Regeringen föreslår nu i en proposition att ämnesbetyg ska ersätta kursbetyg i gymnasieskolan och lämnar även förslag till andra ändringar i betygssystemet. Syftet med förändringarna är att betygen i framtiden bättre ska spegla elevers kunskaper och främja deras kunskapsutveckling. I propositionen, som bygger på förslag från Betygsutredningen 2018, föreslår regeringen att den kursutformade gymnasieskolan ersätts med en ämnesutformad gymnasieskola med ämnesbetyg.

Ämnesbetyg i stället för kursbetyg kan ge eleverna mer tid att utvecklas i ett ämne innan de avgörande betygen sätts. Det ger bättre förutsättningar för ett fördjupat lärande och lärande över tid, säger regeringen. Ändringarna som gäller den nya principen om sammantagen bedömning föreslås börja gälla från juli 2022. När det gäller ämnesbetyg föreslås att de första eleverna som påbörjar sina studier i det nya systemet ska göra det hösten 2025.

En någorlunda enig lärar- och forskarkår hävdar att betygens funktion är att sortera eleverna i ”prima” och ”sekunda”. Genom sorteringen gynnas de elever, som från början fått förutsättningar att klara sig bra i gymnasieskolan, det vill säga fötts av högutbildade föräldrar. De får motivation genom de betyg de får. Dessa elever kan också vara säkra på att hamna långt fram i kön till de goda akademiska utbildningarna som leder till högstatusyrken.

För de svaga eleverna är betygen näst intill förödande. Genom ämnesbetyg får de klart för sig att de tillhör de sämsta eleverna. De saknar förutsättningar att följa med i undervisningen, men måste ändå delta i de täta proven. De tappar de viktigaste drivkrafterna för skolarbetet, lusten att lära och framgången i lärandet. De tappar också självförtroende och framtidstro.

”Skolämnen är inga statiska konstruktioner”

Regeringen har nu lagt en proposition om att återinföra ämnesbetyg i gymnasieskolan. För att man ska kunna avge ämnesbetyg krävs förändringar så att ”kurser blir egna ämnen” eller att ”ämnen blir egna kurser”. Betyg och bedömning är trots allt en integrerad del av lärprocesserna.

Betygssystemet är kopplat till inhämtandet av kunskaper, färdigheter och förmågor, som sedan redovisas, kontrolleras, bedöms och betygssätts. Det bör vara fokus på undervisningens organisation och inte enbart på vilken typ av betyg som ska avges.

Skolämnen är inga statiska konstruktioner. De förändras, utvecklas och avvecklas. Skolämnen förändras till beteckning, innehåll och form.  Ett skolämne utgörs av en rubrik för skolundervisning i ett bestämt och avgränsat område. Ett skolämne är tänkt att innehålla sådant som gör att eleverna klarar sig bättre i livet och dessutom sådant som gör att hela vårt samhälle fungerar bättre. Givetvis ska dessa konstruerade skolämnen möjliggöra för eleverna att lära sig innehållet och lärare ska naturligtvis också kunna undervisa om detta innehåll. Detta har varit problem som vi alla vet.

Skolan är politiskt styrd och politisk påverkan kan förändra skolämnena såväl till innehåll som till form. Vetenskapliga rön påverkar också skolämnen. På ett övergripande plan är det Sveriges riksdag och ansvarig myndighet, Skolverket, som anses ha stor betydelse för ett skolämnes framväxt och utformning, medan lärarna och eleverna betyder mest för skolämnens konkreta och praktiska genomförande i klassrummet. Tolkningarna av styrdokumenten är väldigt olika, vilket gör att ett skolämnes praktiska inriktning förändras.

Lärarutbildningen används också ibland för att förändra skolan. Dessutom har många lärarutbildare varit och är läromedelsförfattare. Läromedel har haft och har idag stor påverkan på skolämnesutvecklingen. Ibland har läromedlet till och med varit lika med kursen i ämnet, och inte de anvisningar som getts. Utrustning, lokaler och en rad andra faktorer påverkar också skolämnenas utveckling.

