Annons

Skolverket måste sluta vara vetenskapsfientligt

I ett inlägg i februari skrev jag om Skolverkets, som jag menade, något förvirrade hållning visavi vetenskap. Jag menade, tillsammans med andra, att det var en väldigt konstig tolkning de gjorde av begreppet ”vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” som finns i skollagen.

Nu har myndigheten varit inne och ändrat i den texten. Nu skriver Skolverket:

”Vetenskaplig grund handlar både om kunskapskällor som baseras på resultat från vetenskapliga studier och ett systematiskt utforskande för att sedan kritiskt kunna granska, pröva och sätta resultaten från de vetenskapliga studierna i ett sammanhang.”

Vän av skola och ordning kanske noterar att meningen saknar subjekt. Det anses ju ofta brukligt att man har det. Men det kanske är Skolverket som sätter standard för kreativt skrivande? Kursplanen i svenska för grundskolan säger i alla fall:

”Undervisningen ska också bidra till att eleverna får förståelse för att sättet man kommunicerar på kan få konsekvenser för en själv och för andra människor. Därigenom ska eleverna ges förutsättningar att ta ansvar för det egna språkbruket i olika sammanhang och medier.”

Detta tycker jag Skolverket ska ta ad notam angående den här texten. Här försöker alltså Skolverket putsa på en mening efter att man har fått kritik. Men istället för att backa på riktigt gör man en innehållsmässig och språklig halvmesyr.

Min PS (personliga språkcoach = sambo) kommenterade texten med ”Urdåligt skrivet! Typiskt språkbruk bland självgoda halvintelligenta samhällsvetare som föredrar floskler framför tydliga satser med subjekt och predikat.”

Hon försöker sedan snällt tolka vad man vill säga och tilllägger till tolkningen: ”Eventuellt. Det måste du nog kolla med den som har skrivit texten”. Och sedan tillägger hon ytterligare: ”Det är väl inte mellanstadiet det handlar om? Det låter mera som om det handlar om doktorander som ska skaffa sig en fullständig bild av forskningsläget innan de skriver en uppsats.”

Och här har vi kärnan i problemet. Istället för att använda en gängse definition står Skolverket fast vid att skolan inte bara ska använda vetenskapliga resultat utan skolan ska agera som en domare över dem. Man ska ”kritiskt kunna granska, pröva och sätta resultaten från de vetenskapliga studierna i ett sammanhang”. Men det är ju per definition just detta som den vetenskapliga metoden redan gjort. Hur ska lärare som är fullt upptagna med att undervisa kunna kritiskt granska och pröva forskningsresultat? Det är inte bra.

Jag får återigen vända tillbaka till hur SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten) skrev om detta:

”Skollagen anger att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Vad betyder det? Jo, det betyder att varje lärare förväntas hålla sig uppdaterad och följa den pedagogiska utvecklingen och forskningen inom sina områden. Det betyder också att förskolechefer och huvudmän har ansvar för att personalen får möjlighet att göra detta – att pedagogerna får utveckla sina ämnes- och metodkunskaper och att de får ta del av relevant forskning.”

Lena Adamson som var Skolforskningsinstitutets första chef skrev att det betyder: ”att de ska bedriva undervisning med stöd av vetenskapligt underbyggda metoder och arbetssätt”. Båda dessa är rimliga och i linje med lagstiftarens intentioner.

Vad är då problemet? I februari avslutade jag inlägget med: ”Vi får helt enkelt göra så gott vi kan. Men att då missleda i frågan om begreppen, på det vis Skolverket gör, öppnar för det första för en relativistisk kunskapssyn. Detta samtidigt som man osynliggör lärares påtagliga tysta kunskap. Det är inte ok.”

Och det är fortfarande inte ok. Vad den statliga myndigheten gör är att uppmuntra till en kunskapsrelativism. Vetenskaplig kunskap är den bästa kunskap vi har i samhället. Den är framtagen av experter med en kontrollerande och felfinnande metod.

