Annons

Så kan 2017 bli ett ännu bättre skolår

Det lackar mot jul och det kan vara dags att avsluta läsåret med en liten tillbakablick. Jag läste genom vad jag skrev vid samma tid förra året och slås av att det då fortfarande fanns ganska lite hoppfullhet i det jag då skrev. I år känns det lite annorlunda. Det arbete som har lagts ner i skolor runtom i landet har gett visst avtryck i både Pisa och i Timss men också i andra mätningar som vissa tekniska högskolors diagnostiska prov. Det visar att det går att påverka skolan genom både debatt och politik. Annat som är positivt är att vi har fått en skolkommission som arbetar och som verkar vara villig att lämna skarpa förslag nästa år. För även om det har vänt uppåt till de låga nivåer vi hade för några år sedan så innebär det inte att vi kan slå oss till ro. Vi kan dra en suck, låta axlarna sjunka lite men sedan måste vi hugga i igen.

Inte minst gäller det den utmaning som för allt fler nu blir allt tydligare. Det är väl egentligen bara en del nationalekonomer och en del till näringslivets mest hårdhänta falanger anknutna forskare som förnekar det som är uppenbart för alla som arbetar i skolan. Annars finns det också i de mer marknadsvänliga kretsarna nu en allt större insikt om detta. Till exempel har både Timbro och Academedias ledningar tydligt markerat att detta är den viktiga politiska frågan framöver. Det handlar såklart om att likvärdigheten kontinuerligt försämras. Något som man inte ska bli förvånad över när man släpper ett skolsystem så fritt både till lokala beslutsfattare men ovanpå det inför det mest marknadsorienterade skolsystemet i världen. Alla internationella erfarenheter av mer moderata sådana system runtom i världen pekar i samma riktning.

Vad jag önskar inför det nya året är:

* Ett socioekonomiskt finansieringssystem som garanterar att varje rektor och lärare har möjlighet att utföra sitt uppdrag. I skapandet av ett sådant ska inga andra hänsyn tas än till det.

* En modifiering av skolvalssystem och etableringsrätt som gör det möjligt att skapa skolor som är en mötesplats för barn från olika bakgrunder och som möjliggör långsiktiga investeringar i skolor. All skolverksamhet ska naturligtvis stå under demokratisk kontroll i kommunerna och äga rum under full insyn.

* En fördjupad diskussion om hur vi ska ge mandatet åter till lärarkåren att utveckla sin profession. I det krävs både lönebildningsmodeller, karriärsystem och en fördjupad diskussion om hur undervisningskonst kan bli centralt för både fortbildning och lärarutbildning samt en fortsatt satsning och utbyggnad av det kollegiala lärandet och strukturer för det. OECD hade kloka tankar kring lärarutbildning. Ta dem på allvar!

* En regional stödstruktur för små och medelstora kommuner. För att skapa en sådan organisation kan man lägga ner Skolinspektionen. Man behöver tänka ut hur man ska kunna följa upp och inspektera skolor på ett mer konstruktivt sätt kopplat till utvecklingsstöd.

* Ett tydligare regelverk som gör det omöjligt att ta ut den typen av vinster som man gör idag inom skolverksamhet i Sverige.

* En initierad skoldebatt som handlar om skolans hela uppdrag – för alla barn – inte en mediestyrd polariserad och symbolpolitisk sandlåda.

Med detta önskar jag en god jul och ett gott nytt, ännu bättre, skolår 2017!

Reagera på inlägget:

Ta bättre hand om vikarierna – de höjer intresset för läraryrket

Under en föreläsning förra veckan frågade läraren hur många av oss som vikarierat i skolan någon gång. Av cirka 60 studenter räckte nästan alla upp handen. Vi hamnade sedan i en diskussion om vad som är svårast med att vikariera och varför, samt hur det relaterar till sociala relationer (vilket är ämnet för kursen).

En förenklad version av slutsatsen är det är väldigt tufft att vikariera. Oftast tuffare än att gå in i klassrummet som lärare eller vfu-student.

