer, men gör anmälningar direkt till Skolinspektionen.

Ser man till skollagens formulering så är huvudmannen ansvarig för att såväl ta emot klagomål, som att utreda klagomål. Skollagen är entydig, men anmälningarna går förbi skolan och det måste man försöka ta reda på orsaken till. Det är väldigt olika hur huvudmän tar emot klagomål och klagomålshanteringen i skolan är viktig att synliggöra.

Antal klagomål på skolan ökar kontinuerligt och trenden idag för anmälare är att gå så högt upp som möjligt direkt och utan dröjsmål. Detta gäller absolut inte enbart för skolan, utan syns vara en allmän trend i samhället. Man vänder sig direkt till högsta chefen eller till angiven myndighet för överklagande. Exempelvis studenter i högre utbildning går direkt till högsta chefen och anmäler direkt till överklagandenämnden.

Orsaken syns vara att man inte litar på att få hjälp med rättelser på annat sätt. Rättelser krävs också idag på ett tydligare sätt. Många föräldrar hotar också såväl rektorer som lärare med att anmäla till skolinspektionen för både smärre klagomål och större och mera allvarliga klagomål.

Ökningen av anmälningar behöver inte nödvändigtvis spegla faktiska missförhållanden i skolan, säger Skolinspektionen. Sannolikt kan en ökad medvetenhet i samhället om möjligheten att kunna anmäla missförhållanden förklara ökningen.

Skolinspektionens hemsida visar statistik som talar sitt tydliga språk. Rektorer och lärare kan vittna om hur anmälningshot är vardagsmat idag. Det här är olika om man exempelvis jämför med andra länder i Europa, där anmälningar inte är ett problem.

Om man ser tillbaka, exempelvis till 1960-talet, så var det ytterst sällan som klagomål över huvud taget framfördes på skolans personal eller dess verksamhet. Föräldrar eller vårdnadshavare pratade alltid direkt med lärarna om något inte var till belåtenhet och några anmälningar förekom över huvud taget inte eller ytterst sällan. Man kunde i och för sig ha anmält klagomål på den tiden också, och då anmälde man till den lokala skolstyrelsen eller till länsskolnämnden. Det gjordes i princip aldrig. Rektorer var ytterst sällan eller aldrig inkopplade på några klagomål.

Nu måste regeringen agera, menar skolministern, för att ta fram rekommendationer, så att klagomål ovillkorligen måste hanteras av huvudman. En effekt av detta förväntas bli att dokumentationen minskar och elever och föräldrar/vårdnadshavare kan få snabbare hjälp och rättelse efter att klagomål framförts.

Om klagomål går direkt till Skolinspektionen så blir rektorer och lärare och annan personal ändå berörda och deras arbete i utredningar blir såväl tidskrävande som omfattande. En anmälan som går direkt till Skolinspektionen gör ändå att uppföljande administration för rektorer och lärare ökar. Eftersom det är vanligare med skolinspektionsanmälningar så är lärare rädda för anmälningar och en effekt av rädslan är att lärare överdokumenterar. Tiden till dokumentationen tas från tid som egentligen är elevernas tid.

Regeringen ska nu kontrollera hur huvudmännen hanterar klagomål och det är säkert bra. Rektorer och skolchefer gör olika. Det är viktig kunskap som behöver uppdateras. Det är också möjligt att en kunskapsöversikt kan användas i kvalitetsutveckling.

Vidare ska man också studera vilka effekter en skolinspektionsanmälan får för lärare, rektorer och huvudmän. Regeringen skall också, sammanfattningsvis, se vad som är relevant för verksamhetens kvalitetsutveckling. Kunskaperna om varför man anmäler direkt till skolinspektionen skall också tas fram och man avser att försöka se hur detta har förändrats över tid.

Man kan också vända på problemet: Föräldrar får ofta orosanmälningar direkt utan att någon kommunikation med föräldrar förekommer. Det finns alltså problem med det motsatta, det vill säga systemet med orosanmälningar. Det syns vara kommunikationsproblem i båda riktningarna.