Betygssystemet anses främja lärande, premiera hårt arbete och spegla de kunskaper eleverna faktiskt har. Varje lärare vet naturligtvis att så inte är fallet.

Men vi låtsas, i alla fall.

Kommentera

Idag är anklagelser från vårdnadshavare frekvent förekommande och lärare behöver ha mycket på fötterna i skoljuridik. Kränkningar kan både barn och vuxna utsättas för och då är det både nödvändigt och trygghetsskapande att veta vad som gäller juridiskt.

När man studerar lärarutbildningens styrdokument är det svårt att hitta vad blivande lärare skall få med sig av skoljuridik? Får de med sig något över huvud taget, kan man undra? Det lämnas i stort sett åt den enskilda att skaffa sig sådana kunskaper och det är inte helt lätt.

Dagens lärare har en komplicerad vardag med många juridiska dilemman. Förr var skolan statligt styrd och mycket detaljreglerad. Det fanns svar på de flesta frågor i stadgar och styrdokument. Idag har vi en annan typ av styrning av skolan som ställer större krav på lärares kunnande och vetande. Juridiken styr också det mesta i skolan, exempelvis betygssättning, hantering av särskilt stöd, skolans arbetsmiljö samt vuxnas och barns skydd mot kränkande behandling och mot diskriminering.

Nu finns en alldeles nyutkommen bok i skoljuridik på Gothia kompetens att förkovra sig i: ”Juridik i skolan – en handbok för lärare”.

Maria Refors Legge har skrivit boken ”Juridik i skolan – en handbok för lärare”.

Syftet med den nyutkomna boken är att ge lärare, lärarstudenter och skolledare en lättillgänglig guide till rättsliga dilemman som uppstår i skolan samt hur dessa kan eller bör lösas.

Författaren säger att boken inte är en bok som ska läsas från pärm till pärm utan den skall användas som en uppslagsbok över tänkbara rättsliga situationer som kan uppstå i skolan och som man kan konsultera om behov uppstår. Lärare sitter ofta på de anklagades bänk idag och boken är ett bra redskap för att kunna reda upp situationerna.

Författare till boken är Maria Refors Legge, jurist och forskare med inriktning mot utbildningsrätt. Hon har gedigen erfarenhet av att undervisa på lärarutbildningen och på rektorsprogrammet vid Stockholms Universitet samt Uppsala Universitetet. I bokens förord skriver författaren att boken skall vara till verklig nytta och att den kan fungera som en uppslagsbok och vägledning i juridisk metod. Jag är benägen att tro henne.

Boken är inte belastad med rättsliga ord, källor och uttryck, men eftersom vissa termer är oundvikliga finns ett litet uppslagsverk över grundläggande juridiska begrepp samt fördjupade rättskällor. Författaren ger även en möjlighet att bekanta sig med den rättsvetenskapliga metoden. I boken finns också möjlighet att få hjälp med att göra egna rättsliga efterforskningar, både för att söka andra källor och göra egna efterforskningar.

Boken är faktiskt ganska lättläst, trots att terminologin inte är den som ligger lärare närmast. Boken är konkret och tydlig genom strukturen som bygger på en rad välkända dilemman.

Det här är inte den enda bok i skoljuridik som finns, men den här är ny och rykande aktuell. En bok i skoljuridik blir dessvärre snabbt föråldrad, eftersom styrdokument förändras och utvecklas. Reformtakten är mycket hög i Sverige om man jämför med andra länder och det försvårar utgivningen av hållbara läromedel.

Kommentera

Sverige saknar en nationell läromedelsstrategi men nu tas det krafttag för en statlig reglering.