Det pratas mycket om vikariebrist i skolorna vilket ofta kan leda till att lärare får gå in och vikariera för frånvarande kollegor, på bekostnad av deras eget arbete och då framför allt på bekostnad av planeringstiden. Samtidigt finns det inget samtal om hur situationen för lärarvikarier ska förbättras. Jag har vikarierat en del på olika skolor och det är stor skillnad i hur man blir bemött som vikarie, vilken lön man får och vilka förutsättningar det finns för att göra ett gott arbete.

Man brukar skämtsamt säga att elever brukar ”testa” vikarier, på olika sätt beroende på ålder. I yngre åldrar handlar det enligt min erfarenhet mest om att se vilka av skol- eller klassrumsreglerna som kan brytas. Då vikarien aldrig eller ytterst sällan får någon information om vilka regler som gäller på skolan finns det naturligtvis utrymme för eleverna att förhandla fram nya regler. I äldre åldrar handlar det oftare om att bryta sociala normer, som exempelvis hur man beter sig i klassrummet eller mot läraren (vikarien). Det är dock inte ett skämt för vikarien utan innebär ytterligare osäkerhet, både i relationen med eleverna och inför arbetsgivaren. Information till vikarier om vilka regler som gäller, vilka som vikarien själv beslutar om och vilka eleverna kan besluta om skulle inte bara underlätta personligen för vikarien utan även ge hen bättre förutsättningar att göra ett bra jobb.

En klass med många elever med svåra hemförhållanden, många nyanlända elever eller många elever med funktionsnedsättningar samt klasser med pågående konflikter och mobbning är en utmaning för vilken lärare som helst. Att sätta in en vikarie ensam i en sådan klass är inte bara oansvarigt mot vikarien utan även mot eleverna. Relationerna med eleverna är ännu viktigare i svårare klasser, och någon utan kännedom om elevers olika möjligheter, bakgrund eller relationer inbördes riskerar att förvärra situationen för klassen och förstärka redan förekommande konflikter. Därför är det oerhört viktigt att vikarier får stöd i dessa klasser eller att man ger vikarien en bättre fungerande klass så att någon lärare som känner eleverna kan gå in för den frånvarande läraren i stället.

Nödvändig information från den frånvarande läraren är självklart viktigt, även om det innebär ett merarbete från hens sida. Det är personligt hur mycket information man som vikarie känner att man vill ha, men viss nödvändig information bör vara med. Inloggningar på nätverk, var man hittar material samt vem man kan fråga om hjälp bör alltid finnas med. En del skolor arbetar fram vikarieformulär som kan användas av både lärare och vikarie, där läraren kan skriva in information utifrån vissa specifikationer och där vikarien kan skriva in en rapport om hur det har fungerat. Rutiner för detta skulle göra vikariernas arbete bättre och undervisningen för eleverna mer konsekvent.

Ett annat problem som finns för vikarier är att de inte alltid känner till lagar och rutiner för arbete i skolan och inte heller informeras om detta. Skolledningen kan inte ta för givet att vikarier förstår vilket ansvar som vilar på dem vad gäller exempelvis anmälningsplikt, tillsynsplikt, kränkningar och mobbning. Dessutom bör varje skolledning fundera över hur man informerar vikarier om rutiner vid exempelvis brand, om en elev skadar sig eller andra akuta händelser inträffar.

Hur man blir bemött av arbetslag och kollegor är naturligtvis oerhört viktigt för trivseln. Även om det är många olika vikarier som cirkulerar och ibland endast är på arbetsplatsen några timmar i taget, är ett välkomnande och hjälpsamt bemötande väl investerad tid. Dels ger det vikarien bättre trivsel vilka ökar möjligheterna för att hen ska komma tillbaka och dels gör det att hen känner större möjligheter att be kollegorna om råd och hjälp vilket gynnar eleverna.