Att vi som inte är forskare ska döma över vetenskapen är att uppmuntra till tankevurpan att åsikter är lika viktiga som fakta.

Skolverket måste sluta vara vetenskapsfientligt och kunskapsrelativistiskt i de här texterna!

Reagera på inlägget:

Bristande kunskaper om vuxnas lärande

Relaterat

Komvux är räddningen för många. Om gymnasiet inte resulterat i önskat betyg så är kompletteringar på komvux enda möjligheten. Högskoleprovet finns förstås, men alla vill inte ta den vägen. Det är många som behöver en andra chans i livet. De som faktiskt inte lyckades ta sig genom gymnasiet, de som valt helt fel studieväg och vill omskola sig, de arbetslösa som behöver vidareutbildning för att få arbete och sist men inte minst alla nyanlända som ska etablera sig på arbetsmarknaden och i det svenska samhället.

För att arbetsmarknaden ska fungera i framtiden behövs ett livslångt lärande. Alla behöver lära, lära om och lära nytt hela livet. Kompetensen behöver vidareutvecklas eller rentav bytas ut mot en annan kompetens. Därför är det viktigt, både ur individens och ur samhällets perspektiv, att ingen hamnar i återvändsgränder i utbildningssystemet. Komvux spelar redan nu och kommer i framtiden att spela en ännu viktigare roll för detta.

Ur ett internationellt perspektiv har Sverige ett förhållandevis väl utbyggt system för vuxnas lärande och Sverige når också ganska goda resultat i komparativa studier. Internationella undersökningar kring vuxnas lärande visar på relativt goda resultat för Sverige. Två av dessa är Programme for the International Assessment of Adult Competencies (PIAAC) och Adult Education Survey (AES). Problemet är nu att lärarna på komvux sägs sakna nödvändiga kunskaper i vuxnas lärande.  Det är allvarlig kritik. Hur vet vi då att lärarna på komvux saknar nödvändiga kunskaper i vuxnas lärande?

I somras presenterade Andreas Fejes, professor i vuxenpedagogik, Linköpings Universitet, en rapport som har titeln ”Redo för komvux”. Han har studerat kurserna för lärarutbildningen på tolv universitet och fann att bara två av dessa hade läroplanen för vuxenutbildningen på litteraturlistorna. Det har han tolkat som att de blivande lärarna får en alltför bristfällig utbildning för vuxnas lärande. Hur den övriga litteraturen såg ut eller hur undervisningen bedrevs vet man inte så mycket om.

Andreas Fejes menar att det är olyckligt att lärare inte får utbildning för den speciella utmaningen som ligger i att undervisa vuxna. Läroplanen för vuxenutbildningen är naturligtvis central och innehåller riktlinjer för uppdraget som komvux-lärare och borde naturligtvis finnas med på litteraturlistorna.  

Det är en speciell utmaning att undervisa vuxna. Komvux har cirka 400 000 elever varje år, vilket är mer än gymnasieskolan. Läsåret 2018/19 finns det totalt 350 600 elever i gymnasieskolan enligt Skolverkets statistik.  Hur undervisar man till exempel en femtioårig man från Afghanistan som inte kan läsa eller skriva? Det kräver helt andra insatser av lärarna, än att undervisa ungdomar på gymnasieskolan. Komvux-läraren träffar sina elever ett fåtal timmar per vecka, under en begränsad tidsperiod och samtidigt ska de sträva efter hög genomströmning och största och bästa möjliga utveckling hos varje elev.

Lärosätena bryter mot högskoleförordningen genom att inte studera de styrdokument som finns, skriver Andreas Fejes.  Det är allvarligt menar han, men styrdokumenten svarar inte ensamma för lärarens kunskaper om lärande, enligt min mening.  Det finns andra praktiska, pedagogiska och didaktiska problem på Kom Vux som försvårar för komvux-lärare.