Reagera på inlägget:

Distansutbildningens uppsving genom corona

Man skulle kunna tro att landets alla gymnasieskolor är väldigt väl förberedda nu att flytta undervisningen från lektionssalarna till internet. Men så är det inte. Coronapandemin utmanar hela den svenska skolvärlden till ett gigantiskt strukturellt utvecklingsarbete och uppmanar också till en ny skolreform för att flytta gymnasieskolan till nätet, trots att skolans reformer duggat tätt över tid.

Det har trots allt hunnit gå mer än 30 år sedan de första mejlen skickades. Digitala redskap har hunnit bli lika självklara för gymnasisterna som tv, radio och mobil som Facetime, Facebook, Instagram, Twitter och Google. Tyvärr har lärare och gymnasieskolans ledningar inte alls följt utvecklingen i samma takt.

Under 2000-talet har digitala klassrum etablerats vid alla gymnasieskolor. Användning har dock varit högst frivillig. Medan enskilda entreprenörer helt integrerat den digitala tekniken i sina undervisningsformer, visar Corona-krisen att förvånansvärt många stannat kvar vid färgpennor mot den vita tavlan. 1900-talets overheadbilder har möjligen bytts mot ett powerpointprogram.

När föreläsningar ska finnas tillgängliga på nätet och en del av kommunikationen med fördel kunnat ske digitalt, har det klassiska motståndet mot förändringar istället fått växa. Lärare är kanske rädda att ersättas av maskiner. Skolornas centrala ledning vänder bort blicken i stället för att betona forskning och utveckling.

Från en dag till en annan har gymnasieskolor och Komvux tvingats ställa om till digital distansundervisning.  Det enda som krävs för gymnasisterna egentligen är en dator med internetuppkoppling, viss studieteknik och lite självdisciplin.

 

Att utveckla distansutbildningsmodeller och distansmetodik finns det ingen tid för. Här handlar det nu om att försöka ”bygga båten under resans gång”.

 

Skolverkets nulägesanalys finns att läsa på Skolverkets hemsida (2020-04-17) och den är mycket intressant och stärker min kritiska uppfattning. På hemsidan konstateras att många skolor klarar omställningen till distansutbildning, baserat på en enkel enkätundersökning. ”Det är inte utan att man känner en stor beundran för lärarnas förmåga att på så kort tid ställa om undervisningen”, säger Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson. Hm!

 

Skolverket har hämtat in information från ett hundratal skolchefer och rektorer med hjälp av en enkät. Från stora friskolekoncerner till olika huvudmän för gymnasier, i allt från små landsortskommuner till stora städer runt om i Sverige. Allt för att försöka skapa en bild av läget just nu. Nulägesbilden är inte alls heltäckande och svarar inte på hur det ser ut i alla landets skolor, men svaren ger en bild av läget. Skolverket tycker sig se i sin uppföljning att distansundervisningen på många håll fungerar mycket bra vilket vittnar om lärarnas kompetens och ansvarstagande, säger Peter Fredriksson.

De flesta skolor bedömer att verksamheten under omständigheterna trots allt håller en tämligen hög kvalitet och många skolchefer är väldigt nöjda med hur personalen har tagit sig an uppgiften. Engagemanget och samarbetsviljan för elevernas bästa är stort, menar man.

Det finns samtidigt en rad orosmoment ute i skolorna som visar på en rad bekymmer.

Trots att den digitala tekniken öppnat upp för större flexibilitet för utbildning i tid och rum, har istället det klassrumsbundna arbetet ökat. Flera som besvarat enkäten anser att kvaliteten kan bli lidande om verksamheten inte kan återgå till det vanliga inom ganska kort tid.

Det digitala behöver bytas ut mot traditionell klassrumsundervisning för att man ska kunna garantera att gymnasisterna lär sig. En annan oro rör nyanlända elever och vissa mer sårbara elevgrupper, och hur deras behov ska kunna tillgodoses i rådande situation med distansundervisning. Hur man ska kunna samla in ett tillräckligt underlag för att kunna sätta betyg på avgångseleverna är ytterligare ett stort bekymmer som delas av många skolchefer och rektorer.

Sammanfattningsvis: Coronapandemin utmanar nu hela den svenska skolvärlden till ett gigantiskt strukturellt utvecklingsarbete och uppmanar också till en ny skolreform för att flytta gymnasieskolan till nätet.