Med tanke på den lärarbrist som gör sig påmind på skolor runt om i Sverige är det förvånansvärt att inte lärarvikariernas situation har lyfts ännu. Många lärarstudenter testar på yrket genom vikarierande och riskerar att bli avskräckta då de ofta riskerar att möta nonchalanta skolledningar, likgiltiga kollegor och misslyckade lektioner. Dessutom är det många unga som efter gymnasiet tar några lärarvikariat innan de väljer yrkesbana. Att så få söker lärarutbildningen kan inte förklaras enbart av detta, men goda förutsättningar för vikarier skulle kunna skapa ett intresse för läraryrket hos de som är nyfikna men vill testa på verkligheten innan de ger sig på en lång utbildning.

Reagera på inlägget:

Kära skolledare: Gör inte om samma misstag som med förstelärarna

Förstelärarreformen har varit ett faktum under ett par års tid med, som bekant, ytterst varierande resultat. Vissa skolor har haft väldigt stor nytta av sina förstelärare medan andra skolor knappt vet vem som är det. Många artiklar har skrivits om förstelärarreformen, och jag har själv bloggat om den tidigare.

Statskontoret har på uppdrag av regeringen gjort en utvärdering av reformens implementering, den finns som pdf här.

Kritiken mot reformen har varit och är högljudd. I skolans värld sitter det i väggarna att alla är lika duktiga och att alla ska premieras lika. Om du läser detta och arbetar inom näringslivet eller någon annan bransch höjer du säkert på ögonbrynen och tycker att det är mycket konstigt. I andra branscher eller på företag är det inte ett dugg konstigt att du får en bonus om du gör ett bra jobb och är skicklig på det du gör. I skolans värld är det nästan tabu att prata om att lärare är olika skickliga på sitt jobb. Det kommer därför att vara en otrolig utmaning för de skolledare som nu står inför att fördela de pengar som regeringen tillfört i det så kallade lärarlönelyftet.

Regeringens tanke med lärarlönelyftet är att det ska öka yrkets attraktionskraft:

"Regeringen kommer därför att investera 3 miljarder på årsbasis i ett lärarlönelyft. Syftet är att öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom resultaten i skolan. Lärarlönelyftet ska gå till särskilt skickliga lärare och kan ge runt 60 000 lärare en lönehöjning. Besluten om höjd lön fattas lokalt. Skolhuvudmännen kan rekvirera ett genomsnitt om 3000 kr i månaden för dessa lärare som sedan fördelas lokalt.” (regeringen.se)

Intentionen från regeringens sida är god, men återigen hörs kritiska röster i lärarleden. ”Alla lärare ska ha höjd lön”, ”Nu blir det inte bara förstelärare. Det blir andrelärare också och resten av oss blir för alltid sistelärare”.

Så kära skolledare, gör nu inte samma misstag som många av er gjorde när ni tillsatte förstelärarna. Låt nu processen vara transparent och tänk hur ni skulle gjort om det var era elever och betyg. Ni ger ju inte betyg till elever utan underlag hoppas jag? Eleverna vet oftast vilket betyg de ska få och varför. De vet också vad de behöver utveckla för att nå vidare och utvecklas optimalt. På samma sätt behöver ni ha tydliga medarbetarsamtal där ni vågar säga som det är. Jag har hört flera skolledare säga att förstelärarna inte ska vara med i lönelyftet, men det står faktiskt ingenstans att dessa ska exkluderas. Om försteläraren kvalar in under de framtagna kriterierna är det självklart att hen också är aktuell.

Regeringen har tagit fram kriterier som ska vara uppfyllda för att du som lärare ska komma ifråga för löneökningen:

 • Läraren ska arbeta med undervisning eller med uppgifter som hör till undervisningen

 • Läraren ska vara särskilt kvalificerad för verksamheten och den undervisning som bedrivs

 • Läraren ska ha visat intresse för och god förmåga att utveckla undervisningen på egen hand och tillsammans med kollegor

Dessutom ska ett eller flera av följande kriterier uppfyllas:

• Ta särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande i former som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

• Med stöd av formell utbildning på avancerad nivå utöver lärarexamen förbättra undervisningens innehåll, metoder och arbetssätt