Vuxna elever har ett försörjningsansvar för sig själva och sin familj. Detta påverkar undervisningen på ett sätt som lärarna måste vara medvetna om och dessutom kunna hantera. En del elever kan också ha negativa erfarenheter från tidigare skolgång, medan andra kommer från länder med ett helt annat skolsystem. Det blir ett komplicerade kulturmöten. Detta måste lärarna också ta hänsyn till.

Det handlar alltså om att klara en långtgående individualisering, som måste vändas till det möjligas konst. Komvux har dessutom kontinuerlig antagning, inte bara två gånger om året. Det gör att undervisningsgrupperna förändras kontinuerligt och kan se väldigt olika ut över tid.

Det ställer speciella krav på komvux-lärare, och det är det Universitetskanslersämbetet (UKÄ) ska titta särskilt på, enligt regeringsuppdraget. UKÄ ska skaffa sig en nationell bild av hur vuxenutbildningen ser ut och hur den fungerar. Det betyder djupare studier, vilket är nödvändigt.

Framför allt ska UKÄ ge förslag på hur lärarutbildningen ska kunna bli bättre, genom att man stödjer lärosätenas egen utveckling, så att de stärker kvaliteten på ämnes-och yrkeslärarutbildningen. Ett nytt uppdrag kommer att ges till lärosäten med ämnes- och yrkeslärarutbildning.

Hur detta uppdrag ska docka i den aviserade reformeringen av lärarutbildningen i enlighet med januariöverenskommelsen sägs det ingenting om. Det blir alltså en översyn av lärarutbildningen samtidigt som en reformerad lärarutbildning aviseras.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Allt är inte nattsvart för svensk skola

I tider av lärarbrist målas det upp en bild av att ”ingen” längre vill bli lärare. Verkligheten är dock inte fullt så dyster. Intresset för lärarutbildningar är faktiskt det högsta sedan 2012! 

Det är Universitets- och högskolerådets nya antagningsstatistik som visar att söktrycket till lärarutbildningarna har ökat kraftigare än för övriga högskoleutbildningar totalt. Antalet examinerade har också ökat samtidigt som vi ser att många lärare som lämnat yrket nu kommer tillbaka, liksom att intresset för att karriärväxla ökar. 

Även om vi skulle behöva många fler för att mota lärarbristen, gläds jag åt den statistiken. Den visar att loppet på intet sätt är kört när det gäller svensk skola. Det finns oerhört många människor som vill bli lärare. Och konstigt vore det annars. 

Det är få yrken förunnat att varje dag kunna påverka unga människors framtid på ett så påtagligt och konkret sätt som läraryrket gör. Vi måste nu vårda denna positiva trend och göra mer för att ännu fler ska vilja bli lärare och stanna i yrket. De nedskärningar på skolan som nu genomförs riskerar att dra undan mattan för den positiva trenden – och den utvecklingen måste stoppas!

En annan statistik att glädjas åt är att Lärarnas Riksförbund växer stadigt och den senaste tiden har vi sett ett starkt tillflöde av nya medlemmar. Jag vill önska alla varmt välkomna och samtidigt tacka för allt fackligt engagemang! 

Medlemsökningen gör naturligtvis att förutsättningarna att bedriva framgångsrikt fackligt arbete ökar. Fler engagerade medlemmar gör större skillnad och tillsammans ska vi forma förbundet så att det blir det bästa för våra medlemmar. 

En av frågorna som vi måste fortsätta driva på i rätt riktning är lönefrågan. För trots att det även här har skett en förbättring under senare år är läraryrket fortfarande i dag ett av få yrken med en negativ livslön.

skolvärlden.se och i senaste numret av magasinet kan du läsa om Lärarnas Riksförbunds stora löneundersökning ”Lärare behöver ett lönesystem byggt på meriter”. Den visar att det finns stora problem med lärarnas lönebildning. Förutom att lärare är förlorare i ett livslöneperspektiv, premieras erfarenhet för dåligt och det finns på många håll stora oskäliga skillnader i vad lärare tjänar. 