Reagera på inlägget:

"Lärares roll blir viktigare under coronapandemin"

Relaterat

Lärare gör skillnad och lärare betyder mycket för många. Lärare är vardagshjältar. Skolan och förskolan är viktiga institutioner i samhället när Corona-pandemin drabbat lokalt, regionalt, nationellt och globalt. Det är en styrka att Sverige håller skolor och förskolor öppna för barnens och de ungas skull. Skolans lärare är nyckelpersoner när det gäller information till barn och unga och framför allt för hantering av deras rädsla och deras oro.  

Skolan och förskolan ska naturligtvis ge information till föräldrar och vårdnadshavare om hantering av sjuka elever. Lärare kan också ge förslag på åtgärder som skolan och förskolan kan vidta för att minska risken för smittspridning, allt enligt Folkhälsomyndighetens och Skolverkets råd och anvisningar. För att minska risken för smittspridning behöver lärare och förskollärare vara uppmärksamma på symtom (feber, hosta och svårigheter att andas). Barn och unga som har dessa symtom ska hållas hemma. Det gäller även vid lättare symtom som halsont, snuva, illamående, huvudvärk samt muskel- och ledvärk. Barn och unga ska stanna hemma så länge de känner sig sjuka och de ska vara helt symtomfria i två dagar innan de får gå tillbaka till skolan eller förskolan.

En av de viktigaste uppgifterna lärare i alla skolformer har är att trygga, lugna och stärka barns och ungas känsla av att ha kontroll. Lärare och förskollärare har alla adekvat pedagogisk utbildning för uppdraget. Lärare kan och lärare vet vad barn och unga behöver. Barn och ungaär medvetna om Coronapandemin och de påverkas av de frekventa, och många gånger skrämmande, nyhetssändningarna. Barn och unga kan också skrämmas av alla förändringar som sker i deras närhet och i deras vardag. De påverkas också självklart av vuxna oro och fokusering på Coronapandemin. Nyhetsrapporteringar med bilder på tomma hyllor i matbutiker, människor med ansiktsmasker samt statistik på antal sjuka och döda skrämmer. Förändringar i barnets och de ungas vardag som stängda arbetsplatser, inställda kalas och så vidare skrämmer också. Barn och unga förstår virus som något diffust och något som man som inte kan se och som ingen egentligen vet riktigt exakt hur det smittar.

Lärare vet att barns och ungas oro kan visas på olika sätt. En del berättar för sina lärare att de är rädda, men rädslan kan också märkas på andra sätt. De kan visa ängslighet eller rädsla kring sådant som inte annars brukar oroa dem. De kan börja undvika att göra vissa saker, de kan få ett stort behov av kontroll och exempelvis vilja veta var alla i familjen är. En del barn och unga får svårt att somna, har sömnstörningar och vill inte sova ensamma. En del hanterar sin oro genom att ställa en massa frågor, medan andra försöker undvika att lyssna på allt som har med Coronapandemin att göra. Lärares fingertoppskänsla behövs.

Lärare har utbildning och är professionella när det gäller att kunna samtala med barn och unga om svåra saker. För många barn och unga är läraren eller förskolläraren tryggheten och stabiliteten i livet som det ter sig nu under Coronapandemin. Lärare frågar barn eller unga om de märker att det är något de funderar på och något som stör dem. De kan lyssna på dem och ta deras oro på största allvar. Lärare förstår också att stötta och hjälpa barnen eller de unga att kunna orka med att vara oroliga och rädda. Lärare vet också att det inte är farligt att vara rädd och orolig ibland. Lärare kan och vet vad som är saklig information för barn och unga i olika åldrar. Professionella lärare tar också hjälp av exempelvis skolsköterska eller skolkurator.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Lärandet fungerar när det är lustfyllt och meningsfullt

Relaterat

Många sitter just nu hemma och studerar på distans, efter regeringens beslut om att gymnasier, komvux och folkhögskolor med flera ska övergå till distansutbildning. Många undrar hur det ska gå egentligen? Sitta hemma och studera?