• Ta särskilt ansvar för att stödja lärarstudenter och kollegor som är nya i yrket eller genom att ta särskilt ansvar för att utveckla ämnen eller ämnesövergripande områden

• Ta särskilt ansvar för särskilt komplicerade undervisningssituationer  (regeringen.se)

De tre översta kriterierna tror jag att de flesta lärare kvalar in på. Svårare blir det med de fyra andra kriterierna. Där räcker det att endast en av de fyra punkterna är uppfyllda, men den stora knäckfrågan för mig är vad en ”särskilt komplicerad undervisningssituation” är för något? Är det att undervisa 28 elever i engelska där några är nyanlända och inte kan ett enda ord engelska och i samma grupp sitter elever som har A utan att blinka? Eller är det att klara av att undervisa 4 elever med svåra diagnoser? Svårt att definiera tycker jag.

Det är heller inte helt enkelt att definiera vad särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande är. Är det att ni i ämneslaget besökt varandras klassrum? Är det att ni strukturerat delar med er av era erfarenheter på skolan? Eller är det att ni leder ett förändringsarbete på skolan?

Så kära skolledare, hjälps åt att ta fram exempel så att det är tydligt för lärarna vad ni anser att en särskilt komplicerad undervisningssituation är eller vad särskilt ansvar för undervisningen genom kollegialt lärande innebär. Sitt inte och vänta på att någon annan ska ta fram exempel utan gå själv först i ledet.

Gå samman med andra skolledare i era nätverk och bygg upp en bank med olika exempel som ni kan använda er av för att kunna vara tydliga och konkreta. Låt era lärare hjälpas åt att ta fram exempel och infoga dessa i exempelbanken. Därefter kan lärarna arbeta individuellt med självskattning. Förhoppningsvis framträder då en tydlig och konkret bild över vad som krävs för just den lärarens utveckling. Det blir inga överraskningar kring vilka som kommer ifråga för lärarlönelyftet och det minskar tjafset i kollegiet.

Det är en svår uppgift ni har framför er och ni har redan en pressad arbetssituation.  Hoppas att ni organiserar er så att ni inte sitter ensamma med uppdraget. Lika väl som vi lärare tar hjälp i det utvidgade kollegiet behöver ni skolledare göra det. Utan stabila skolledare som har klart för sig vart vi lärare och elever ska sker ingen skolutveckling och vi har mycket svårare att utföra vårt jobb.

Så kära skolledare gå samman! Hjälp varandra och gör inte om de misstag som skedde när förstelärarna tillsattes.

Lycka till!

  

Reagera på inlägget:

Efter OECD-konferensen: Lärarna har störst betydelse för skolresultaten

Utbildningsminister Gustav Fridolin deltog nyligen i en OECD-konferens i Berlin med fokus på lärarprofessionens betydelse för goda resultat i skolan. Konferensen ägde rum 3-4 mars och diskussionerna rörde lärarprofessionens stora betydelse för skolan och skolresultaten. International Summit on the Teaching Profession", (ISTP) var det sjätte toppmötet i sitt slag där den politiska, den akademiska och den fackliga nivån var representerade på samma möte. Ländernas respektive ministrar, experter och ordförande för lärarfacken diskuterade läraryrkets professionella utveckling och lärarnas betydelse för skolresultaten. Det är mycket glädjande.

Det är verkligen intressant att en hel konferens ägnas åt en sådan självklarhet. Jag har tagit fasta på lärarnas betydelse för elevernas skolresultat i den här bloggen. Skolans i särklass viktigaste resurs är självklart lärarna och så har det varit över tid.  Därför är skolans största utmaning nu att råda bot på bristen av professionella lärare och det kan säkert motivera en OECD-konferens. Om inte lärarbristen hejdas är risken stor att alla reformer och alla utvecklingsprojekt för att förbättra skolresultaten faller platt till marken. Lärarna har den allra största betydelse för skolresultaten.