Vår rapport visar bland annat att lärare i grundskolans senare år och i gymnasieskolan har haft sämst löneutveckling. Det har skett en marginell återhämtning under senare år, inte minst tack vare hårt fackligt arbete, men ännu är det alltså inte tal om en uppvärdering, bara en återställare.

År 1996 överfördes samtliga grundskole- och gymnasielärare från tarifflönesystemet till ett system med individuella och differentierade löner. Det har inte fungerat och kommunerna och friskolorna har brustit i sitt ansvar som arbetsgivare.

Vi på Lärarnas Riksförbund vill se ett lönesystem där lönen kan härledas till individers erfarenhet, skicklighet och formella meriter. I vår lönerapport ges ett förslag till ett sådant system. 

Vi lärare är värda bättre!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #9 2019

Reagera på inlägget:

Våndan av att vilja växa

Grattis! Du fyller 177 år i år. Det blir tårtfika på APT i dag. Jag pratar om min arbetsplats – den obligatoriska allmänna skolan. I mitt fall högstadiet.

Den skola som ska visa vägen mot framtiden, men som är klädd i rester av en 177 år gammal struktur.

Först – några utgångspunkter så att du inte får en felaktig bild av mig och var jag står i debatten. Det är så lätt att slira fel i dessa debatt-tider. Särskilt när vi kommer till skolan.

  • Jag älskar mitt jobb. Att vara lärare är något av det mest meningsskapande jag gjort i mitt drygt 30-åriga arbetsliv, med ett flertal professioner på min lista. Jag har arbetat som lärare i högstadiet i drygt två år.
  • Jag hyser en enorm respekt för de elever, lärare, annan personal och skolledare som jobbar så hårt varje dag för att de unga ska få en bra framtid.
  • Jag är för en lärarledd, som jag kallar, instruktionell, undervisning.
  • Läraren är den viktigaste kunskapsförmedlaren och ledaren i klassrummet.
  • Skolan ska lära ut rena faktakunskaper som grund för resten av lärandet.
  • Skola kan i grunden vara en ganska fungerande institution för lärande.

Men den här listan är bara en grundutgångspunkt. Ett slags hygiennivå för lärarskap. Nu till vad jag egentligen vill prata om. Framtidens lärande.

Utanför mitt dagliga lärarliv umgås och jobbar jag i kretsar där människorna genom sina jobb har förmånen att ägna hela sin arbetstid åt och därmed vara helt fokuserade på hur Sverige och de som växer upp nu ska förberedas för ett samhälle som präglas av stor komplexitet, som drivs av innovation och kreativitet och som är rörligt och snabbt föränderligt.

Här är också signalerna tydliga från Sveriges regering. Sverige ska stärkas i den globala konkurrensen genom ökad innovationskraft. Grön omställning och digitalisering ska skapa nya sätt att göra affärer, producera, resa, bo och kommunicera. Kompetensförsörjning och livslångt lärande är i fokus. Så beskriver regeringen innehållet i fyra samverkansprogram för 2019–2022, och som ingår som en del i januariavtalet.

”Sverige står inför stora utmaningar i en snabbt föränderlig värld”, säger Sveriges näringsminister Ibrahim Baylan (S) i en kommentar.

Min skolvardag krockar här med den tydliga inriktning som lärvisionärer och Sveriges ledare pekar på. Men läroplanen pekar väl ut en tydlig inriktning, kanske vän av ordning invänder. Javisst, det gör den. Där finns tydliga skrivningar om hur vi som lärare ska ansvara för att varje elev när hen går ut nian kan lösa problem, lära (enskilt och tillsammans med andra), omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt, kunna använda och skapa med digitala verktyg, tänka kritiskt, utforska, tro på sig själv.