Studerande kan lära sig i stort sett vad som helst, när som helst och hur som helst, det vill säga om de studerande ser behovet av att lära sig detta, förstås. Ser de inte behovet av det som ska läras in, har vi ett stort problem. Tyvärr är mycket av skolans innehåll av sådan karaktär, som de studerande ungdomarna inte ser behov av.

Barn och unga lär sig annars lättare och enklare än äldre. Det har med barnens kopplingar mellan hjärnceller att göra.  Barn och unga vet inte riktigt vad de kommer att behöva kunna i livet. De är därför mera öppna för ett innehåll. Vuxna kan och vet vad de behöver kunna i livet och de är därför mera sparsmakade. 

Vad studerande ska lära sig är bestämt i läroplaner med kursplaner och även om studerande inte ser behovet av innehållet, så kan de ändå bestämma sig för att lära sig detta. Det finns ju prov som styr, både nationella och andra prov. Hur ska det då fungera nu när de ska sitta hemma och studera utan omedelbart lärarstöd? Hur ska studerande lägga upp sina studier? Hur länge ska de studera? När ska de ha raster och hur länge ska de arbeta? Ska de arbeta i 40-minuters-moduler?

Vem har hittat på att man lär sig bäst i 40-minuters-moduler?

Så är det nog inte. Skolans struktur är inte planerad utifrån lärande-forskning. Man kan se på riktigt små barn som vill lära sig något viktigt. De kan hålla på hur länge som helst! De tar oftast inga raster heller. Nu är det fritt fram att studera hur man vill.

Om lärandet är lustfyllt och meningsfullt så fungerar det förstås. Det ska vara roligt att lära sig nya saker, nytt innehåll och nya färdigheter. De studerande behöver få inspiration att göra studierna roliga.

Man kan exempelvis sitta vad man vill. Man behöver absolut inte sitta vid ett skrivbord, man kan sitta var som helst. Lärandet kan ske på andra platser. Jag sitter exempelvis aldrig själv vid skrivbord. Jag sitter i vardagsrummets soffa, ute på altanen, på ett café eller ute i naturen.

Studerande vet säkert också att man lär bäst tillsammans med andra i sociala och meningsfulla sammanhang. De kan i alla fall bilda virtuella studiegrupper. De fysiska studiegrupperna är olämpliga på grund av smittorisken. De studiekamrater som kan och vet förklarar för och hjälper dem som inte vet och kan. De lär av varandra.

Studietekniken som man lärt sig ska man tillämpa. Skriva för att lära är viktigt att tänka på. Att läsa noga och aktivt är viktigt. Man kan till och med behöva läsa högt. Utveckla egna tekniker för att memorera.

Studerande som nu sitter hemma och studerar på distans ska se det här läget som en viktig möjlighet att ta ett eget ansvar för sina studier.  Ha roligt när ni studerar och belöna er själva med att göra roliga saker. Våra studerande växer så det knakar när coronaviruset hindrar fysisk närvaro i skolan.

Ha roligt när ni pluggar. Belöna er själva med roliga saker. Självständigt ansvar är utvecklande. Visa nu att ni kan själva! 

Jag har flera trådar också men du har väl inte så mycket tid!

Relaterat

Reagera på inlägget:

10-årig grundskola kan ha ett högt pris

Nu är det dags igen: Ny reform för skolområdet. Regeringen ger en utredare i uppdrag att föreslå hur en tioårig grundskola ska införas i Sverige.

Nu får vi ytterligare en stor reform i skolväsendet som partierna som ingick i den forna Alliansen efterfrågat. Syftet med en tioårig grundskola sägs vara att förbättra skolans kunskapsresultat. Detta ska ske genom att barnen i förskolan kommer att ges mer regelrätt undervisning utifrån grundskolans kursplaner och inom den struktur som grundskolan har. Barnen får då genom detta också rätt till särskilt stöd.  Kan detta verkligen vara bättre för barnens utveckling och lärande?

Behöver förskolebarnen verkligen mera undervisning?

I höst ska riksdagen fatta ett beslut om skolplikt för Sveriges alla sexåringar. Aktuell forskning visar egentligen att det bästa för barnen är att hålla kvar dagens system med förskoleklass och nioårig grundskola. Trots detta vill regeringen nu införa en tioårig grundskola. Detta oroar förskollärarutbildare, förskollärare, lärare i förskoleklass och många föräldrar.