Kvalitativt god undervisning av kunniga och engagerade lärare är den viktigaste faktorn för elevers lärande. Det har vi vetat länge, men detta beläggs nu också i en intressant bok som heter ”Utmärkt undervisning: Framgångsfaktorer i svensk och internationell belysning (2012). Boken är skriven av två pedagogikforskare, Jan Håkansson och Daniel Sundberg från Linnéuniversitetet. Det är en slags översikt över de två senaste decenniernas skolforskning, såväl nationell som internationell forskning, Boken ger forskningsbaserad vägledning för att utveckla god undervisning. Undervisningen ska vara välorganiserad. planerad, präglad av engagemang och samarbetsvilja och baseras på evidensbaserad forskning för att skapa bästa tillgängliga kunskap. Det nya är evidensbaserad forskning. Resten har vi både läst och hört förr.

Begreppet ”evidens” började användas någon gång under 1990-talet som ett nytt begrepp inom det medicinska fältet. Alla behandlingsåtgärder skulle bygga på bästa möjliga tillgängliga kunskap för att garantera alla patienters bästa möjliga vård. Inom utbildningen har liknande tankar formulerats som innebär att läraren på golvet i klassrummet ska ta beslut utifrån den bästa tillgängliga kunskapen på området. Skollagens text att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är ett sätt att ge tyngd åt en sådan inställning. Användning av vetenskaplig kunskap i skolans vardag förutsätter att man använder sitt professionella omdöme. Det räcker absolut inte att ställa frågan ”vad fungerar?”. Man måste också fråga sig ”vad fungerar för vem och i vilket sammanhang?”.

Resultat av forskning formuleras ofta i generella termer. Resultaten gäller nästan alltid på gruppnivå också. Därför krävs även en annan yrkeskunskap när en lärare ska fatta beslut i klassrummet. Läraren måste väga in sådant som elevens erfarenheter och förväntningar, elevens situation och det sammanhang som man står i just då. Det är just det professionella omdömet som alltid  måste finnas med och användas.

Lärarnas kompetensutveckling är mycket viktig, liksom tid för reflektion kring lärandeprocesser och analys av i vilken grad läraren når målet med sin undervisning. Kvalitativt god undervisning handlar om att skapa goda lärandemiljöer som kännetecknas av meningsfullt och aktivt lärande och förtroendeingivande relationer.

Lärares professionella yrkeskompetens är den absolut viktigaste kvalitetsfaktorn för barns lärande och det gör att det även ur ett ekonomiskt perspektiv är mest gynnsamt att satsa på lärares kompetensutveckling, om man vill förbättra skolresultaten.  Det borde ha framgått vid OECD-konferensen. Det handlar om att utveckla lärares ämneskunskaper och läroplanskunskaper, liksom såväl pedagogiska som ämnesdidaktiska och allmändidaktiska kunskaper, men på lärarnas egna villkor. Klåfingriga politiker ska inte diktera vad lärare ska göra och hur de ska göra. De ska överlämna till de professionella lärarna att själva ha makten över sin profession. Politiker ska ge vida ramar och bra ekonomiska förutsättningar för lärares arbete.

Elever lär sig...

  • ...mer och bättre om deras professionella och yrkeskompetenta lärare varierar metoder, arbetssätt och arbetsformer.
  • ...bättre om läraren lyckas att vara tydliga ledare i klassrummet och har en förmåga att skapa bra relationer med eleverna och driva arbetet framåt.
  • ...bättre om läraren kan variera undervisningsmetoder med hänsyn tagen till individuella behov.
  • ...om läraren kan visa tilltro till att alla elever kan lära sig och inte bara vissa duktiga elever.
  • ...bättre om läraren är duktig på att låta eleverna själva vara med och utforma undervisningen i klassrummet.

När man studerar innehållet i en OECD-konferens, läser en någorlunda nyutkommen bok om forskningsbaserad (evidensbaserad) undervisning så är det förvånansvärt lite nytt. Det mesta känner vi faktiskt till sedan tidigare.  Är det då en sämre sorts kunskap för att vi har hört detta förr? Nej, det är en poäng att visa rent vetenskapligt vad vi visste erfarenhetsmässigt långt tidigare. 