Riktningen ligger klar. Det finns ingen tvekan om hur jag ska jobba och varför. Vad är det som saknas?

Är det jag som sitter fast i gamla strukturer – formad som jag är i en värld som byggde en ridå av järn genom Europa, där rött var rött och blått var blått, jag som är född samma år som Tage Erlander (S) slutade som statsminister efter 23 (!) år som statsminister OCH partiledare, och jag som liten satt och väntade på att barnprogrammen skulle starta 17.30, efter språkan på serbokroatiska. Under den tid där det uppstod riktiga konflikter kring huruvida Ica eller Coop var rätt affär, eller om man skulle köpa Aftonbladet eller Expressen. Nej, det är inte jag. Tester jag har gjort inför olika jobbansökningar genom åren visar att jag är extremt kreativ, naturligt normbrytande och har svårt att acceptera strukturer bara för att dom är angivna. Jag drivs och motiveras av mina inre drivkrafter, mindre av de yttre.

Är det mina kolleger eller min chef som hindrar mig att jobba tydligare enligt intentionerna i läroplanen? Nej, jag har aldrig fått en synpunkt från en kollega kring att jag skulle träna eleverna för mycket i innovativt tänkande eller att jag lär dem skapa för mycket med hjälp av digitala verktyg. Tvärtom – de uppmuntrar förändring.

Är det eleverna som bromsar? Ibland kan ett fåtal elever visa upp ett motstånd när jag introducerar nya metoder, men det beror snarast på att jag varit för otydlig och ivrig med starten och inte gett dem förutsättningar att förstå varför jag vill att de prövar ett nytt sätt att arbeta eller lära sig på (evidensbaserat:). I det fallet är det ju jag som är ansvarig såklart. De kan också vara vana vid andra sätt att jobba i skolan, och bli förvirrade utifrån det.

Påverkas jag av samhällsdebatten? Ja, när jag tänker efter och reflekterar i och med skrivandet av den här texten så är det nog den starkaste anledningen till att jag ibland kan ställa mig på bromsen, och backa hem till säkra arbetssätt som jag vet aldrig skulle möta kritik. Jag tar den säkra, breda vägen helt enkelt.

När starka röster ropar högt i olika kanaler, att nu behöver vi undervisning på riktigt igen, inget flum, läraren ska lära eleverna. Punkt. Och här igen, evidens. Vad finns det egentligen evidens för? Katederundervisning? Kollaborativt arbetssätt? Utforskande lärande? 

Det kan vi förmodligen battla om. Länge.

Men – ska jag, och mina hundratusentals kollegor i landet, följa den instruktionen, nämligen läroplan och kursplan och signaler från regeringen, så står det ju tydligt att elever måste tränas i förmågor såsom jag beskrev tidigare. Och ingen elev kan bli utforskande utan att öva på att utforska, ingen elev kan lära sig att lära tillsammans med andra utan att öva på att lära tillsammans med andra, ingen elev kan bli kreativ utan att öva kreativitet.

I starten av den här texten står det en rad om att skolan är en gammal struktur, som bryts mot nya samhällskrav, och våndas och har det svårt. Men i grunden är det inget fel på institutionen, och vår arbetsinstruktion är tydlig, så det hänger på oss som jobbar i den, i det här fallet på mig. Det är detta jag reflekterat över.

Så, här är min slutsats. Inget annat än snurriga och mindre verklighetsförankrade debatter i olika typer av kanaler och flöden står i vägen för min fortsatta utveckling som lärare. Låt mig lyssna lite mer till min inre kompass såsom jag i grunden drivs av, och lite mindre till den yttre som mest förvirrar, så kan de kommande åren ju bli riktigt bra för mina elever.

Skolan fyller 177 år. Leve den! Hurra, hurra, hurra, hurra!