Alla politiska partier är egentligen i princip rörande överens om att införa skolplikt från det år då barnet fyller sex år, men åsikterna är delade om hur själva skolverksamheten ska se ut.

Regeringen vill behålla förskoleklassen som skolform, medan partierna i den forna Alliansen vill ha tioårig grundskola och låta alla sexåringar börja direkt i årskurs ett.

Frågan om åldern för skolstart har utretts i betänkandet ”I rättan tid?” av forskaren Sven Persson, professor vid Malmö högskola och en i mitt tycke kunnig och trovärdig forskare inom området.

Han hävdar att svenska barn börjar sent jämfört med barn i andra länder, men att skolstartsåldern i dessa länders skola inte syns vila på vetenskaplig grund om barns utveckling och lärande. De grundas mer på tradition och/eller politiska överväganden.

Däremot visar forskning att en tidig formaliserad undervisning till och med missgynnar elever i deras fortsatta utbildning. Forskningsresultat visar förskolans stora betydelse för hur elever lyckas senare i skolväsendet. Att gå i en förskola med god pedagogisk och didaktisk kvalitet har mycket positiva effekter på barns utveckling och förmågan att lära. Detta gäller framför allt barn från socioekonomiskt svaga familjer.

Hög kvalitet i förskolan innebär att det finns en balans mellan barnens egen lek och lärarledda aktiviteter Förskoleklassen förväntas utgå från förskolans speciella pedagogik och didaktik att erbjuda sexåringarna en åldersanpassad och framför allt lekbaserad undervisning.

Men trots dessa forskningsresultat finns det skribenter som tror att kunskapsnivåerna skulle höjas om de i stället undervisades enligt grundskolans mål och ämnen ett år tidigare, det vill säga om de fick en formaliserad skolundervisning redan som sexåringar.

Steget in i skolan är stort för enskilda barn. När förskoleklassen infördes som skolform 1998 var tanken att den skulle fungera som en brygga mellan förskola och grundskola och på så sätt underlätta själva övergången. I förskoleklassen bjuds en undervisning som är åldersanpassad för sexåringar, med rik variation av arbetssätt och arbetsformer och allehanda uttrycksformer och som ger dem möjlighet att utveckla kreativitet, nyfikenhet och tilltro till den egna förmågan. Barns lek skall vara i förgrunden.

De som hävdar en tioårig grundskola säger att förskoleklassen är problematisk, men anser att det problematiska inte kan skyllas på själva formen, utan snarare på bristande förutsättningar. Först nära nog tjugo år efter att förskoleklassen tillkom, förtydligades och profilerades uppdraget med en egen läroplansdel. Skolformens syfte och innehåll har blivit tydligare för både huvudmän, rektorer, förskollärare, lärare och föräldrar.

Det finns alltjämt ett pågående utvecklingsarbete för att förverkliga det nya uppdraget i praktiken. Forskning visar att skolutveckling tar tid och då krävs det politiker som har is i magen och tar det lugnt. Att ständigt och jämt ändra förskolans och skolans förutsättningar, riktlinjer och ramar är katastrofalt för verksamheterna och för personalen.

Att införa en tioårig grundskola är en mycket omfattande process som kräver noggrann planering och förberedelse. Utredaren ska därför nu föreslå en tidsplan för genomförandet av reformen med utgångspunkten att den bör verkställas så snart som möjligt med beaktande av bland annat behovet av fortbildning och kompetensutveckling för förskollärare och lärare, samt huvudmännens behov av förberedelser och anpassningar.

I uppdraget ingår att föreslå vilka behörighetskrav som ska gälla för lärare som ska bedriva undervisning (vart tog leken vägen?) i den första årskursen samt att se över bestämmelser om berörda inriktningar inom lärarutbildningen.

Jag har studerat förutsättningarna för finsk skola och finsk lärarutbildning och i Finland finns politiker som tror på långsamhet och långsiktighet. Hur vore det om våra politiker tog det lilla lugna?

Reagera på inlägget:

Sidor