Reagera på inlägget:

Det är aldrig okej att hota sina barns lärare

Föräldern till en elev dök oanmäld upp och ville besöka min tysklektion. Ett par veckor tidigare hade jag meddelat hemmet att eleven hade svårigheter med att klara tyskundervisningen. Nu skulle jag granskas och föräldern kolla om “det rådde tillfredställande ordning i Bruuns klassrum”. Mannen ställde sig längst ner, bredbent och med armarna i kors. När lektionen var slut fick jag omdömet:

“Jo, jag konstaterar att Bruun har förmågan att upprätthålla ordningen. Nu förväntar jag mig att Bruun också har förmågan att sätta betyg på mitt barn.”

Det är ett par år sedan som händelsen inträffade och jag hade egentligen glömt det och gått vidare. Diskussionen om föräldrar som pressar barnens lärare till att sätta ett visst betyg har florerat i media de senaste veckorna. Denna diskussion gjorde att jag kom att tänka på detta igen.

På ovanstående omdöme svarade jag att “jag utan tvekan är helt kompetent till att avgöra om eleven skulle få ett betyg eller inte”.  Någon vecka senare ringde pappan och menade: “Bruun måste förstå att mitt barn MÅSTE ha betyg i tyska. Det är din uppgift att se till detta annars måste vi kanske prata lite mer ingående”.

Jag minns att jag gick in till en kollega och höll luren så att kollegan skulle kunna höra. Jag kommer också ihåg att jag svarade: “hotar du mig nu” och att svaret då blev: “verkligen inte. Jag talar bara om för Bruun vad som kommer hända om det inte sätts något betyg. Bruun kan även prata med sin gamla chef. Hon är inte kvar på sitt jobb längre. Hon har försvunnit och så kommer det gå för dig också.”

Jag säger ”hotar du mig nu igen?”  ”Näe, jag hotar inte dig. Jag bara upplyser dig tydligt om vad som händer”.

Min dåvarande rektor och områdeschef informerades om händelsen. Jag var ganska uppskakad men stod benhårt fast vid att jag hade full koll på att bedömningen var korrekt. Elevens uppgifter var dessutom sambedömda med min kollega. Områdeschefen beslutade att händelsen, som är förkortad här i texten, skulle polisanmälas. Vår kontaktpolis kom omgående till skolan och pratade med mig. Detta minns jag med tacksamhet. Jag fick direktnummer till polisen och skulle höra av mig om något mer hände.

Helgen efter var jag i stan och skulle handla i en mindre butik. Jag befann mig inne i butiken och precis i ingången stod föräldern. Mannen stod och stirrade med bister min på mig. Han blockerade vägen så jag inte skulle kunna komma ut. Jag valde att låtsas handla och vara väldigt upptagen av varan jag granskade. Inom mig rusade hjärtat och tankarna. Vad fasen skulle jag göra? Min man befann sig på annan ort och jag visste att jag var ensam hemma. Efter ett tag flyttade han på sig och försvann. Jag sprang in i en annan affär där jag såg en tjej som jag visste arbetade som lärare på grannskolan. Där stod jag, storgrät och skakade bakom ett klädställ. Kollegan hjälpte mig hem och vi diskuterade om jag skulle ringa polisen. Men vad skulle jag säga? Snälla polisen kan ni komma för en man tittar på mig när jag är på stan?! Jag valde dock att ringa till kontaktpolisen, vilket jag är glad för att jag gjorde. Han tog det på största allvar och patrullen körde extra rundor i vårt kvarter.

På måndagen skulle jag ha lektioner som vanligt. Jag var ganska orolig att föräldern skulle dyka upp i mitt klassrum igen och hade, tillsammans med rektor, en strategi för hur det skulle hanteras. Jag hann inte mer än ta tio steg ut i korridoren förrän jag kände att benen inte bar mig. Hjärtat rusade och jag kunde inte tänka klart. Jag vände in på arbetsrummet igen. Yrsel och hjärtklappning. Någon hämtade skolsyster som genast ledde mig in på vårdcentralen som ligger granne med skolan. Läkaren där konstaterade att jag drabbats av en ångestattack.