Reagera på inlägget:

Jag fick med egna ögon se vad som gjort Vårbyskolan till en så bra skola

Relaterat

Jag beskrev i ett blogginlägg arbetet på Vårbyskolan i Huddinge. Det var då utifrån en tidningsartikel. Men jag ville veta mer och inte minst huruvida jag hade uppfattat dem rätt så jag bad dem om att få komma och besöka dem. Det mötet var så intressant eftersom det blottade en del saker som jag tycker det finns anledning att belysa.

1) Bara behöriga lärare

Det första var att de nu, i förorten, med ett vad som brukar anses tungt upptagningsområde har i princip bara behöriga lärare. De har behöriga lärare som ringer och frågar om det finns plats för dem på Vårby skola. För de vill jobba där.

Som på många andra välfungerande skolor uttryckte man på Vårby en irritation över den svartvita mediebilden av förortens skolor. Min erfarenhet är att skolor som fungerar med tuffare omständigheter är de bästa att arbeta på. Man kan inte vara på en sådan skola utan att utvecklas både som människa och lärare.

2) Finansieringen

Det andra var problemen som uppstår på grund av det statliga och kommunala lapptäcket av finansieringar. Detta beror dels på att huvudmännen inte tar sitt ansvar som det är tänkt, en fullständigt missriktadvälvilja/feghet från våra nationella politiker att ta över finansieringen av skolan och den välvilja som gör att olika statliga bidrag trattas ner genom en kommuns ekonomi.

Det gör finansieringen ryckig och svår. Detta är en generell kritik. För Huddinge kommun var det ändå uppenbart att man hade en strategi som gjorde att skolan hade den finansiering man behövde för att kunna fullfölja sitt uppdrag.

I den här typen av socioekonomiska fördelningsmodeller (som det borde vara en självklarhet att staten antingen tog hand om eller satte upp ramar för) måste man ta höjd för att utmaningarna i en skola inte är linjära med den socioekonomiska bakgrunden utan att en sådan kurva faktiskt ofta är logaritmisk. Det vill säga att graden av utmaningar ökar hastigare med lägre socioekonomisk bakgrund.

Vårbyskolan.

3) Moralisk grund

Det tredje var den tydliga moraliska grund som skolan vilade på. Det var inte frågan om att välja elever. Man hade de elever man hade och alla skulle få en så bra skola som möjligt. Man skulle nu utveckla ett närmare samarbete med socialtjänsten, något som ofta haltar i våra skolor på grund av trångsynta system. Man vägrade också att konkurrera med de privata skolorna med hjälp av enkel marknadsföring som gratis SL-kort och annat. Det var undervisningen som skulle vara bra. Punkt.

Den moraliska grunden visar sig också i det uppföljningssystem man har. Det fanns inte bara till för att följa upp elevernas utveckling så man kunde anpassa undervisning och resurser efter behov utan också för att kunna visa elever som inte nådde målen att de faktiskt hela tiden utvecklades. Alla elever behöver veta att deras ansträngningar är viktiga, även om man på grund av att man är nyanländ inte kan nå fram till kursplanens mål.

4) Minskat utflöde

Det fjärde var den upprördhet jag känner vid varje sådant här skolbesök när man berättar om just hur de privata skolorna lockar till sig de välutbildades barn. Och då inte sällan med "fringe benefits" och en marknadsföring om att de är de bättre skolorna.

Nu ser man på Vårbyskolan dels att utflödet från upptagningsområdet har minskat och man ser också elever som kommer tillbaka när de upptäcker att den andra skolan inte var bättre, tvärtom, även om den hade andra elever. Det är stötande med den segregering som pågår och som skolvalet möjliggör.