Liberalerna hävdar att eleverna måste få bra och aktuella läromedel för att skolan ska ”upp i topp igen”. Det är intressant att politiker tillmäter tryckta läromedel så stor vikt, att enbart tryckta läromedel ska föra skolan till en topposition. Samtidigt är det enligt vårt nationella styrsystem politiker som beslutar om ramar och resurser till skolan. Resurser till läromedel är resultat av politiska beslut. Kritiken som liberalerna för fram rörande läromedelstillgång faller således tillbaka på dem själva. Det är  att betrakta som självmål.

Läromedelsförfattarnas rapport ”Rätten till kunskap” visar resultat från flera undersökningar som organisationen genomfört och tar upp frågor om hur läromedelsinköpen ser ut i svenska skolor, hur lärare upplever läromedelssituationen samt vad eleverna tycker om läromedel och hur de använder dem. Intervjuer och enkäter genomfördes under mars 2020 och studien är aktuell och en viktig utgångspunkt, framtagen i samarbete med Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund, Sveriges Elevråd, Sveriges Elevkårer, SVEA (styrelsen för Sveriges elevråd).

”Fler än en femtedel av skolorna köper läromedel för mindre än 400 kronor per år”

Hela 86 % av de tillfrågade lärarna uppger att de inte kan köpa de läromedel som behövs i undervisningen. Inköpen varierar stort mellan kommunerna i Sverige (från 0 kronor till 1500 kronor per elev och år). Fler än en femtedel av skolorna köper läromedel för mindre än 400 kronor per år, vilket försvårar utvecklandet av en likvärdig skola. Undersökningen visar också att Sverige är det land i Norden som lägger ned minst resurser på läromedel.

Sverige saknar en nationell läromedelsstrategi, men nu har den statliga utredningen ledd av Gustav Fridolin lämnat sitt betänkande om hur statens roll ska se ut när det gäller läromedel. En gång i tiden hade Sverige en stark statlig styrning av läromedel och nu tas det åter krafttag för en statlig reglering. Utredningen föreslår åtgärder för att öka medvetenheten och kunskapen om läromedel och för att förbättra lärares förutsättningar att välja läromedel. Förslagen syftar till att stärka elevers tillgång till läromedel så att alla elever får förutsättningar att nå så långt som möjligt. Läromedel som kvalitetssäkrats noggrant och tagits fram av kvalificerade läromedelsförfattare, redaktörer, grafiker med flera har särskilt stor betydelse för undervisningen och elevers lärande.

Läromedlen är i dag svagt reglerade i skolförfattningarna. I den tidigare grundskoleförordningen var elevers rätt till läromedel uttalad, men sedan 2011 gäller inte den regleringen längre och i den nuvarande skollagen nämns inte läromedel. Utredningen föreslår att begreppet läromedel definieras i skollagen. Skollagens formuleringar om kostnadsfri tillgång till böcker och lärverktyg skrivs om, så att elevers rätt till läromedel inklusive läroböcker framgår av lagtexten. Staten tar ett hårdare grepp om läromedel. Intressant att se resultatet av huvudmannautredningen. Går vi mot en statligt styrd skola?

Det finns indikationer på att valet av läromedel i allt högre grad görs på rektors- eller huvudmannanivå i stället för av lärare. Framför allt gäller detta val av digitala läromedel. Rektor och huvudmannen har överblick över budget samt beställarkompetens och möjligheter till samordning och det är rimligt att de är involverade i inköpsprocessen. Det är angeläget att valet alltid utgår från lärarnas bedömningar, eftersom det främst är de som vet hur läromedlen ska användas i undervisningen. Viktigt är att inte beröva de professionellas rättigheter rörande val av läromedel. Utredningen anser att det ska framgå av läroplanerna att lärare ska organisera och genomföra arbetet så att eleverna får använda läromedel på ett sätt som främjar kunskapsutvecklingen.

Utredningen föreslår också att staten ska ta ett ökat ansvar genom att en läromedelsnämnd inrättas vid Skolverket. Nämnden ska verka för att alla elever får tillgång till läromedel av god kvalitet och att lärare använder läromedel för att stärka elevernas kunskapsutveckling. Nämnden ska tillföra Skolverket sakkunskap i strategiska frågor om läromedel och föreslå utvecklingsinsatser. Vidare ska nämnden bevaka, samla och sprida information om läromedel.

För att stimulera ökad produktion och stärka utbudet på läromedelsmarknaden föreslår utredningen att Skolverket ska fördela ett statligt produktionsstöd. Stödet ska fördelas inom områden där Läromedelsnämnden konstaterat att det råder brist, exempelvis små och smala ämnen.

Utredningen anser att lärarutbildningen i högre utsträckning bör stärka studenters förmåga att värdera och använda läromedel i undervisningen och föreslår därför en ändring av examensbeskrivningarna. Genom det nya examenskravet kan det säkerställas att alla lärarutbildningar behandlar väsentliga frågor om läromedel, vilket kan få långsiktiga effekter av betydelse för attityder, medvetenhet och kunskap om läromedel. Läromedelskunskap var ett stort område inom tidigare lärarutbildningar, som bara har försvunnit.

Statistik och nationell uppföljning ska öka, enligt utredningen. Det behövs mer kunskap och forskning om läromedel. Utredningen föreslår därför att Skolforskningsinstitutet ska utlysa medel till forskning om hur läromedel på bästa sätt kan nyttjas för att ge alla elever goda förutsättningar att nå så långt som möjligt. Utredningen är på hela 453 sidor. Viktig läsning för lärare.

Kommentera

Regeringens plan för studiero i skolan är detaljstyrning från staten

Regeringens ”Nationell plan för trygghet och studiero” är ett synnerligen viktigt dokument att ta del av för alla som arbetar i skolan, men även av andra intressenter utanför skolan bör studera dokumentet.

Det här är ytterligare ett uttryck för att staten går in och detaljstyr skolverksamheten för skolans personal. Styrsystemet har tidigare fungerat så att politiker ger övergripande mål, anger ramar och riktlinjer och de professionella omsätter dessa i skolan. Det har varit en mycket tydlig uppdelning av uppdragen, men nu sker en stor och viktig förändring! Staten träder in och detaljstyr och tar över de professionellas roll.

Mobiltelefonerna är ett exempel på detaljstyrning. Jag jämför med tv-mediets utveckling i samhället och i skolan. På 70-talet när TV kom så diskuterades tv-mediet intensivt bland lärare. En del lärare ställde direkt undan skolans tv-apparater långt in i materielrummen och täckte över dem och ville absolut inte använda tv i undervisningen. Detta kan vi skratta gott åt idag. Tv-mediet är utmärkt att använda i skolan. Så mycket bra och informativa tv-program som finns att använda. Nu jämför vi med mobiltelefoner.

Mobiltelefonerna är inte bara en mobil telefon, utan mobiltelefonen är ett bra och effektivt arbetsredskap.  Det är naturligtvis viktigt att lära sig att använda dem som arbetsredskap i skolan. Mobiltelefonerna ska givetvis inte användas på ett störande och okontrollerat. De professionella anger om och när de ska användas och även på vilket sätt.

Såväl utredarna som utbildningsministern och riksdagsledamöterna använder mobiltelefoner som arbetsredskap. Hur kan det då komma sig att politiker går in och detaljstyr på den här nivån i skolan?

Skolan är på långt på väg att bli statligt detaljstyrd igen. Politiker tror att det blir bättre ordning och reda om de får detaljstyra. Det ser man på alla åtgärder som kommer från regeringens sida. Staten tar undan för undan hårdare grepp om skolans styrning. Det ena betänkandet efter det andra är tydliga exempel på ett förändrat styrsystem.

”Nu blir det större ordning och reda i vad lärare, rektorer och resurspersonal får och ska göra i olika situationer”, säger utbildningsminister Anna Ekström (S). Vad lärare ”får och ska göra” ska alltså bestämmas av regeringen. Man ska till och med reglera ”lärares rätt att ingripa fysiskt”.

Vilket förtroende har lärare och skolans personal då för politiker? Många anser att politiker både på riksplan och lokalplan har dålig insyn i skolverksamheten och därmed bristande kunnande och vetande. Politiker förstår inte vad de beslutar om och många lärare anser att besluten som fattas drabbar deras yrkesroll och professionalitet negativt!   Staten tar nu steg för steg mot en statligt styrd och centraliserad skola.  Problemet är att lärarkåren förlorar sin autonomi. En statligt detaljstyrd skola ser många som lösningen på skolans problem. Yrken där det lätt uppstår oförutsägbara händelser är svåra att faktiskt detaljstyra.

Prenumerera på nyheter från utbildningsdepartementet och läs de betänkanden som kommer. De talar sitt tydliga språk.

Kommentera

Politikerna bakom det förslag om tioårig grundskola som landat på utbildningsminister Anna Ekströms bord säger att syftet är att förbättra kunskapsresultaten. Det finns inga uttalade kunskapskrav på barnen i förskoleklass och de har färre timmar än lågstadiets elever har.

Nu ska sexåringarna få samma rätt till strukturerad undervisning, modersmålsundervisning, utvecklingssamtal och dessutom särskilt stöd som grundskoleeleverna. Sedan förväntar man sig att flera ska lämna grundskolan med godkända betyg och vara behöriga till gymnasiet.

Det betyder mera skola och mindre lek.

Forskning visar att tidig formaliserad undervisning till och med kan missgynna elever i deras fortsatta utbildning, och det är vad den här reformen faktiskt går ut på. Att gå i förskola med god didaktisk kvalitet har däremot positiva resultat på barns utveckling och förmågan att lära. Det gäller särskilt barn från socioekonomiskt svaga miljöer.

Sexåringarna omfattas redan idag av skolplikten, eftersom förskoleklassen är obligatorisk. Förskoleklassen skulle vara en brygga mellan förskola och grundskola. Reformerna för tidigt lärande har hittills handlat om att ”skolifiera förskolan” även om ambitionerna varit helt andra.

Att ställa om till en tioårig grundskola kräver en hel del förberedelser, sägs i utredningen. Timplanen måste utökas. Förslaget innebär en undervisningstid på tre timmar per skoldag och undervisningen ska anpassas efter sexåringarnas behov av lek.  Det betonas av utredaren att leken ska vara kvar och att undervisningen ska vara varierad och ta hänsyn till sexåringarnas rörelsebehov.

När man studerar innehåll och upplägg på den nya lärarutbildningen ser man inget av förberedelser för en tioårig grundskola. Det borde ha lagts in tydliga mål och riktlinjer om barns utveckling och lekens betydelse för barn för lågstadiets lärare. Lärarutbildningen för grundskolan idag erbjuder inte lärarstudenterna en tillräckligt god lekanpassad undervisning. Här behövs det förändringar omgående i den nya lärarutbildningen.

Utredaren föreslår att lärare som är behöriga för lågstadiet ska vara behöriga för de nya förstaklassarna. Omkring hälften av de som idag arbetar i förskoleklass är förskollärare och blir i det fallet inte behöriga att undervisa i det nya lågstadiet. För det krävs kompetensutveckling i tidig läs- och skriv-, och matematikundervisning.

Jag anser att för att lågstadiets lärare ska bli kompetenta för sexåringarna behöver de motsvarande kompetensutveckling i lek.

Barnens bästa syns ändå enligt min uppfattning vara förskoleklass och nioårig grundskola. Nu behöver forskare, förskollärarutbildare, förskollärare, lärare i förskoleklass och föräldrar göra sina stämmor hörda.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg

Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle. Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid. Hon arbetar internationellt som ”vice president” i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och som styrelseledamot i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.