Aldrig tidigare har jag upplevt något liknande. De som känner mig beskriver mig som en tuff tjej med skinn på näsan. Jag är inte ett dugg rädd för att sticka ut hakan i debatter och jag står för mina åsikter. Trots detta var jag livrädd. Hot och ångest kan drabba precis vem som helst i samhället. Det spelar ingen roll vem eller hur du är. Jag hade en riktigt bra backup i form av mina dåvarande chefer. Områdeschefen, i dag min förvaltningschef, och den dåvarande förvaltningschefen tog detta på största allvar. De hade möte med mig och såg till att jag gick i samtal via Hälsoringen. Jag tyckte inte att jag behövde det men de stod på sig. Detta är jag i dag glad för att de gjorde. Cheferna och kontaktpolisen hade också ett mycket tufft möte med föräldern där de tydligt förklarade att beteendet var oacceptabelt.

Eleven flyttades till min kollegas undervisningsgrupp. Åtgärdsprogram var sedan tidigare upprättat och eleven arbetade stenhårt för att klara sitt betyg, vilket eleven också gjorde. Elevens uppgifter sambedömdes av oss på skolan, men skickades också avidentifierat till en annan skola för bedömning. Vi var alla överens om att det var korrekt att sätta ett godkänt slutbetyg.

Det viktigaste i denna trista historia är skolledarnas agerande tycker jag. När något sådant här inträffar måste man känna att man har fullt stöd. Skolledarna måste backa upp sin personal om det inte är så att de märker att uppenbara fel begåtts. Då måste läraren också backas upp fast med handledning och kunskap.

Tyvärr händer det alldeles för ofta att betygssättningen blir fel. Här måste hela lärarkåren ta sitt ansvar. Det är myndighetsutövning vi sysslar med och vi ska vara proffs på det. Otaliga diskussioner i olika Facebookgrupper denna vår vittnar om att många lärare inte har koll på betygsystemet. Det är verkligen inte lätt att ha koll, men uppenbara felaktigheter som att sätta betyg på det centrala innehållet och ta ett medelvärde av betygen borde inte få förekomma. Tyvärr gör det det alldeles för ofta.

Nu blir jag väl lynchad för att jag skriver att vi lärare inte är så proffsiga som vi skulle önska, men tänk efter. Visst är det så att du tänkt “men jisses hur tänker hen nu” om vissa betygstrådar på Facebook eller i ditt lärarrum?

Hur ska vi lösa detta då? Jag tycker att alla betygsättande lärare i Sverige borde gå Skolverkets kurs i Betyg och Bedömning. Skolverket måste också vara tydligare i sina svar när lärare ber om råd. Eftersom Lgr 11 ger så stort tolkningsutrymme blir det lätt fel. Om jag har förstått det rätt har Skolverket tillsatt en grupp som ska se över detta. Att sätta betyg är inte lätt och det finns massor med individuella fall där man vrider ut och in på sig själv för att förstå hur man ska tänka: elever med en sjukdom som inte deltagit mer än sporadiskt i undervisningen, men har betyg från förra terminen, nyanlända elever där svenska språket hindrar dem, vad är egentligen enstaka delar av kunskapskraven etc.

Ska vi kalla oss för proffs, ägna oss åt myndighetsutövning och få större respekt i samhället  måste vi också hålla en högre lägsta nivå. Med detta vill jag absolut inte ha sagt att det är okej att hota eller pressa sina lärare till att sätta ett visst betyg, men visst tusan måste vi klara att ifrågasättas?

Tyvärr valde åklagaren att lägga mitt ärende. Det retar mig, då det sänder ut signaler att det faktiskt är helt okej att hota sina barns lärare. Det var inte okej då. Det är inte okej nu och kommer aldrig att bli det heller.  

Med önskan om en avkopplande sommar!

//Sara Bruun

Ps. Vill du vara med i #pedaläslyft i sommar? Läs mer här: #pedaläslyft! 220 lärare är hittills anmälda. Du är också välkommen!

Reagera på inlägget:

Sidor