5) Lågaffektivt bemötande

Den femte observationen handlar om något som varit väldigt aktuellt på sistone, lågaffektivt bemötande. För Vårbyskolan var detta en naturlig del i den verktygslåda de använde sig av. Och det är det ju. Att inte använda sig av lågaffektivt bemötande vid olika eskalerande situationer i skolan vore ju direkt korkat. Jag blir väldigt oroad när nu skoldebattörer går ut och pratar om ”hårdare tag” i skolan. Det fungerade inte förr och det kommer inte att fungera nu.

Vad som däremot krävs är ett hårt arbete av en samlad vuxenvärld för att sätta normer och etablera skolan som en arbetsplats. På en av de bästa skolor jag vet, Brevik skola på Tyresö som leds av rektor Anna Bandelin-Bittar, har de två regler: ”man ska vara snäll” och ”man får inte skojbrottas”. Men där jobbar också lärarna stenhårt med varje ny grupp och elev för att sätta de normer och den respekt för varandra som en arbetsplats måste innehålla. 

Med det sagt är det lika självklart att lärare i sitt handlande inte ska vara rädda för att staten med hjälp av Skolinspektionen ska förklara dem som brottslingar om det är så att de behöver agera för att skydda sig själva eller andra. Lågaffektivt bemötande är något som man kan undervisa om, inte beordra.

Jag kan inte undanhålla Skolvärldens läsare en underbar beskrivningen av hur det var förr. På en tid när (faktiskt) en del av rutinen i skolan var att barnen fick gå ut och plocka ris till de risknippen som slets sönder.

Som ett icke alls menat allvarligt inlägg i pågående debatt om disciplin i skolan kommer alltså här ett litet utdrag ur Samuel Ödmans "Hågkomster" från Växjö skola och gymnasium från 1780-talet:

”I detta stora rum församlades alla fyra klasserna på en gång, varvid under läsningen ett så förfärligt buller uppstod, att aldrig på någon den stormigaste sockenstämma eller på den liderligaste krog värre oväsen kunde höras. Fyra gossar, som, för att höras under denna symfoni, nödgades skrika med full hals, och fyra kollegor, som rättade med lika dundrande stämma, samt ständig interfoliering med risslag, gråt och mycken skrän, gjorde att den som stod i dörren inte kunde urskilja något ord utan trodde sig vara stadd i en dröm, där allt blandades med jämmer och oreda: latin, katekes, glosor och stryk.” (Ljus klassiker 1957)

Hundra år senare hade skolan förändrats. Då kan vi läsa detta i Tidning för lärarinnor nr 31, 1899:

”Gif icke barnen för långa läxor. De måste ha tid att leka, äta och sova.” 

”Låt icke det du lär barnen övergå deras förstånd. Mycket av hvad barnen höra i skolan kunna de ej fatta och lära följaktligen mycket lite däraf.” 

”Kom ihåg, att det är barnen som skola tänka, icke du som skall tänka för de, att det är dem som du skall förmå tala och icke du som skall tala för dem, att det är de som skola använda sina krafter, då bli icke dina utslitna i förtid.” 

”Försök få en god läroton. En mjuk, vänlig röst är musik i en skolsal.” 

”Öva dina lärjungar i att tala sitt modersmål väl, men avbryt dem inte med dina rättelser under det de tala. När de tystnat skall du komma med dina anmärkningar. Sedan må de omsäga meningen som den bör vara.” 

”Upprepa högst sällan en fråga. Vänj dina lärjungar att höra efter hvad du säger. Uppmärksamhet har en lärarinna rättighet att fordra.” 

”Gif dina tröga lärjungar tid att tänka efter.” 

Det bästa beröm en inspektör gav en lärarinna var: Hon gav sina trögtänkta pojkar tid att fundera ut svaret på sina frågor.

Hårdare tag? Nej, jag tror inte det.

Bestämt vänliga tag och en ansvarstagande vuxenhet? Ja. Precis som det jag såg i Vårby. 

Jag vill avsluta med att tacka Vårbyskolans rektorer och personal för att de tog sig tid att prata med mig.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor